fredag 17 januari 2014

PÅPÄLSAD I MINA CANADA SNOW LOOK-A-LIKE


En gårdagens.

Idag ser det inte ut så här.
Idag är inte marken bar som igår.

Igår när jag på kvällen klädde mig i lager på lager av underställ och löpartights och gav mig ut i mörkret med reflexvästen på och den där PW turen som blev någon blandning av hoppsa-sidleds-steg och baklänges löpning för musiken i öronen manade till det.
Men det var då.
Då var det barmark mer eller mindre.
Inte nu.

Nu är marken täckt av vit vit snö som singlat ner sedan natten.
Kylan har funnits där hela veckans mornar men inte snön.


Men när vi kör till dagis på morgonen biter kylan tag och kroppen kräver lager på lager av både ull-klänning och ull-kofta.
Kappa, mössa och raggsocks klädda fötter nerstuckna i dom absolut skönaste och bästa vinterkängor alá Canada Snow look-a-like som mina fötter har flyttat in i.
(Och ja, jag har strumpbyxor.)

Julias dagisfröken frågade igår:
- Maja, hur mycket kläder har du egentligen?
- På tok för mycket av en sort och på tok för lite av en annan. Det är ett speciellt förhållande vi har min garderob och jag...


Skönaste ever, fyndades Här 


Men,
Vintern kom ju, när tankarna redan vandrat till våren.
Då måste man vara klädd för det.
Och konstant elda i kaminen.
Det ligger en lätt doft av brasa ständigt i näsan.

Det var ju dock lite snopet må jag säga, det här med snön, men barnen älskar det och står med tindrande ögon och tittar ut över all den här yran utanför.

Har vi tur blir det pulkaåkning imorgon borta i stora backen.
Med oboy och smörgås i pausen.
På kvällen ska jag och Therese åka och dansa i Borås.
Himmel det var längesedan och jag ser verkligen fram emot det.
Fyra timmars dans, som på gamla goda tiden, sen sätta sig i bilen och köra den där timman hem, till varmt hus där man och barnen redan och nattar.
Smyga in tyst i huset, smyga uppför trappan och öppna dörren till barnens rum, dra upp täcken som halkat av, pussa pannor och viska Älskar Dig i öronen.

Men, allt det är imorgon.

Nu tar vi fredag!

Kram

NYTT I TAKET


Ser med spänning fram emot hur det blir med den nya taklampan ovan sofforna..

Kram

Maja

URBAN JUNGLE SWIFT - VÅR NR NIO



Nytt och saknat i vagnparken.

En URBAN JUNGLE SWIFT

Jiha!
Om jag håller ordning på siffrorna så är det vagn nummer nio, det kan vara nr tio, om jag glömt någon..

Jag älskar UJ vagnarna, jag erkänner, det är så.
Dom fungerar nämligen överallt, i alla terränger, på alla väglag.
Och denna modell Swiften är en mindre , smidigare, nättare variant utav den Mountain vi hade förut.
Så, denna går tom in i mitt lilla sport-bagage i min supersnabba, supertrygga, supersnygga coola V40
:-)
Bara en sån sak.



Förutom nya Swiften  finns även Phil & Teds Smart där i vagnparken under trappan.


Men hur var det nu då..
Vilka har vi haft, frågan ställs ofta.
Från början:

Teutonia Mistral-S
Quinny Buzz 3
Babytravel Amsterdam
Urban Jungle Mountain
Urban Jungle Duo
Quinny Zapp
Phil & Teds Vibe
Phil & Teds Smart
Urban Jungle Swift, som nu är här för att stanna.

Hur har det gått då med alla dessa vagnbyten?
Går man back?
Har vi gått back?
Nix.
Inte det minsta.
Vi ligger fortfarande efter nio vagnar på plussidan.
Hur går det till?
Det finns nog anledningar till att det står Säljare i mitt CV.

Kram

Maja

onsdag 15 januari 2014

NAGELVÅRD


- Mamma, ja måte kipp-kipp mim jijj-tå.
- Inne mim tå...och så fnissar hon.

Alice vill göra saker på egen hand.
Och hon hävdar med bestämdhet att hon kan det också.
Oavsett vad det gäller.
Jag lämnade köket i två minuter idag och jag hittade henne stående på en stol, vid diskbänken där hon gjort sig en smörgås.

