VERNISSAGEN

Det var nu dryga veckan sedan som den där Vernissagen för alla underbara Mulle-barn gick av stapeln.

Det här inlägget är till alla dom.

Till alla de 38 fantastiska barn i just dessa tre grupper som deltog.

Och till alla dom föräldrar och anhöriga som gjorde att vi blev 102 stycken på denna Vernissage och avslutning där barnen i allra högsta grad stod i fokus på alla sätt.

Vi bjöd på bubblig cider (det är det vi har i glasen, ingenting annat), festis till barnen och kakor i massor, mycket tack vare att ledar-Therese svärmor stått och bakat för ett helt kompani, eller åtminstone hundra personer....

Välkomsttal och diplomutdelning och ett terminsmärke att sätta på ryggsäcken, en skål i luften för alla dessa barn och ideella ledare som gör det möjligt att ens erbjuda barnaktiviteter till de 90 barn vi totalt har ute i grupp.

Dom här barnen, dom sätter sig i hjärtat kan jag intyga, långt in i hjärtat bor dom, allihopa, och alla dom där kramarna stannade kvar i armarna länge.

Länge.

Varje dag påminns jag av den här Vernissagen när jag kliver in i hallen där nere.

Jag fick en present av de fina ledarna Stina Therese och Anette.

Ett grönt stort mosshjärta, som nu hänger på väggen.

Som tack för allt jag gör.

Det är ju så jag trodde hjärtat skulle vridas.

Jag blir blödig och tårig vid sånna här tillfällen.

Och jag var inte ensam om det...

Tack för en fantastisk hösttermin alla våra barn, utan er blir jorden hiskeligt tråkig.

Jag bjuder på detta bildregn, utan vidare förklaringar.

Och upplevs det långt så ha överseende med det.

102 gäster och 38 fantastiska barn, det blir lite foton det.

Och dom sista ovan, dom bara hände...

Tjolahopp sa det så låg jag där bland Mulle-fröken-armar och klamrade mig fast, höjdrädd som jag är.

Herregud vad jag tycker om dom här tjejerna!

Kram 

Maja

SOFFDYRKAN

Vad är det med dom där svängda sofforna som får det att klicka till?

Alltid varit så, kommer alltid att vara.

Den vackra formen, hur den inte skärmar av utan bjuder in, hur den mjukar upp ett rum, allt det där och det säger Kabooom i hjärteroten på mig.

Howard soffan.

Såklart jag pratar klassiska Howardsoffan.

Träbenen med lilla hjulet, vecken på armstöden.

Åh maj gådd utbrister då säkert hälften utav vår omgivning som fortfarande inte kan förstå hur vi i alla dessa år kunnat omringa oss med vita möbler och två chokladälskande barn.

Avtagbarklädsel säger jag.

Klorin.

Men iallafall.

Lite soff-drömmar så här på nattkvisten kan man ju få ha när huset varit sjukstuga hela dagen med feber hosta varande och rinnande ögon på Julia.

Som till stor del tillbringade tiden i soffan idag.

Förutom att vi skapade ljuslyktor och gjorde av med alla våra glitterlimpennor.

Men det är ju en helt annan historia det som ni får se en annan dag.

Hur det går med soffdrömmar, det får vi se...

Maja

MATKOMA DELUXE

Och så summerar vi Adventshelgen med årets Matkoma Deluxe.

Oh maj gådd vad kalkon man kan äta.

Även om min BrorLiten Markus nog tog rekord detta året.

Mat i massor, alla syskon och brorsbarn och deras pojkvänner (!!!) och moder och bonus-Dennis och ännu mera mat och skratt och kramar och asgarv ända ner i tårna och så min sambo Gunther som i en månad odlat mustach och därför bannlysts från allt fotoförevigande tills prostata-månads-supportandet gått över.

Nog för att det där mustach-odlandet var för en hjärtansvärd sak men när man ser ut som en tysk-B-films-rulle-spelande-Gunther så är det ju lite skönt när klockan slog 00 och han kunde ta fram rakhyveln.

Om man säger så.

Sällskapsspel och ännu mera mat och mys och prat och övernattning för att nästa dag fara hemåt i ljus efter att ha träffat vännerna Linda och familjen och sitta och prata över ostbricka medan barnen leker där dom sist slutade..

Adventshelgen, vår traditionsenliga Kalkon-ätar-helg.

Matkoma Deluxe.

Men oh maj gådd så gott det är!

BrorLiten

Merry Christmas...

Svägerskan Lotta, Moi och kära moder

Jag och StorBror, lika som bär :-)

Kram

Maja

ÅRETS FÖRSTA PEPPARKAKSBAK

Äntligen, det fungerar igen!

Hej och hallå alla ni som väntat.

BrorLiten räddade mitt hår från att slitas i ren förtvivlan, ni vet lite så där matadoraktigt som i Tjuren Ferdinand.

Nu fungerar allt som det ska igen och Ta-daaaaa vi börjar därför veckan med:

Årets första pepparkaksbak

 som gick av stapeln på Julias förskola dit vi alla var inbjudna, liten som stor.

Under julmusik och glöggdoft och alla barnens degpåsar med sitt namn på en stor röd lapp.

Jag älskar det där.

Det lilla extra.

Och en påse pepparkakor fick vi med oss hem.

Inte en ansenlig mängd vi kan bjuda hela grannskapet på då Alice tyckte att degen krävde en massa massa mjöl och då inte kunde kavlas och resten av tiden åt hon upp degbitarna och Julia tröttnade efter en liten stund och ville hellre leka med Alice.

En som njöt utav att ha lillasyster med sig att visa upp som en trofe och en liten som njöt till fullo av all denna uppmärksamhet som storasyster gav.

Kärlek så det pyser över. 

Till hemmet for vi efter någon timma, tände brasan och alla vackra adventsljusstakar, hoppade i pyjamas och körde mys och middag innan barnvakten Cia kom för två timmars barnpassning medan mamman åkte på ännu ett informationsmöte inför skolvalet.

Nu vet jag iallafall vart det ska sökas för Julias del.

Det är skönt.

Nu återstår bara att se om första valet blir det valda valet.

Man vet ju aldrig det, men hoppas, det får man ju aldrig sluta göra.

Natti Natt

Maja