LOUNGEGRUPPEN FRÅN TRADEMAX

Där låg jag igår.

Raklång med utbredda armar och Alice intill när Julia var hos Vidar och lekte.

Solen ligger perfekt på där från tolvtiden tills den beslutar sig för att gå ner för kvällen.

Alltså förstå, det där var Årets Bästa investering.

Det och markiserna.

Den här klickade jag hem från Trademax  som egentligen skulle kunnat fått sig ett personligt besök då butiken faktiskt ligger i Göteborg men jag är, och förblir en klickare.

Den lilla lediga tid jag numera har efter jobb och på helgerna lägger jag i-n-t-e på att springa i affärer och provsitta möbler. Den vill jag tillbringa halvt liggande i nämnda möbel.

Så.

Klick Klick så var den vår.

Hemkörd med frifrakt efter bara några dagar.

Och äntligen, äntligen utnyttjar vi altanen fullt ut.

Äntligen blev den som ett extra rum.

Ett mysigt rum.

Inte bara en gigantisk plats som gapar tomt.

(den är ju trots allt på totalt ca 80 kvm)

Fina stora, nåja, olivträdet fyndat på Ica Kvantum för någon hundralapp.

Så.

Nu fick ni se den.

Våran Loungegrupp Queen med en extra sittfåtölj och kritvita fluffigt mjuka dynor.

Och ja, dom är impregnerade och tål maskintvätt.

Har man två chokladälskande barn så får man ta det säkra före det osäkra och man kan, man k-a-n köra krispigt vitt trots små barnaben i hemmet.

Kram

EN EGEN JABADABADO

En utav dom många många presenterna som Lillfis öppnade på sin stora treårsdag.

Herregud vad paket det var till det tacksamma lilla livet.

Julia har haft sin länge så nu var det Alice tur att få sin alldeles ena resväska på hjul så hon slipper packa i min varje gång vi ska åka någonstans som kräver lite mer packning.

Eller mer packning...fel uttryck när man tillhör eliten av Över-packare.

Jag tycker allt ska packas ner, för man vet ju aldrig.

Man vet ju aldrig vilket väder, eller humör, eller vad man liksom känner för i kläd och skoväg nästa dag och dagen efter och den kan ju vara bra att ha alternativ...

Så resonerar jag, både till barnen, och till mig.

Och uppskattad var den fina paketen.

Den står framme i lekrummet eftersom Alice packar den, varje dag.

Med saker, dockor, leksaksporslinet.

Sen går hon, vinkar lite och intygar att hon ska absolut komma tillbaka, hon kommer inte att vara borta länge, att hon bara ska gå på en liten utflykt och picknick och att hon lovar att snart vara tillbaka så vi inte ska sakna henne.

Sen rullar hon bort med resväskan bakom sig.

Och den bara skramlar av allt porslin som nog säkert inte alls mår så bra där inne i trunken men allt det där är petitesser.

Kram

IDAG SOFTAR VI EN SMULA

Och så blev det lördag och så kom efterlängtade solen.

Solen som knappt visat sig veckan som varit.

En vecka med arbetsbelastning katastrofalt enorm för att uttrycka det milt.

En vecka där jag kunnat somna stående redan kl 19 om det inte varit för allt jag måste ordna med innan sänggående varje kväll så morgonen efter ska gå smidigt och lätt och sätta ett stort leende i ansiktet.

493 blev veckans samtal.

Lägg därtill oändliga timmar av möten, utbildningar, månadsuppdateringar och en kontorshus-invigning med kunder i onsdags där Lets Dance sångaren stod och förärade oss med covers på den utsmyckade scenen där vi annars har en utav våra loungehörnor och cateringpersonalen gick runt och serverade snittar och bubbel och uppdraget för kvällen var: Mingla.

Det ordet gillar jag.

Mingla.

Nätverka.

Älskar't.

En händelserik vecka minsann där barnen haft skräpplcokarvecka på förskolan, fått Håll-Sverige-Rent tatueringar på armen, sprungit vält och fått skrapsår på barna-benen, övat sånger inför torsdagens Förskolans Dag som hålls nere på stora torget i Lilla Staden där det ska viftas med flaggor och sjungas och äta glass kan jag tro.

