söndag 12 oktober 2014

HELGEN PÅ THORSKOGS SLOTT


Ni minns att när jag fyllde dom bejublade 40 så fick jag en överaskningstripp av J.
Och nu är det faktiskt fyra veckor sedan vi var där.

Men vart bar det av då, den där lördagen, när jag inte hade en aning om vad jag skulle packa, bara att jag skulle göra det, och jag visste knappt vad jag skulle/kunde åka i.

Det är ju skillnad på att komma i högklackat till ett slott, och att komma i det till en lägerplats med vindskydd...
So to speak.

Nu anade jag ju dock att det inte var det sistnämnda eftersom det även stod i brevet att jag skulle packa klänning..

Men klänning..hallåååååå?!
Beg my pardon men män tycks tro att klänning är klänning.
Så är det ju inte.

Ska den vara kort, lång, casual, extra fin, ordinär, långklänning och smokingmiddagsfin?
Och när man inte ens vet det, hur sa man då välja skor?
Pumps, sandalett, slingback?
Hög klack, låg klack, ballerina?

Ja, puh, ni förstår ju min vånda.

Det är ju inte det att jag inte älskar överraskningar...
det gör jag....bara jag får klara direktiv vart vi ska.
Så nej, jag och övraskningar är ingen bra kombo.
Tacksam över dom är jag, men just det där före.
När jag står med en resväska med 18 kilos övervikt och ändå, ä-n-d-å inte har den minsta aning om vart vi ska, då vill jag ju bara ryska om personen i fråga och hojta
- Halllllååååå, känner du mig?! Vet du hur mycket klänningar jag har..och hur sällan jag kommer felklädd..
Va? Va?
:-)
Behov av att veta?
Absolut.


Vart hamnade vi då?

Jo, på Thorskogs Slott.
Inte alls långt bort men vi har pratat om det några gånger, i och med Stjärnorna på Slottet.
Programmet ni vet.
Så där skulle vi bo, i Trädgårdsmästarstugan.
Jodå, vi fick ett helt eget slottshus.


Och bjöds på After Non tea i salongerna där faten dignade över och alla ni som känner mig vet att jag är en sucker av bakverk, och scones, och lemoncurd, och grädde..
Här fanns allt.
Och ännu mer.









Jodå...det började bli lite tight i klänningen skall erkännas.
Men god uppfostran säger att man ska smaka av alla sorter, och helst ta om..




Avloppsrör är min stora skräck.
Utanför vårt hus stoltserade detta...
Gigantiskt...verkligen..läskigt.






Vad gör man då på ett slott en solig lördag  väntan på att man ska klä sig fin och gå på slottsmiddag med en fantastisk berättare om slottets historia...

Man spelar Boule.
I pumps.






Och golf...

Jag ska lugna alla proffs där ute att nej, vi var inte ute på riktig green i dom där klackarna, detta var i slottsträdgården...
Och jag var jätte sämst på att ens träffa bollen.






Vad gör man mer..?

Man pratar, dricker ett gott glas rött där i sällskap av svanarna intill och fick beskåda fotograferingen utav ett bröllopspar i fantastiska snygga skor.
Så ja, jag tog väl sisådär 40 bilder på bara dom....också...



Middagen då...
Fantastisk.
Och miljön.
Och våran hovmästare som i 45 minuter (han hade kunnat hålla på längre och ändå hållt uppe vårt intresse) berättade historian, dåtid nutid och framåt-tankar.
Om vad som får kallas slott i Sverige, men inte i Norge och vad som är slott i Stockholm.
Det skiljer kan jag lova.

Så.
Vi tillbringande helgen på slottet.
Åt gott.
Drack gott.
Sov kungligt och vaknade lagom till den stora uppdukade frukosten.

För har ni tänkt på.
Att hur gott man än äter och dricker, eller hur härligt man än har det, så kommer alltid den där längtan efter morgondagens hotellfrukost.

Thorskogs Slott.

Kram

Maja


tisdag 7 oktober 2014

EN ALLDELES EGEN LITEN FIKA-PLATS


Söndagens pigga barn.

Så är inte läget idag kan jag lova.
Kl 03 inatt visade Julias temp på 39,1 och nu på kvällen 39,7, trots halvsovande hela dagen.
Detta vabbande.

Men nu är nu och söndags var i söndags.