- Ja ha för (smör), ja kan be (bre) för mim furr-furr (smörgås, fråga mig inte hur furrfurr blir smörgås men det låter nog helt rimligt när hon säger det och då blir det så.)

Sen visar hon med stolt min hur hon öppnade påsklämman och smörade.
Det gäller nästan allt.
Den där bestämdheten.
Målmedvetenheten och viljan.
Jag älskar den.
Kanske inte jätte mycket när vi är sena på morgonen och jag har två bestämda och ledsna barn i hallen där scenariot är att en, den stora, kan ta på sig alla ytterkläder själv men vill inte, utan vill ha mammahjälp, och den andra, den lilla, som inte kan ta på sig riktigt allt själv men som med bestämdhet vägrar inse det och blir förbannad utav den anledningen, för att hon får hjälp.

Ibland kan man få hjärtattacker för mindre saker.

Men det var ju inte det jag skulle visa eller berätta.
Utan hur hon igår kväll innan Julia for på gymnastiken, gick och hämtade leksakssaxen som hör till någon utav deras elvatusensjuhundra gosedjurshundar, satte sig på golvet och under stor, jag poängterar stor, koncentration skulle klippa varenda nagel, och så satt hon där, med böjda ben och leksakssax och gjorde "vuxensaker" och bara var som Alice brukar.

Helt fantastiskt underbar, och helt fantastiskt bestämd och viljestark.

Och ja, jag älskar det.

Och tårna?
Sötaste fossingarna ever, inklusive Julias då förstås.







Kram

Maja

NATTUGGLAN I MIG


Det straffar sig att vara nattuggla.
För det är jag.
En riktig ruvande nattuggla som sitter kvar i soffan lång efter att mannen gått och lagt sig.
Uppkrupen där med stora tekoppen och både en och två chokladbitar i munnen, sladdar i öronen och på skärmen i knät plöjjer jag ännu ett avsnitt av nya favoriten och smått beroendeframkallande Suits.


Och så blir klockan strax före midnatt när jag äntligen släpar benen ur soffan, släcker lampor och puffar kuddar, förbereder frukostdukningen och tar fram kläder.
Allt sker i något slags tillstånd av zombie och jag tänker varje kväll att imorgon, imorgonska jag gå och lägga mig senast tio.
Eller kanske strax efter.
Jo det ska jag verkligen, för det är ju skönt att få några timmars sammanhängande sömn innan det står två barn med en timmes mellanrum och vill krypa upp alldeles intill och jag ska hämta deras kuddar och täcken och gosedjur och glöm inte snutten och glöm inte Mistral och glöm inte....


Men inte gör jag väl det.
Går och nattar skapligt menar jag.
Jag är ju nattuggla, och sådana som jag, vi ruvar om natten och så släpar man sig upp när klockan ringer innan barnen ska upp och jag själv ska upp och fixa mig och duka fram frukost och göra hela den där morgonrutinen så ofantligt smidig och skön och mjuk och varm och omhuldande så barnen känner att dom tankat kärlek så det räcker dom där dagistimmarna.

Så jag tänker ju det.
Där varje morgon.
Att ikväll, ikväll lägger jag mig tidigt.
Men jag vet ju.
Det sker ju aldrig.

För det är ju något avkopplande och uppvilande av det där uppesittandet också.
När huset är tyst och Simon ligger och spinner på pallen intill, fast det hör jag ju inte.
Mina öronen är ju fullproppade med ljuva ljud från Suits och Harvey och Mike och Jessica, som har en garderob att dö en smula för.
Henne kavajer.
Klänningar.
Maj Gådd.
M-a-j G-å-d-d.

Bara dom förtjänar ett eget inlägg att sitta och dreggla över.

Baddräkterna ovan då?
Jo men dom inhandlade jag för några riksdaler på billiga rikstäckande kedjan idag.
Till tjejerna.
Kunde inte motstå dom där små volangerna och rosetten och att dom var blå och inte fulla med rosa och rött.
Men tills vidare får dom nyttjas i badhuset, för här har vi ju galet kallt och det är en kall bil vi sätter oss i på morgonen men aldrig trodde jag väl förra året att jag vintern 2013/2014, med glädje och avslappnad kroppshållning skulle slira och gasa omkring på oplogade, ogrusade, sliriga vintervägar och faktiskt känna att det är en liten pice of cake det där.
Att det är lite halt.
Att det slirar till lite där bak.
Det löser sig liksom.
Bilen är trygg.
Dubbar är på.
Det går bra.
Men att jag skulle känna så, det trodde jag aldrig.
Befrielse.