Och så har Julias blivande förskoleklass-fröken Lisa varit och hälsat på henne.

Umgåtts och pratat och berättat och lyssnat.

Det känns att överlämningen och inskolningen från förskolans kommunala värld till Montessorins lite mer fristående är väl genomtänkt och fantastisk, för alla inblandade, även för oss föräldrar.

Så, idag tar vi helg och lugnt och kör tvätt efter tvätt med veckans gegga-mojja kläder och mammans office-wear, gick ut tidigt med alla kuddar till utomhus soffan så vi kunde sitta och softa där i värmen som var på intågande och ha tillsammanstid, den där tiden jag saknar mest när jag är på jobbet.

Dom där små stunderna.

Inte dom stora utan det där lilla.

Att höra nya ord, se nya rörelser, nya egenskaper och nya påhitt.

Pappa J är borta nästan hela dagen på golftävling och Julia ska snart leka med dagiskompisen Vidar, denna lilla fina krabat som man gärna skulle vilja äta opp varje gång man ser honom för han är så himmelens rar och ödmjuk och omtänksam att hjärtat smälter en smula.

Lördag.

Fina härliga dag.

Och ja, jag vet att jag inte visat bilder från Alice kalas, eller på utomhussoffan, eller på någonting annat denna veckan.

Det kommer.

Jag lovar att det kommer.

Jag ska bara ha den där viktiga tillsammanstiden först.

Kram

EN ALLDELES EGEN LAGOM CYKEL

Vi har ju firat en Alice här hemma som ni vet.

Hennes önskan om frukostbricka med prinsessfrukost och massa paket och sång slog in och det där tacksamma underbara barnet satt där, överlycklig, glad och så himmelens tacksam, just tacksam, över alla dessa paket som var till henne.

- Va, tijj mig?!

- Ajjehopa paketen ä mina?

Och så dom där små -iiihhh och -ååhhhhh ljuden som kom över läpparna vid varje paket.

Den där tacksamheten.

I ett utav dom många paketen låg en ny cykelhjälm.

I en storlek som inte sitter som en ekollonhatt högst uppe på huvudet som den gamla gjort utan en alldeles lagom perfekt och med blommor på.

Sen fick hon leta upp det där som hörde till.

Det där som inte gick att slå in så bra.

Något perfekt i storlek då hon liksom Lotta på Bråkmakargatan växt ur sin trehjuling och faktiskt kan cykla.

Så där stod den ute på morgon-daggig altan.

En egen rosa cykel.

Kram

UPP I DET BLÅ

Det gäller ju att ta den som är längst och med minst hår så man hittar öronen att styra med och samtidigt inte får en massa vindande hår i ansiktet där man sitter på utkik och kan blicka ut över ägorna.

Så hon var ju klok.

Hon valde morbror R.

Sen satt hon där med stolt busig blick, drog i öronen, klappade och avslutade med en puss där mitt i det blanka.

Morbröder alltså.

Bästa.

Kram

ALICE TRE ÅR

Idag firar vi Alice.

Hela dagen är Alice dag och ingen annans.

Vi dukar frukostbrickan med den önskade frukostmaten, väcker henne med sång på sängen och paket i famnen.

Låter henne veta hur otroligt älskad hon är den underbara ungen min.

Idag blir hon tre år och det känns helt galet.

Helt galet fort har tiden gått.

Var det inte i förrgår hon låg där som ett knyte med brutet nyckelben och dimmig blick på bröstet, medtagen efter flera timmars extremt jobbig födsel.

Var det inte så?

I förrgår?

Har det passerat tre år?

Du fina fina unge min.

Full av liv och lust och all den där energin och bestämdheten som ibland inte vet några gränser.

Idag firar vi Alice.

Denna den tredje maj.

 

Som hon har längtat ska ni veta.

Att få sin födelsedag.

Att vi ska sjunga Blinka Lilla Stjärna och komma med paket och tårta.

Att bli firad.

Få sin alldeles egna dag.

Vår alldeles speciella fina Alice, jag hoppas innerligt att du ska känna att dagen är speciell och för dig.

Idag sjunger vi.

Sjunger högt och med full styrka.

Så det hörs över bygden och taken.

För idag kära vänner, är det ingen vanlig dag.

