lördag 31 oktober 2015

HAPPY HALLOWEN


Happy Hallowen allihopa!

Idag är det Julias tur att ännu en gång förvandla sig till den där "ruskiga" (söta) spökkatten som har legat i en källare i hundratrusentals  år...



För idag står det lite Hallowen spökande med bästa kompisen BFF, Unna på planeringen och vi är alldeles strax på väg dit där det innan själva spökandet för grannarna med Bus Eller Godis påhälsning sker...



Den svarta Hallowenhinken står redo för att fyllas med godis som hon lovat att dela med sig av till lillasyster efter alice är på tok för liten att spöka i mörkret..

Under tiden, och inför mörkrets ankomst och i väntan på att det ska plinga på dörren för att skrämmas av påhälsande barn, så far jag och Alice till stora Vitriol-huset och ska provmåla väggar..

Ha en spännande Hallowen afton.

Kram

Maja

fredag 30 oktober 2015

NÄR VÄGGAR SKA ÄNDRA UTSEENDE



När ett hus ska bli ett tillsammans-hus och två barn skall bli fyra och alla rum får en ny liten boende och fyra hjärtan ska känna det nya och vara delaktiga i allt som sker så gick även en dag utan helgens två åt att bläddra i otaliga fina tapetkataloger jag lånat hem.


Barnen bläddrade och satte sina namnlappar vid alla dom tapeter dom tyclte var fina.

Och ja, det gick åt några buntar.

Dom där utvalda gjordes det nya val utav, och åter nya, och åter nya...
Tills det bara fanns en kvar för varje rum.

Fyra barn har valt sina tapeter och vet ni, det kommer bli helt fantastiskt underbart vackert.
Och det där ivret infinner sig genast i kroppen, det där ivret som knappt kan bärga sig från att spankulera och botanisera efter just dom där sakerna som gör den sista detaljen i alla barnens rum.

Och det är ju en aning snurrigt, jag förstår ju det.
Att innan ens målaren tagit ett enda tag med klisterpenseln och första våden är satt, så har jag hela rummet klart i huvudet och skulle redan nu kunna stå där med överfulla påsar med lyktor och plädar och fantastiska föremål som passar i just det barnets rum...och det....och det...

Jag har ingen som helst hejd i kroppen där.
Och likt ett barn på julafton som hoppar av iver och inte kan sitta still på stolen för allt det där som spritter runt i kroppen av förväntan och nyfikenhet så kan jag knappt bärga mig inför den där stunden när vi mjukt och stilla äntligen kan öppna upp rum efter rum och att bara se deras glittrande ögon och förhoppningsvis lycka är värt allt.
Allt.

Men allt måste börja någonstans och dit hör det att en vacker söndag sitta med en nygjord cappucino och bläddra i otaliga tapetkataloger.

Och det mina vänner är inte illa alls.

Kärlek

Maja



torsdag 29 oktober 2015

PROMENERA I HÖSTEN


Vi hade lördagen med våra stora barn.

Och en eftermiddag med otroligt vackra höstfärger och på kvällens meny stod det utomhus-grillad pizza med salami, lufttorkad skinka och mozzarella.

Luften var så där rå men ändå varm och från stora järnvitriol huset är det inte så lång väg att promenera ner till stora affären för att kunna inhandla det där sista som behövdes till degen och det där sista lilla godiset som behövdes i barna-magarna för att det just var lördagsmys som väntade.

Så vi promenerade ner.

Jag och den älskade trion.

Tillsammans som den halva storfamiljen vi då symboliserade.

Och jag längtar till vi alla är samlade under ett och samma tak.
Att tillsammans med alla fyra barnen dela vardagen.
Dela skratt och hemligheter och tissel och tassel och att tillsammans kunna göra allt det vi planerar och klurar på.

Men den här lördagen hade jag min älskade fina trio omkring mig.
Och hösten.
Den där sagolika höstluften jag älskar att dra in i lungorna.
Färgerna som exploderat och gjort löven röda.

Och när elden sprakade i brasan, musiken låg på mjukt i bakgrunden och den ljuvliga pizzan låg framför oss på faten så känns det så otroligt rätt och komplett och riktigt.

Allt det här vi gör, och vill göra.

