ÄNNU ETT KALAS

Vi har förutom det överraskande 40 års kalaset och vårfeelings-utomhus fika under helgen även klarat av ett 2 x 6 års kalas för dagiskompisarna A och S.

Kalaset gick av stapeln i gymnastiksalen på närliggande skola och det är tacksamt när hela avdelningen är bjuden med sina 23 barn, plus några stannande föräldrar.

Hinderbana, ballonglek och dansstop.

Bra ingredienser för kalas tyckte Julia när det dukades upp med korv och bröd och pizza ute i omklädningsrummet, eftersom man inte får äta mat i salen.

När jag frågade Julia om hon skulle vilja ha sitt i sommar stundande kalas på samma sätt blev svaret:

- Nej mamma, jag vill faktiskt bara bjuda tio stycken av mina vänner och jag vill att vi ska vara hemma.

Jag vill ha lila ballonger och skattjakt och helst utomhus.

Jag måste erkänna att jag blev glad för svaret för är det något jag älskar så är det att ordna med barnkalas och det hemma.

Pynta, fixa, pilla i evigheter med dom små detaljerna.

Göra det speciellt och fint och massor av pom-poms.

Men kalas är härligt och man får sig en pratstund med dom andra föräldrarna eftersom vi nästan alltid är samma som stannar kvar :-)

Kram

VÅR FEELINGS

Ett vårtecken så gott som något torde ju vara detta.

Ett barn på cykel med solen i ryggen.

En påklädd docka i cykelkorgen och lite fika i den medhavda korgen för fika utomhus på stubbar i solskenet. 

Det var vårfeelings i luften trots att kylan var lite kallare än man trodde genom att titta ut genom fönstret men det hindrade ju inte från att tillbringa några timmar utomhus innan kvällens stora överraskningsfest för min kusin Jens skulle gå av stapeln i city.

Därav hade vi några dagars besök utav farmor som på lördagskvällen skulle ha barnen medan vi överraskade Jens på 40 års dagen.

En fest som sambon Emma i största hemlighet ordnat med.

Så, det var skönt att tillbringa lite tid i skalstället utomhus med barnen innan locktången togs fram och klänningen åkte på...som i sista stund byttes till val nummer två....och tre....

Och strumpbyxorna som skulle varit hudfärgade byttes mot svarta..som visade sig vara trasiga i grenen så dom fick snabblagas där fem minuter innan vi skulle åka.

Men det kära vänner är ju bara petitesser, det löst sig ju ;-)

Hur som haver.

Lördagen spenderades delvis utomhus i vårligt solsken, bakom huset, med familjen, på stubbar med fika korg och sockerkringlor, där vi även fick snabbvisit av grannen Gunnar som bjöds på kaffe i knallrosa liten kopp.

Och barnen som längtat efter farmor fick ha henne för sig själv sedan långt in på kvällen, med kropparna fulla av godis och soffmys till Melodifestivalen och när vi kom hemkörande framåt tvåtiden återstod det där jag inte kan gå och lägga mig utan.

Pussa sov-varma barnapannor och viska - Jag älskar Dig, mot barnmjuk kind.

Sämre dagar kan man absolut ha.

Och se upp, nu kommer den snart, Våren!

Kram

LOVELY CAFE

Vem älskar inte att kliva in på ett cafe där varje detalj är genomtänkt, färger, dekor och framförallt där kakorna är stora, hembakade och så kaloristinna att kroppen pöser över en smula av allt det där goda och där barnen sitter med sina gigantiska chokladbollar och inte orkar äta upp så allt får stoppas i en doggybag att ta med hem.

Dom caféerna är mina favoriter alla kategorier. 

Och det var just på ett sådant cafe vi avslutade våran tre dagars tripp jag och tjejerna.

Tillsammans med våran Lotta som flyttade om sina planer för att komma och träffa barnen som verkligen 

ä-l-s-k-a-r svägerskan Lotta.

Hon var lite sen till frukosten hemma hos mamma och Dennis och barnen gick där och vankande och vankade och tittade på klockan och spanade ut genom fönstren.

- Åååå när kommer Lotta mamma?!?

Så, när hon klev in genom dörren var det en efterlängtad entré minst sagt.

Så, mormor bjöd oss på godsaker där på cafet i lilla staden, innan färden skulle gå hem mot våran lilla stad och en pappa J som knappt kunnat sova om nätterna för det var så tomt i stora huset.