Nu börjar rugg-uggla tid.
Minns ni barnprogrammet från A till Ö, med ugglan Helge och Hedvig med växande näsan?
Jag kände mig, och såg ut som han idag.
Provade glasögon.
En djungel.
Men den där surdegen som tagit tid är ju gjord iallafall.
Synundersökningen.
Ögonen närmar sig 40, klart dom är lite slitna.
Men Helge-modellen, njae, den hoppar vi över.

Nattuggletid, tid för Suits.

Kram

Maja

tisdag 14 januari 2014

KÖKSMÖBEL REMAKE


Den var så vit och trist och tråkigt sliten och gav köken ingen charm.
Våran köksmöbel.
Våran helt ordinära och högst vanliga köksmöbel som nog finns i en fjärdedel utav Sveriges alla hem.
Från början var den ju i gedigen ek.
Eller, det är den ju fortfarande, under alla fem lager av vit lackfärg.

Jag sprang på en inspirationsbild för ett tag sedan och har haft den där tidningen ständigt nära till hands.
Mörkt träslag blandat med kritvitt tyg.


Och ideer är ju till för att förverkliga.
Slå slag i saken på bästa sätt.
Även om det innebär en hel del eget hantverk och insats, det är ju det som är det fina.
Att skapa det själv, med dom medel man har.




Så till brädgården for mannen, fram med sågar och kapar och skruv och jag skissade och sydde överdrag och målade möbeln klar. 




Så nu ståtar det där nya plankbordet i köket.
Med Svartmålade stolar och kritvita överdrag.
Som vid minsta lilla ketchupfläck eller utspilld yougurt bara på en millisekund dras av och slängs i tvätten.
Till barnens små stolar syddes även varsin sittdyna för dom kalla mornar vi har nu.

Och bordet?
Ja, underredet är faktiskt det gamla, bordsskivan skruvades bort och väntar på bättre tider.
Den nya bordskivan är byggd utav reglar på 4,5 cm djup.
Skivan byggdes längre och bredare än föregångaren och gav oss det där mustigt mörka rustika mot allt det vita, och gav oss mer yta och plats för ännu flera vänner runt middagsbordet.

Bara en sån sak.

Kram

Maja


måndag 13 januari 2014

NÄR PRINSESSOR GÅR PÅ KALAS



När prinsessor går på kalas en söndag hängs det i lianer, gungas i ringarna och hoppas från ribbstolar.
Vi åkte dit strax före lunchen, balanserades det stora lila paketet med vita snören innehållande den där stora stora dinosauren och en minipruttkudde, när kylan var som värst och prinsesstiaran väl fastsatt i håret.

Dagiskompisen i spindelmannen dräkt hade bjudit in hela avdelningen med dess 23 barn till 6 års kalas i gymnastiksalen.




Där fanns tigrar, hulken, spinelmannen, startrek-figurer, barn utklädda till sig själva, fotbollsproffs, snövit och askungen och så monsterink tjejen...











Och så prinsesstrion.
Sago-trion.
Dom där som håller ihop.
Ellen Ella och Julia.
Dom som omsluter varandra med trygghet och kärlek, som håller handen och sitter nära och viskar hemligheter i öronen.





Och även prinsessor behöver ju äta...
Den serverade pizzan och tårtan intog dom där i sina utstyrslar på omklädningsrums bänkar och Julia som sjöng före kalaset
- Ballonger är bäst, det bästa på en fest....




Kalassöndag.
Lianer och tjocka mattor.
Ribbstolar.
Tårta.
Lek.
Och ofantligt fina barn.

Kram

Maja




söndag 12 januari 2014

NYÅRSFIRANDET I BILD


Nu var det ju ett tag sedan den där kvällen när vi firade ut det gamla och in med det nya.
När vi firade, liksom förra året, med fina goa vännerna som öppnade upp sitt nya hus för oss, och denna gången ännu flera barn och vuxna.