Och när den mörka kvällen gick mot becksvart, när vi sitter uppkrupna i soffan och våran fina Ida kryper intill och låter mig lägga armen om, då känns det i hela kroppen att det här klarar vi.
Vi kom ut hela på andra sidan.
För trots att saknaden är så stor och mäktig efter mina egna små barn, just lite extra i dom här stunderna, modersinstinkten som är så stor och mäktig och varje del av kroppen pumpar efter den där saknaden som är så avgrundsdjup att skulle jag ge efter så skulle jag duka under.
Att då få ynnesten att krypa upp i soffan tillsammans med våra stora, mina lånade, det gör hjärtat sockervaddsluddigt och stort.

Den där lördagen när vi andades in höstluften i lungorna och promenerade vägen fram, med hans hand mjukt i min,

Vi klarade det.
Vi kom ut hela.
Jag och barnen.
På andra sidan vidrigheten.
Och nu börjar livet.
Så som det ska levas.
Så som det ska kännas.
Så som man ska älskas.
Och älska.
Jag och den stora familjen.
Ett VI.
Ett Oss.
Ett Tillsammans.

Kärlek
Maja




HALLOWENS SÖTASTE SPÖK-KATT


Kvarterets sötaste spökkatt visade sig här denna morgon när Alice, redo för Hallowenfest på förskolan, spatserade omkring och berättade sin historia.


För det här var minsann ingen vanlig katt satt hon och berättade för dockan Ida där på rumsgolvet innan vi for iväg denna morgon, väldigt mycket i tid kan jag intyga eftersom ingen av barnen kunde härda ut att vänta på att bli lämnade halv tio...





Hur gick den där historien om spök-katten då?

" Jag har bott i en källare i hundra tusentals år...och blivit full av läskiga spindlar...ja alltså sånna här pappa långben, två stycken stora klättrar på mig efter tusen tals år i källaren....."

Ja, ni hör ju.
LÄskigare än så kan det ju knappast bli....

Imorgon är det Julias tur att äntra scenen med den där utstyrseln för så underbara är mina barn att dom ville samsas om att vara katt då dom ska vara det fyra dagar i rad, men som tur är infaller dom spöklika tillfällena varannandag, puh.
Ibland har en mamma minsann lite tur hon...

Och tur var det väl också att TGR hade lite kattöron och svans och att jag faktikst hittade tyglådan bland alla flyttlådor och kunde sent igår kväll skapa en kjol innan sömnen tog över...

Kram alla fina ni.

Maja

fredag 23 oktober 2015

DET ENKLASTE ÄR DET VACKRA


Det enklaste av ting, är det vackraste utav ting.

Min nya från Edblad med en gnistrande kula omsluten av roseguld.

Mindre än sin föregångare som av misstag hamnade i ett avlopp, men ack så vacker.

Kram

Maja

KLÄDD FÖR SIN HATT


Jag plockade fram mina kära utklädningskläder från tiden när jag kunde stoltsera som Häxa under storartade former där i Slottskogen 2003,när hela det kinesiska sällskapet trodde dom såg i syne när Häxan Mara, Snövit, Törnrosa, Pippi Långstrump och alla karaktärerna från Sagan om Ringen filmerna med Frodo Bagger i spetsen, utan att blinka gjorde storartad succe runt midsommarstängerna medan gammeldansgillet höll musiken igång på dragspelen.

Herregud så roligt det var.

Men det kanske inte hör till vanligheterna att man väljer att fira midsommar med tema, men det gjorde vi.

Nåväl. 

Gamla synder, gamla förlåtelser.

Dom gamla välbevarade och egenuppsydda och tillverkade kläderna, inkl hatten och kråkan Krax plockades fram och tjejerna var inte sena att vilja prova..




Fina lilla Alice...

Och snart vankas ju Hallowen och häxor och spöken kommer knacka på dörren så se upp...

Vem vet, dom här markattorna kanske också dyker upp någonstans.

(För om det nu är någon som så småflinigt sitter och fnissar och tänker att Jamen herregud, den där dräkten behöver hon ju själv, Häxa som hon är...Men se nej men icke det behövs ju inte.
En Häxa, är ju alltid en Häxa, oavsett hatt eller kråka...)