Vi hade tre härliga dagar minsann, så härliga att barnen tyckte att det här, det gör vi om, varje vecka.

Kram

MINA BADANKOR

Lyckan att bada badkar.

Att låna nackkudden med sugproppar och fylla badet med plastdjur och traktorer.

Att skumma ner sig och plaska.

Livet på en pinne om ni frågar mina små.

När man sen är tvagad och torkad och insmord och luktar så där badgott i hela huden plockas pennor och block fram på köksbordet och dom ritar koncentrerat och länge och tycker minsann att Dennis verkar vara av kalibern att han skulle kunna skissa upp både björnar och hästar och så får han berätta.

Berätta hur mycket det krävs att ha hästar.

Att det kostar, att man inte ska vara liten för dom har en mängd muskler, att Julia måste bli lite större innan hon får börja rida.

Och dom lyssnar,båda två och jag ser hur dom suger in allt han säger.

Och dom kör med både honom och mormor som två butlers och mina arma föräldrar har nog aldrig fått så mycket vardagsmotion som när barnbarnen är i huset.

Varför gjorde vi inte detta tidigare?

Kram

ROADTRIPP DAY TWO

Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det som att det där mellanrummet av att inte ha träffats aldrig har existerat.

Barnen tar tag där dom senast slutade, oavsett om det är en månad eller fyra månader sedan vi sågs.

Ingen blygtid eller anpassning för dagen, dom bara tar tag i varandra.

Så har det alltid varit och jag tror det alltid kommer att bestå.

Vi bjöds på mellanmål och trädklättring, lådbilsrace och fotbollsspelande.

En massa prat och hjärnventilation och händer runt kaffekoppen och vetskapen om att här sitter en vän, en vän som jag haft sedan länge och precis som barnen så tar vi alltid bara tag där vi senast slutade.

Linda och jag har ju historia ihop.

Som bästa vänner i åttan, att glida ifrån varandra i nian, varit kära i samma pojkar och upptäckt tonårens lycka och besvikelser tillsammans.

Sen gick ett decennium, nästan två innan vi fanns igen.

Fanns på riktigt.

Och det är få förunnat att få ha det så i vuxen ålder Så jag håller fast vid det och tar tillvara på det och uppskattar det, den där vänskapen, vetskapen om att Linda bara är ett samtal bort.

Men barnen då.

Alice som föll pladask för lilla Lisa och ville allra helst att hon skulle ligga still i famnen.

Att hon skulle ha viljan att ligga stilla och bara låta Alice kärlek överösa henne.

Nu blev det ju inte så men med handen i hennes spankulerade dom omkring där i trädgården och Alice berättade och förklarade.

Om allt det där hon vet och kan och ville dela med sig utav.

Underbara unge.

Och så gick flera timmar.

I ett naffs.

Och det var tid att innan mörkret kom åka tillbaka mot mormor och Dennis för middagsmat och pyjamasmys och Labyrint på barnkanalen.

Och självklart avslutades kvällen med lite pusslade tillsammans med Dennis, återigen ostkroksböjd över hundratalet pusselbitar där på parkettgolvet.

Kram

BILDKAVALKAD I CERISE

Dag två där i lilla staden G höll inte samma sköna vårvärme som dagen då vi kom så mera ved behövde bäras in och två små villiga hjälpte gärna till med det.

Dom balanserade på kullvälta pallar, fick åka skottkärra och mata fåglarna.

Det urartade i grimaser som gjorde att dom skrattade så mycket att Alice som sekunden innan varit en smula förbaskad på alla dessa fåglar som vägrade komma och äta ur hennes hand, hamnade på rätt glada nivå igen.

Och så smög dom..på mormor där inne....

Som i godan ro satt vid köksbordet och läste tidningen.

Dom smög som små indianer där på gräsmattan och trodde dom skulle förbli oupptäckta i det stora glasfönstret :-)

I sina knalliga utstyrslar.

Det är härligt det där.

Den där tron om att bara man blundar (Alice), blundar väldigt väldigt hårt, så syns man inte.

Att man kan stå där i dagsljus i knalligt rosa dräkt och synas men så snart man blundar så poff är man osynlig, så osynlig att en mormor inte kan se en där man står och ska skrämmas en smula . :-)

Kram