söndag 6 juli 2014

ALICE


Alice

Alice redo för kalas.

Att få åka på sitt första egentliga barnkalas utan att bara följa med familjen eller Julia.

Ett eget hos bästa kompisen Emma som fyllt tre.


- Hujja fö min Emma!
Ja jeva!
Hujja hujja hujja!

- Mamma ida äj ja gäst på Emmas kajas.



Och så klädde hon sig.
I sin finaste rosa brokadklänning och röda sommartår i dom vita sandalerna.











- Å mamma ja äj så vackej...

Så var hon kalasredo.
Och famnen full av paket i rosa från Jabadabado,
Fjärilshåv och insektsburk och självklart en ny metallspade i samma tema.
Hon gick all in på rosa nere i bokhandeln.
Är det kalas för finaste Emma så är det.

Och Alice.
Den finaste ungen min.
En utav dom finaste mina.
Med hjärta och envishet och bus i blick.
Som vet vad man får och inte får men gör allt där emellan ändå.
Som testar och testar och protesterar vilt när det blir ajabajja.
Som sjunger högt från filmen Frost och som vårdar dockor med ömhet.

Den där Alice.

Älskade unge.
Och igår var vi på ditt första riktiga barnkalas där bara du stod på inbjudan.
Det är stort i en treårings vardag.

Kram

Maja

lördag 5 juli 2014

LISEBERG I KÄMPAR-ANDA


-Sälj sälj sälj säger Marikka
och det gör vi för allt vad tygen håller
:)


Så vad gör vi när vi landat majs budget?

Vi drar till Liseberg såklart!

För vimme och femkamp och mat och sällskap.
För allt det där mjuka som sätter sig i kroppen med leende och skratt.
Alltså.
Mina kollegor måste vara dom bästa.



- Mamma, är din chef en prinsessa, utbrast Julia när hon fick se kortet.
Och nej så är det ju inte, men hon vill gärna att vi säljer för Kung och Fosterland :)




Så.
Den där fredagen en vecka tillbaka slutade vi lite tidigare, satsade på teamwork och skratt och styrde färden mot Liseberg.
Regnet hängde i luften men vad tusan gör väl det när skratten lägger sig som bomull runt hjärtat och jag tänker att Tusan vad jag tycker om dom här.
Dom som vet om det mesta.
Dom som stöttar och stödjer som käppar när vägen går lite krokigt och någon av oss hamnar på lite dipp.
Det kan lätt bli så, i en värld där vi varje dag kämpar ända in i kaklet.





Och ja, dagens blev skönaste leo-byxorna från Kappahl, och herregud vilket ståhej det blev när fröken inte kom i klänning. :)
Men, jag la inte bort dom höga klackarna.
Nån måtta får det vara på förskräckelsen.


Finaste tjejerna....








Är man man, får man agera väskhållare vid viktiga femkamps-stationer, det är bara att gilla läget.


Man kunde ana ett litet leo tema bland damerna....




Här är vi.
Allihopa.
Vi som sliter och kämpar.
Jag haffade en stackars man där på gatan och tyckte att han minsann kunde ta lite gruppfoton.
Men ni ser ju.
Det var tusan inte lätt att få till
:-)
Hur gör dom där dagis fotograferna e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?





Jag och "min" Jörgen.
Han som småfnittrar över historier han har i huvudet, men som väger dom på silversked innan han berättar dom.



Så, när femkamp var över och regnet slutat begav sig sällskapet mot Stjärnkrogen för dom mest fantastiska hamburgare och pommes jag ätit på länge.
Bara det var värt hela besöket.
Inklusive regnet.






Och så slutade kvällen.
Med ett åk i Lisebergsbanan med trygga Jörgen bredvid.
Och stackars Rune framför.
Har ni hört mig skratta?
Då kan ni gissa hur jag låter i en karusell.
Jag är höjdrädd och åkrädd och vattenrädd men samtidigt så jädrans nyfiken på om jag ska klara av det att jag utsätter mig för dom där karusellerna.
Och det gjorde jag ju.
Kom levande ner igen.
Och tillbringade sista timman med prat och skratt och sällskap på Tyrolen.