Bakom huset i skogen röjde vi (jag, barnen lekte mamma pappa barn och camping) och la dit en bänk och gjorde fint. som gjort att ta sig en fika i solen och i-n-t-e ta av sig jackan trots att solen värme.
Det är förrädiskt nu, varmt med kyligt och barnens immunförsvar har aldrig varit sämre.




Men.
Medan pappan hade arbetshelg på skolan och byggde altan till förskolan med några andra slitande pappor så dinerade jag och barnen luncherna i gläntan där bakom huset.










Helgen gick snabbt.
Lördag söndag hepp så var det måndag.
Men solen värmde oss hela den korta helgen som flög.
Och troligen var det där och då som den där feber och slemhosta-bassiluskan flög in och började ställa till det i Julias kropp.
Den där baskiluskan som jag skulle vilja be fara åt fanders och ge tusan i mina barn.
Man vill inte se en termometer med siffrorna 39,7 på sitt matta barn med spegelblanka dåsiga ögon.
Där energin flugit kos och allt som kommer ut är gråt och trötthet och ängslan.

Vi laddar för onsdag.
Lämnar tisdagen bakom oss.
Och förbereder för sovande barn intill i sängen.

KRAM

Maja

söndag 5 oktober 2014

DEN DÄR ALICE


Det behövs sällan sägas så mycket om Alice, hon står för den biten själv.

Den damen kan prata.
Och domdera sin omgivning, med ett leende och händerna kavat i sidan.

- Kan helv! är ofta förekommande.
I alla lägen.
Även där hon balanserande utan något stöd står och svajjar med ett ben i luften för att ta på sig byxorna.
Helv.
Helt helv.

- Ja ä-ä dig..

En också ofta uttalad mening.
Jag älskar dig.
Det kan hon säga flera gånger varje natt när hon vaknar till intill i sängen.
Så stryker hon på kunden med varma handen.

En primadonna är hon av stora mått.
Lite Birgitte Nilsen eller kvinnlig variant av Tommy Körberg.
Hon skulle utan problem kunna låtsas svimma och i farten lägga handen på pannen och dra en suck innan ögonen går igen, bara för att skapa lite drama så där en vardag.
Det är lite Alice.

Som när man ska lyfta upp henne i sängen och hon slår ut med båda armarna och i en utandnings-suck viskar
- Bäj mig mamma...

Så.
Ord om Alice finns många, men samtidigt är dom överflödiga, för har man träffat Alice så vet man.
Man vet alla dom där gesterna, minerna och orden och man känner igen det där bestämda och energiska.
Lite peka-med-hela-handen.
Och jag är glad för det.







Kram

Maja



måndag 22 september 2014

ÅTERIGEN PÅ SJUKHUSET



Så var det återbesök på sjukhuset idag.
En vecka efter frakturen.

Ny röntgen och bedömning.
Se att det läker som det ska, att ingenting blivit mera skadat.
Om veckan hemma gjort vad den skulle, fått benen att fixeras.



Hon är så otroligt duktig hela tiden.
Finner sig i att dom drar och vrider och ska ta väldigt många röntgen plåtar.
Som svara på frågor dom ställer och som själv berättar och frågar dom om det hon undrar.
Eller när hon bara vill berätta att vi minsann ska gå på cafe efter, för de har mamma lovat.
Och att vi spelar memory mellan alla väntetider.
Att hon slår mig så det visslar om det i att minnas vart alla korten som hör ihop ligger på bordet.

Vi sitter där.
I Vinterträdgården och tar lite mellanmål jag hade med.
Man vet aldrig hur länge man får vänta, trots att man har utsatta tider.
Dricker kafeterians takeaway kaffe och njuter av den där tiden jag får med henne.

I Vinterträdgården porlade vattenfall och kvittrade fåglar, och väggen dignade över av växter.
- Åh mamma det var så vackert här...

Det läker som det ska frakturen.
Imorgon kan hon gå till skolan igen.
Vi testar hur det går med vetskapen om att vi kanske måste åka och hämta.
Det var noga förmaningar från doktorn med stora tatueringen med barn lika stora som Julia.
- Du måste ta det försiktigt, inte springa så du ramlar, inte klättra så du ramlar och gipset får inte bli blött av regnet....

Om 2,5 vecka åker vi in och tar bort gipset och då väntar lika lång tid med försiktighet utan onödiga risker för fall som han sa.

Så imorgon Back to Work.
Inte jobbat på 1,5 vecka, blir spännande.

Kram

Maja