Det är ju som sagt ett tag sedan vi stod där och skålade i välkomst-champange och smakade små delikata snittar, och dom alla barnen sippade saft ur snapsglas, för självklart ska även barnen ha högtidligt firande och sa skål och sjöng tomtegubbar. 




Och det var ju för all del ett tag sedan som  mamman i huset hade den där lilla pillerburkshatten med litet flor på huvudet eftersom det var mamman som skulle köra hem lilla familjen där när klockan slagit halv fyra och barnen var pyjamasklädda och sömndruckna under overaller.
Fast det visste vi ju inte då när vi precis anlänt värdparet, att klockan skulle klämta så mycket.
Men iallafall, det var ju därför mamman hade den lilla hatten, för att vara lite i hatten, så att säga.



Och det var ju ett tag sedan barnen serverades sina vitchokladpannacotta med hallonsylt och sprakande tomtebloss, jag håller med, det var ju det, men det var fint och det var det närmaste raketer vi kom, eftersom raketer är något ingen av alla dessa familjer stödjer, mer än att titta på alla andras när tolvslaget slår i stora kyrkklockan.

Men då visste vi ju inte, när desserten serverades barnen, två timmar före oss vuxna, att ett utav barnen, Alice, faktiskt skulle vara vaken den där fyrferkeritimman, och yrvaket och ledset vara i min famn för att hon minsann absolut inte tänkte somna.
För tänk om vi åkte och glömde henne kvar.
Hon somnade sedan, av ren utmattning, lilla pyret.













Det var för all del ett tag sedan vi serverades dom där förrätterna ala Kristian och Louise.
Perfekt komponerat för barnen, omtänksamt och finurligt.
Och vuxenrätten som var en fröjd för ögat och trots att jag inte är den största av beundrare utav någon av ingredienserna i denna rulle så föll den i smaken.
För bakom alla dessa rätter vi fick denna nyårskvällen låg så mycket tanke, omtanke, förberedelser, hantverk och känsla.
Och vem uppskattar inte sådant?





Så ja, jag håller med om att det var ju en väldig stund sedan Karin och hennes bror stod där och tillredde såsen som om dom aldrig gjort annat tillsammans i hela sitt liv och det var ett tag sedan jag åt så där mycket och god mat och satt vid det nyårsdukade långbordet och hade Kristian till bordsherre och Alice till sällskap på högerflanken.
Men ändå, stunder som stannar kvar så där gott och länge i kroppen ska man ju dela med sig utav och nyår är så speciellt, och bilderna har legat så länge i den där lite glömda mappen på skrivbordet, inte helt i glömska men det är så mycket annat som pockat på uppmärksamhet.




Och det var ett tag sedan som Julia satt där med lilla 12 veckors Alexandra i knät, klappade och smekte lent på kinden, med stolthet och ömhet i blicken och tyckte att hon minsann kunde sitta så hela natten, att Alexandra kunde sova intill henne, alldeles intill henne och hon skulle ta hand om henne.


Ett tag sedan var det också som den där mastiga desserten slank ner i den redan överstinna magen, trots att vi liksom förra året verkligen dragit ut på middagen under flera timmar.
Magen är ändå alltid välfylld och stoppad.

Ni vet först är det välkomstdrinkar och snittar och så ska köttet grillar och spendera tiden i ugnen och alla har sina stationer och det dom ansvarar för (jag tex desserten) och man äter länge och pratar länge och barnen leker och går ifrån och vi vuxna sitter ännu längre och pratar barn och liv och jobb och inte jobb och utbrister sån där rå humor som hela detta gäng besitter, den där råa humorn jag älskar.
Så, man drar verkligen ut på det och intar desserten framåt elva när man nattat barnen och läst saga och pussat pannor och försäkrat om att mamma och pappa absolut inte åker hem utan att väcka dom nerbäddade barnen som fått äran att sova i Luddes bäddsoffa i hans rum.
Där och då, tog vi dessert.
Vitchokladpannacotta med på tok för mycket vitchoklad så den var mäktig som den där sången Paul Potts framförde och fick hela England på fall, och mig, och säkert en hel värld.

Mäktig som få, med egenplockade blåbär och färska hallon, chokladspritsad blomma och knäckflarn.

Det är ju nyår en gång per år och det är ju värt att visa, så varsågoda.
Detta var vårt nyår.
Lite sent, men ändå av stor betydelse.

Kram

Maja