Sen sa jag hejdå.
Promenerade stora entre-gatan fram i kvällsvärmen som kommit och tänkte att fasen vilken tur jag haft.
Jag fick det där gänget.
Kollegorna.
Som nu är mina käppar när det brister.
Som vet allt och lite till.

Sen gick jag ut där i Göteborgs kvällen...
Kom hem och pussade varma barnapannor godnatt, drog upp täcken över axlarna och strök håret ur deras pannor.

Kram

Maja

torsdag 3 juli 2014

KONSTVERKEN


Barnens alster till sina fröknar.

Och ja, en smula partisk är jag självklart men det är baskemä dom finaste muggarna jag sett.

Såklart.





Så nu står dom redo, inpackade i cellofan med rosa snören och liten lapp.

"Tack för allt ni gjort detta år"

För gudarna ska veta att jag våndats, avskytt, förbannat detta att dom ska vara ifrån mig, vara på förskolan, tiden jag skolade in var förfärlig.
F-ö-r-f-ä-r-l-i-g.
Se all denna sorg som var i början, eller ganska länge.
Se den där likgiltigheten och dimman som Alice försvann in i den första tiden jag lämnade.
Jag har gråtit över allt detta.
Över alla saknadens ord och frågor från barnen om varför jag måste lämna dom.
Nu trivs dom och skrattar och jag är så tacksam för all denna trygghet som funnits som en mantel runt dom när jag inte varit där.

Så imorgon blir en sorgsen lämning på morgonen.

Imorgon tömmer vi lådorna, tar hem pyssel och extra kläder.
Tar bort alla spår av Julia och Alice.
Nu väntar 6 veckors sommarlov innan nästa utmaning tar vid.
Förskoleklass och ny förskola.

Men först säger vi hejdå till Pia, Camilla, Caroline, Angelica och Carolina.
Ger dom minnen med barnens konstverk.
Ger hårda kramar av tacksamhet.
Och torkar tåren i ögonvrån.
Avsked är min sämsta sida.
Alltid varit.

KRAM

Maja

onsdag 2 juli 2014

FÄRGGRANNA HEJDÅ MUGGAR


Jag har varit på sista kvartsamtalet på Alice förskola.
Till hösten börjar hon på samma skola som Alice.

Trygghet i en liten ask på det nya Montessori, men också ett avsked till det gamla.



Och sommarpresenter i all ära given av alla barn till alla speciella fröknar så vill barnen, båda barnen då båda tar avsked, ge något från dom.

Ni kanske minns när Andrea skulle sluta.
Den där trygga klippan av skinn på näsan som var Julias trygghet.



Hur som haver.

Porslinsmålning i storproduktion satte igång här före middagen idag.
Dom måste ju få chans att härda och brännas i ugnen före fredag.



Sen kommer vi där.
På fredag.
Med tårar i ögonen och paket i famnen.
Tar farväl.
Av fina fröknar som skapat trygghet åt barnen.
Avsked av kompisar som bråkats med, kramats med, busats med, pussats med, sjungits med, dansat, lekt och allt ni kan tänka er.



Den svåraste att lämna för Alice blir Emma.
Men Emma bor nära.
Och leker gör dom även hemma.
I måndags hämtade tom mamma Ulrika Alice på förskolan redan efter vilan då hon och Emma hade semester och tyckte att det var trevligt med Alice lek och sällskap.

Dom där bustrollen.
Knoll och Tott.

Men fredag.
Avsked.
Finns inget jag avskyr mer.
Att komma till jobbet i fodral och strimmigt tårigt ansikte.
Att säga hejdå och tack och kram och fina fantastiska ni som gett barnen trygghet och inspiration och utveckling, som funnits när jag inte varit där.

Fredag.
Fy satan.
Men hejdå presenter får dom.
Från barnen.
Var och en målad till speciell person.
Kärlek.

KRAM

Maja