:-)

Kram

Maja

fredag 16 oktober 2015

KRASCH AND BURN





Hur många gånger har jag suddat dessa rader, och lika många gånger skrivit domsamma igen.
För att sedan sudda.
För jag vet inte riktigt hur jag ska formulera eller hur mycket av allt som ska få läsas.
Och visas.
Men samtidigt är det min berättelse.


I dom flesta bloggar, så även min ibland, är det yta och ridåer som visas upp.
Allt verkar lyckligt och glatt och det finns inte minsta lilla moln över himmlen som man vandrar under.

Men alla förstår ju att så är det inte.

Och ni har rätt.

Så är det inte. Och så var det inte.
Därför valde jag att inte leva mitt liv en enda sekund till så som jag gjort under flera år.

Alla har rätt till Kärlek och Lycka.

Så jag lämnade.

Och nu är jag här.

Här i huset jag hyr tillsammans med mina barn.

Här där jag fick chans och ro att landa, men också här där jag kraschade.

För det var det som skedde.

En vecka efter att jag mer eller mindre flydde mitt eget hem på fem timmar, kom kraschen.

Mina närmaste som fortfarande håller mig hårt i handen och låter huvudet vila mjukt mot deras axlar, viskar tyst och mjukt att kraschen var väntad.
Kollapsen var väntad.
Stressen och oron jag levt i skadar kroppen.
Det var orden jag var tvungen att acceptera när läkaren förklarade.

Och kanske var det så.
Jag motade bort varenda tecken på den in i det längsta.

Att jag svimmade berodde på lågt blodtryck och fär lite mat. Inte sant?
Att jag ständigt glömde saker, och fortfarande gör, har inte det med åldern att göra?
Att jag aldrig sover när jag ska, att huvudet mal, att oron och stressen suger tag som en svamp, ja men så har väl alla småbarnsföräldrar det?

Jag hittade ständigt ursäkter.
Ständigt.
Ingen vill vara svag. Alla vill orka. 
Superhjälte.
Klara allt.
All-in.
Som under alla år.
Supermamman.


Att leva så som sista tiden i huset levdes , Att leva i den miljön, Att inte kunna skydda sina barn mot hans ord, Hans beteende, Hans sätt, Hans hot, Hans ego.

Det önskas ingen annan.

Att med ångest lämna huset långa stunder, och då även barnen, för att det var enda sättet att dom fick lugn och ro på.

Det önskas ingen annan.

Att känna sig otillräcklig i konsten att skydda sina barn.

Det önskas ingen annan.

Att  gång på gång förklara för sina två små barn att Mamma inte ska dö, trots att pappa sagt det.

Det önskas ingen annan.

Att försäkra sina barn om att dom kommer ha tak över huvudet, även hos mamma, trots att pappa försökt intala dom det motsatta.

Det önskas ingen annan.

Att ständigt vara starkt. Att kämpa och hålla ut, för att komma hel ut på andra sidan.

Det önskas ingen annan.

Det är mycket jag önskar att ingen annan ska genomlida.

Man ska inte behöva vara rädd och otrygg i sitt eget hem. 

Det var jag.

Och den känslan var min.

Min att äga och ha.

Min.


Så jag kraschade.

Och fångades upp. 

Jag fångas upp hela tiden.

För runt mig och barnen finns nu en man som är den raka motsatsen, och allt annar än den man jag levt med under flera år.

Som ser när jag är svag som den tunnaste av isar, som ser när benen blir vacklande och blicken glansig. 
Som innan tårarna kommer vet att dom kommer och redan där är redo att försiktigt stryka bort dom från kinden och ta mig i famnen.

Han som vill leva evigt tillsammans.
Han som får mig att älska, skratta och le.
Han som får mig att lyftas och höjas.
Han som på riktigt tar sig an mina barn.
Han som jag vill bli gammal och rynkig tillsammans med.
Han som jag vill upptäcka världen tillsammans med.

Det är en ynnest att få uppleva allt detta.
Tillsammans.
En verklig ynnest.