Idag är det Alice födelsedag och det är så förbanskat stort att man får en smula svindel.

Hjärtat pöser över fina unge.

Kärlek alltid.

Älskade hjärtat.

Mitt hjärta.

Kärlek.

Grattis Alice.

Mamma

ETT EGET LITET HUS

Han har ett eget litet hus de där katten.

Ett hus han hittills knappt närmat sig.

Fören häromkvällen när Alice gastar att Simon minsann sitter i sitt hus.

Och där satt han.

Och pyste som en husägare i kvällsluften.

Tittade åt ena och hållet och sen åt andra.

Spände upp bröstet och liksom tittade på oss för att få oss att förstå att kolla vilka ägor han hade.

Vilken mark han ägde va?

Förstå va, satt han där och pyste, förstå att det här gott folk, detta är mitt.

Och ja, jag var såklart tvungen att hasta fram kameran ja.

Såklart.

Har man blivit husägare ska det ju förevigas, även om han fick huset för över ett år sedan men, en del har väldigt lång inflyttningstid, så är det ju.

Kram

ETT RUM FÖR RO

Jag älskar vårt vita ljusa vardagsrum.

Det enda rummet som känns helt klart och genomtänkt in i minsta detalj.

Ett rum där tjejerna brukar ta sin vila efter fartfyllda och högljudda timmar på förskolan eller bara efter en heldag utomhus.

Och ja, det har hittat hem en liten avlastningsbänk till oss.

Kram

ACO SOLSKYDD - CHECK PÅ DEN

Med flåset i halsen landade jag på Apoteket tre minuter före stängning i söndags.

- Tre av dom där tack.

och 400 kronor mindre i plånboken.

Men.

Nu är barnahudarna skyddade under utomhusvistelse på förskolan.

Det blir ju dubbelt av allt när dom inte delar avdelning.

Kan varmt rekommendera just denna sorten.

Bra att smeta ut. Torkar in lagom snabbt.

Och luktar inte.

Dock ser dom ju ut som gråa små troll när dom hämtas på förskolan efter några timmar i sandlådan där sanden som fart omkring fastnat i solkrämshud, men det, det är ju smällar man får ta.

Maja

GODA GRANNAR

Valborgsmässoafton.

Idag sjunger vi in våren.

Till jobbet idag bar jag hög pennkjol och gul liten blus och Julia kallade mig en tussilago.

Och det var fint sagt.

Tussilago, vårens blomma.

Passade perfekt tyckte kollegorna att dagen till ära då kallas Tussilago.

Våren ja, eller den där sommarvärmen som slog till i helgen och barnabenen kunde springa barfota i gräset och gå lite som dom önskade mellan vår tomt och Cia och Gunnars.

Våra högt uppskattade grannar.

Barnen älskar dom.

Alice måste alltid säga hejdå till Gunnar med en puss, glömmer hon det springer hon tillbaka på sina kobente-formade ben och ropar lite lätt bakåt mot mig med vind i håret och fladdriga armar

- Måtte pusspuss Gunnaj!!

Och Cia, Cia som fick sig en kärleksförklaring i lördags.

- Ja äska dig Cia, mumlade hon fram med nappen i munnen så det var svårt att höra, men älskar, det gör hon, med eller utan napp i munnen.

Trygghet i en liten ask brukar jag tänka.

Trygghet alldeles in på knuten.

Och så Julia, som sällan vill vara med oss och gräva i landen om det inte ska ner någon planta eller några grönsaksfrön, men att rensa ogräs, där går gränsen minsann.

Hos oss.

Hos Cia, eller tillsammans med Cia, skulle hon kunna ligga och rensa ogräs i timmar.

Timmar.

Jag skojar inte.

Så, där låg hon i söndagskväll, i pyjamas och flippflops och samlade daggmaskar med Cia från landet.

Lycklig som en dag över sällskapet.

Och jag kunde inte låta bli att hasta fram det långa objektivet och i smyg stå på altanen och fotografera för det där, det är trygghet och fint så det värmer i mamma-hjärtat.

Kram

VILJA MEN EGENTLIGEN INTE VETA ETT SMACK

Den där osynliga att-göra-listan var lång i helgen, trots att vi tog det som det kom och gjorde det vi hann.