Men varje dag finns en kamp.
Och en maktlöshet över att en annan vuxen människa sätter sitt ego före barnens behov.
Som tror sig styra med sitt jag-tänk.
Som tror sig kunna ställa krav.
Men ändå till syvende och sist inte sätta barnens välbefinnande främst i ledet.
Varje dag tänker jag att hos mig har dom det bra.
Hos mig har dom det dom behöver.
Hos mig skyddar jag dom.
Hos mig skrattar vi.
Här finns kärlek i överflöd.
Hos mig glömmer man inte bort att tillsammans göra läxorna.
Man glömmer inte bort kvällsbadet eller omsorgen.
Man läser den där kvällssagan för att närheten är det vackraste av ting.

Hos mig finns Vi.

Och snart. Snart blir två tresamheter en.

En stor underbar familj.

Under samma tak.

Vårt tak.

Under ett Tillsammans-Tak.

Under ett tak på ett hem vi skapar tillsammans.

För att bli gamla i.

Men jag kraschade.

Det var det jag ville berätta.

Den råa okryddade sanningen om att den där ytan kanske inte alltid är vad man tror dig veta.

Att bakom draperiet finns en sanning man inte visste om.

Nu vet ni.

Fantastiska Ni, njut av helg.

Kärlek

Maja


onsdag 14 oktober 2015

FÖRFÖRISKA SMÅ UNDER


Oh-lala...

Här har ju hösten krupit på så sakteliga och man kan krypa in under filtar och tända i kaminen..

Men bara för den sakens skull får man ju inte tulla på det där innersta lagret man har närmast kroppen så igår spran jag in på Kappahl och upptäckte att dom fått in alldeles nya och fina underbaringar från Miss Vanity...







Så lika snabbt som jag sprang in spatserade jag ut med en stor påse förföriska små under i sammet och spets..

Och den där bodyn kan jag lova är ljuvlig i verkliga livet.

Så tips till alla faboulösa kvinnor som vill unna sig lite flärdighet i höstrusket.

Kappahl -  Miss Vanity.

Kram

Maja

SANNINGEN



Jag läser på en annan blogg.

Malena som jag följt i flera år.

Som ofta hånats, och hyllats, för skönhet, för framgång och för att hon visar att hon kan, vill och vågar och att hon har all rätt att göra det.
Som inte skäms för vare sig kvinnlighet eller för intelligens.
Som står först i raden för att hon på egen hand tagit sig dit.

Hon gör allt det där som borde vara självklart för alla.
Men som inte anses vara det.

För att andra ska tycka och tänka och anse.

Vad man får.

Vad man bör.

Vad man ska.




Så jag läser på hennes blogg som så många gånger och tänker att det där är kloka citat vi alla borde ta till oss.

Tycker ni inte det?

Ha en faboulous dag och var dom fantastiska ni kan och har all rätt att vara.

Kram

Maja

måndag 12 oktober 2015

DATE NIGHT MED KÄRLEKEN



Vi tog en datenight mitt i veckan Kärleken och jag.

En sådan där vidunderlig lyx man kan unna sig när vi har våra dagar av vuxen tillsammanstid.

Dom där dagarna vi bara kan ägna oss åt at vara vi.

Slingra Fingrar, långa samtal, sena middagar som lagas tillsammans.

Den absolut bästa stunden kan jag tycka.

Att göra det tillsammans.




Så mitt i veckan av tillsammanstid utan barnen klädde vi oss fina och dinerade middag på Nääs Fabriker.

Det var svårslaget.

Det var fantastiskt.

Maten, den där anti-pasto förätten, den alldeles perfekt stekta entrecoten, den där pommesen som bara sprödade sig i munnen, kryddsmöret som smälte och desserten...choklad och tryfflar och en fantastisk cappucino.

Att kunna sitta där i dunklet med Kärleken, under flera timmar,  utan att fundera på egentligen hur många timmar det kan vara, är ljuvligt.

Hur jag skulle vilja stanna ögonblicket och förevighetsstanna i stunden.

En smekning på handen, över ryggen, en kyss, en blick och skratt och samtalet.

Det känns som det är först nu som livet börjat, med honom, så som det ska levas och så som det ska kännas.

Och datenight mitt i veckan är ett ljuvligt sätt att leva det.

Tillsammans.

Dela upplevelsen.