Solen sken och Jonas tillbringade all tid på skyliften.

Men, huset mot framsidan ståtar nu i vit nymålad skepnad och ta mig tusan om det inte ser ännu större ut än det gjorde innan.

Tjejerna fick sina markiser och båda rummen blev utan ström.

Så kan det gå när man borrar genom en kabel.

Det är ju tur att familjen är utrustad med en förträfflig elektriker vid namn Markus.

*host host*

Som det har trädgårdats i helgen kan jag lova.

Det kliar i fingrarna så snart solen skiner.

Jag vet sällan vad jag gör med allt det där som ska ner i jorden, jag vet att det troligen kommer ätas upp av råddjuren och jag vet att det troligen inte kommer överleva mer än till hösten men tills dess är det ju försnillans vackert att ha det ombonat och blommigt lummigt på altanen.

Men om jag vet vad jag gör när jag går där och byter jord och luckrar upp med gödsel och drar upp gamla rester av fjolårets döda blomrester ur krukorna för att kunna sätta ner nya färska inhandlade på blomster affären, så är svaret, nä.

Men fint, det blir det.

Så, det har släpats jord och målats blomlådor och köpt nya stora krukor och sen har vi stått där med jordfläckar på kinderna och blomdoft i näsan.

Och just när man sedan står där och beundrar mästerverken som detta årets bestämdes skulle gå i kulören vinröd/mörklila så är det jäkligt svårt att för bara några månader sedan låg hela altanen, inklusive den där rullande blomlådan helt övertäckt utav snö...

Våren Välkommen.

Kram

VILOSTUND

En bild tagen i helgen.

När solen gjort barnakroppen varm och lillasyster låg och tog sin middagslur i vagnen.

Storasyster bäddades ner i skugghörnan där vi numera inte har den platsbyggda bänken kvar utan istället placerat matsalsbordet.

Perfekt plats för middagsvila i den stekheta värmen som rådde.

Kram

IMORGON

Imorgon kommer den.

Lagom till Alice tre års firande.

Lagom till altansoliga dagar.

Lagom till återhämtning med utsträckta ben efter stressiga arbetsdagar med högt tempo vid budgetslut.

Lagom till allt.

Imorgon kommer den.

Välkommen!

PÅ HISSNANDE HÖJD I DET BLÅ

Vilka modiga barn tänkte jag som stod med båda fötterna nere i gruset och fick rysningar längs hela ryggraden över att se mina barn några meter upp i luften i det där skakiga vidundret vi hyrt över helgen för att kunna nå upp och måla huset och vindskivor och montera markiser utanför barnens fönster.

Det där vidundret som den karusell-rädda mamman inte ville sätta sin fot i ens om jag fick betalt för det.

Men där mina barn med lycka, poängtera lycka och leenden som knappt gick att stoppa av att öronen satt i vägen, klev in i buren och lät sig hissas upp med J stadigt bredvid.

(Även han lite höjdrädd skall tilläggas)

- Man är inte så kaxig fem meter upp sa han...

Nä just det tänkte jag och nickade inombords att det var allt bra smart att faktiskt undvika vidundret så länge det bara går och överlåta målandet åt han som trots allt törs åka hiss upp himlen.

Nu förstår jag liksom hur mamma kände det, när vi som små vistades på tivoli områden slarvigt uppsatta vid campingplatserna där nere längs kroatiens kust.

Den där i Rovinj var nog värst kan jag tro.

Slänggungan som jag som 9 åring glatt satte mig i och for runt med rasslande kedjor omkring mig och en fart utav guds nåde.

Jag förstår hennes rädsla där på marken.

Nu gör jag det.

För låt oss säga så här.

Säkerhetsföreskrifter på Liseberg jämfört med runtresande tivoli utomlands på 80 talet, låt oss säga att det skiljer en hel del.

Och den där scenen swischar ofta genom mitt huvud ska ni veta.

Den där högsommarvarma natten och tivolimusik och rasslande kedjor i slänggungan.

Och mamma lite blek nere på marken och troligen hjärtat i halsgropen.

Nu vet jag.

Den där känslan.

Även om det bara är ett vidunder till skylift vi har här hemma och inte en kroatisk slänggunga.

Mitt lilla har-hjärta alltså.

Kram