Förevighetsstanna.

Så vi satt där, flera timmar, och njöt, och pratade om livet och framtiden.

Om familj och oss.

Oss som ska bli familj.

En stor sådan.

Och vi pratade om glasrummet...det underbara glasrummet där himmlen och stjärnorna blir taket om natten när vi ska sova.

Det där glastaket lovar jag att berätta mer om.
Inget kan få mig att låta bli.

Så datenight..

I underbar långkjol från By Malene Birger  i tungt fallande tyg som löper omlott, tillsammans med spetsblusen från Darling och dom skönaste pumpsen ever.

Och Kärleken...Han var, och är så vacker att det är en ynnest att få vara intill honom.

Och leendet han fyrar av får benen att vika sig och hjärtat att slå.

Hur varje millimeter av kroppen passar ihop som pusselbitar.

Precis som det ska vara. Precis som det ska kännas.

DateNight.

Underbart.

Kärlek

Maja

NYTT OCH FLUFFIGT OM FÖTTERNA


Av någon outgrundlig anledning så är det helt omöjligt att redigera bilderna åt rätt håll idag.

Kanske är det jag som är mer än lovligt upp och ner nu för tiden men ni får helt enkelt stå ut med att vrida skärmen där framför er för att på bästa sätt kunna beskåda dom goa små doningarna för barnafötter..




För idag kom dom hem.

Äntligen!

Både mina små underbaringar och dessa godingar.

Så under spänd förväntan öppnade vi det lilla paketet som dolde dom.

Fina kängor med det oaste mjuka pile-fodret inuti att ingen av dom ville ta av sig skorna när dom fått i fötterna.

Godingarna, som klickades hem för två och en halv hundralapp Här rekomenderas varmt.

Kramar

Maja

fredag 9 oktober 2015

ANNIE SLOAN - CHALK PAINT


Det finns dom som anammar trender lite snabbare än andra...och så finns det vi som tar det lite lugnare och måste nästan bo in oss lite i känslan av vad det där nya trendiga och omskrivna skulle kunna göra för oss och uttrycket vi önskar förmedla i vårt hem och där vi spenderar mest plats.

Så har det vart med all denna hysteri kring kalkfärger som var och varann penslar på möbler och väggar och bänkar och golv och det har inte funnits någon hejd på det och jag ska inte sticka under stol med att jag har velat färglägga varenda vägg med en gråtonad kalklitir som förmedlar betongkänsla men åt det varma hållet.

Så ja, även jag har ju trillat dit.
Men aldrig testat.

Förens nu.

Och vad har vi då..

Jo ett tämeligen hiskeligt tråkigt och ordinärt stort bord med iläggskiva inköpt på det stora svenska smålänska varuhuset där man inte alls blir ruinerad trots att man får fler saker med sig hem än man först tänkt.

Detta stora, just nu, vita bordet kan vi gott och klämma in 14 personer runt så ni förstår ju att med den storfamilj som nu väntar runt hörnet så måste vi ha plats.
Bara vi är ju ett halv handbollslag...

Och Vad vill jag ha?


Denna känslan...

(Och ja, är det någon som vet vart jag hittar exakt sådana stilrena och fantastiskt klädda stolar så berätta....)

Min tanke är att måla bordskivan så känslan blir just betong, lite grå, vit, mörk melerad.
Levande och mjuk.
Bordsbenen något ljusare än skivan, eller tvärtom, jag har inte funderat klart om det ännu.


Just för det här projektet så valde jag att botanisera ute hos Helis Hem för att kunna se rätt nyanser och få lite tips.

Inte för jag är den harkrankiga sorten som räds några penseldrag, det vet ni ju redan, men ibland behöver man lite ledsagade och råd på vägen.

Som med det mesta i livet kan jag tro.

Livet.
Färg.
Same Same.



Så vad kom jag hem med i min stora härliga påse då?

Jag testar färgen Paris Grey.
Tonar lite med Pure och Graphite.

Och eftersom det trots allt är ett bord, som ska nötas och stötas med kärlek och under en mängd härliga middagar med vänner och barn och tallrikar och glas som lyfts och sänks och skickas fram och tillbaka så måste man ju trots att man inte uppskattar lackytor det minsta lilla, ändå försegla och skona färgen mot nötningen en aning.

Men jag går till att börja med på den softa varianten och köpte Soft Wax clear och tänker att -Jaja, jag får väl gå där och dutta i lite då och då, bara jag slipper den där blanka fabrikstillverkade ytan.



Ja ni ser ju...inte ett dugg roligt att ha det här bordet att servera härliga middagar på i stora huset där den lite hårda kalla arkitekturen ska mjukas upp med vitt, ljusgrått och mjuka betongföremål och fladdrande textilier..

Jag är ruskigt sugen på att redan idag sätta fart och blanda och se resultatet snabbt, det bästa är ju nämligen att inget, ni hörde rätt, i-n-g-e-t underarbete behövs.
Inget.
Passar mig perfekt.
Jag tröttnar gärna i förväg då.
Dock kommer jag leva tillsammans med en man som är metodisk och noggrann och som himlar med ögonen när jag glittrande och bubbligt förklarar att Nej Nej Nej, inget underarbete, man b-a-r-a målar på direkt.
Och han genast vill googla och försäkra sig om att den här lilla kvinnan inte försöker dra honom vid näsan bara för att undkomma det där slipandet och spacklandet..
(Som om jag skulle göra det...Host Host)

Hur som haver.

Jag är riktigt spänd på resultatet.

Blir det bra har jag ett vitrinskåp jag kommer ge densamma omsorg.

Kan bli bra det här.

Riktigt bra.

Så, nu hakade även jag på trenden.

Chalk Paint.

Bra grejor sägs det...

Kramar

Maja

DET BIDDE EN KUNGLIG TRON


Minns ni Detta?

Då måste jag ju även få visa vad det nu blev att det där sprayandet som skedde utomhus en alldeles för kall dag, färgen har en tendens att småspricka när den får torka av kylan..

Det kan ju också vara så att det är frökens brist på underarbete som gör sig påmint men jag ser hellre att vi skyller en smula på kylan..

Det står inte hur maxat kallt det får lov att vara när man gör det, det står dock att maxad värme inte får överstiga 120 grader och det kan jag lova att jag höll mig inom ramarna den där dagen.



Och vad blev det då?

En kunglig tron i guld som Alice utbrast.

- Jag har fått en T- R- O - N mamma!

Och det kan vi ju glatt konstatera att hon fick.....så från att velat sitta på vuxenstol med dyna vill nu fröken bara sitta på sin Tron.

Om undertecknad är nöjd över sitt lilla spray-upptåg kan vi låta vara osagt och bara krasst konstatera att ibland är ju vägen till målet viktigare och roligare än själva målet.

If you know what I mean...

Och jag lovat lite dyrt och lite heligt att, nja, någon mer möbel ska jag nog inte spraya i en så flådig färg, men ger mig gärna i kast med lampfötter och skruvlock, men det kära fina ni, tar vi en annan gång och visar...

Happy Helg

Maja

FLUFFIGT MJUKT OCH KORALLRÖTT



Hej alla...

Lite dröjsmål blev det innan jag tittade hit igen.

Tänk vilken fin respons jag fick utav det jag skrev , och skrivit i tidigare inlägg.

Om livet. Om Fredrik och hur det blev och är.

Och jag har lovat att jag ska berätta, hela sanningen, när tankarna landat.

Men just idag, när kylan biter kall om nästippen och jag hade barnen en extranatt och vinkade av dom denna kalla morgon så tänker jag visa er dom härligt fluffiga parkas jag köpte till barnen inför bitiga vindar..




Så Varsågoda.

Två poserande barn på en oklippt gräsmatta, i höstsol.

Voila!










Och vart har jag nu köpt dessa godingar då kan man ju undra.

Och då menar jag inte mina barn naturligtvis ;-)

Name It, ganska små i stl så jag gick upp i stl på båda barnen,
Jackorna är ju figursydda och jättefluffiga, som dun, fast det är täckjacka, luvan är avtagbar, liksom pälsen så den blir även förträfflig på vårkanten.
Och färgen var svår att få till, men jättevacker korallröd.

Om dom var glada och nöjda över mammans shoppi-shoppi?

Mmmm....

Kram

Maja