fredag 2 oktober 2015

HAN SOM GÖR MIG KOMPLETT


Jag kan med slutna ögon erinra mig dagen jag förstod att det här var mannen jag ville dela livet med.

Dagen jag förstod att jag ville stanna intill honom tills rynkorna är djupa av lyckan.

Förevighetsstanna.

Jag minns hur det kändes när han tog mig i handen.

Hur han såg på mig och log det där leendet som får mina knän att vika sig.

Hur hjärtat bankade i bröstet och jag ville aldrig att ögonblicket skulle vara över och förbi.

Jag ville förevighetsstanna i stunden och hade inga tankar på att det som skedde var fel eller tabu.

Förlorad var jag redan.

Och lämnat hade jag gjort för längesedan.

Lämnat det som skadade mig mer än helade mig. Det som sänkte mig mer och mer än vad det höjde mig. Där stöttning och kärlek inte fanns.

Så jag minns den där dagen när jag förstod hur det skall kännas,

När han log och viskade hej med nästippen mot min, det där lilla Hej som förklarade att jag landat. Att jag kommit hem. 
Och jag förstod att resan som börjar nu blir den vidrigaste jag genomlevt, men att målet kommer vara värt det, tillslut.

För att få evighetsstanna hos denna mannen med dom gnistrande ögonen är värt allt.

Jag förstod det redan då.

Hur den där beröringen skulle förändra livet, hur jag aldrig ville vara utan den.

Hur jag för alltid ville ha närheten som är nåbar och ta-bar även i det största av rum med en folksamling melllan oss. Jag kan ändå känna hur han ser mig.
Hur han verkligen ser mig.
Hur han vill se mig.
Hur han ständigt vill veta vem jag är.

Samtalen mellan oss. 
Genom långa nätter och kvällar.
Med händer i varandras och nästipparna mot.

Jag minns den första känslan när den landade och satte skräck i hela mig.

Redan då visste jag att det fanns ingen återvändo från känslan att vilja förevighetsstanna.

Hos honom. 

Med honom.

Vi.

Han som ser, han som vet, han som känner.

Han som stöttar när jag vacklar och jorden snurrar för fort.

Han som finns, närvarande, ständigt nära.

Famnen jag smög in i den där dagen och sedan dess aldrig velat lämna.

Den famnen är värt allt.

Och jag förstod det redan där och då, i köket, när hans siluett speglades i kvällsmörkret i den öppna altandörren...

Jag förstod det när jag smög in i famnen och kände jag kom hem.

Och med nästippen mot min viskade han  -Hej...

Jag var förlorad där och då..

Kärlek

Maja

FÖRÄNDINGENS VINDAR MED SPRAYFÄRG


Bästa Sprayfärgen någonsin mina vänner.

Bästa!

Och jag har ju botaniserat en hel del i just den genren som ni vet...


Ända sedan jag för några år sedan upptäckte förtjusningen över att förvandla möbler med sprayfärg har ju hela tiden nya märken och nya sorter testats och jag måste erkänna att det är på snudd en förmögenhet jag har lagt ut för att hitta just Den med stort D.

För spankulerar du in på en helt vanlig bygghandel utan att favorisera någon så hamnar man ändå strax över 100 lappen för att ur densamma butik ha med sig en sprayfärgsburk i påsen.

Och det går alltid åt några burkar eftersom man hamnar i det där sprayfärgs-flowet när man står där virrig och vimsig av ångorna och letar efter fler saker som kan falla offer för sprayandet...

Men så tipsade ju fina Emma om en förträfflig färg vid namn Montana men att hitta en återförsäljare var då tusan inte lätt.

Men, på Skapa Mer så hittade jag dom.

Och till den förträffliga förvåningen och lyckan att dom kostar bara några tior att klicka hem!


Så, tänker ni.

Vad ska tokfröken förändra nu då.

(Förutom att hon förändrat hela sin tillvaro och det kan man ju tycka skall räcka en stund)



Jag får se hur resultatet blir..

Men vad tror vi om en Juniorstol i bronze...och så lite uppfräsckning utav gamla tinn som tappat lyster...

Och så är jag hiskeligt sugen på att göra som just Emma gjort, gå lös på julgrans-ladugårdsdjuren jag sprayade som dekorationer för flera år sedan och istället göra vackra stora förvaringsburkar..

Det är ju det som är det fina med sprayfärg, och ett huvud fullt av ideer.

Och speciellt extra fint när man då dessutom hittat en shop där man kan klicka hem något för en spottsyver som man vart van att spendera en förmögenhet på.

För är det något man just nu, i detta livs-skede, inte har, så är det en förmögenhet.

Kram

Maja

torsdag 1 oktober 2015

SNEAK-PEAK PÅ GULA HUSET



Trots det sakta maket av att komma iordning så känns det tämligen iordning i vårt nya fina hem.

Vårt gula hus.

Gult som jag själv kanske inte hade valt som färg på fasaden om jag själv skapade mitt drömboende men som just nu känns som det vackraste som finns.

Troligen för att det blev min räddning, mitt andingshål och min punkt där jag kunde göra mig och barnen hela igen.

Det första som sattes fokus på var självklart barnens rum, vilka blev bedårande med dom medel som fanns och två rum att komma till ro i.

Köket och vardagsrummet som är husets medelpunkt kom näst och så snart den stora sängen levererades från Mio växte också mitt hotell-liknande sovrum fram.

Där uppe har jag halva våningsplanet som sovrum, med välvda fönster som vätter åt öst och väst och dom stora fönstren med dubbla balkongdörrar mot skogen.

Tunga silvergrå sammetsgardiner håller ljuset borta på morgonen och jag älskar den rogivande känslan som finns där.

Den stora höga sängen som barnen nästan får ta sats för att komma opp i, den vita Howardsoffan jag lägger blicken på så snart jag vaknar och hur allt i färgskalan jag älskar harmoniserar med känslan.

Ett yber kvinnligt hem som mannen sa...

Hur jag njuter av långa helgmornar, tar upp frukostbricka och kaffe och kan tillbringa en evighet med att bara finnas, att tänka och fundera på framtiden.

Den där framtiden som inte bara innehåller mig och två barn, utan en tvåsamhet och ytterligare två.

Men det här är valda delar av vårt gula hus..

Välkomna in..


































Kramar

Maja

NÄR MAN ÄNTLIGEN ÄR SÅ STOR SÅ MAN FÅR LÅNA MAMMAS...



En hög med tyg, som vi tillslut hittade i en utav dom otaliga flyttlådor jag ännu inte packat upp och som står inne i förrådet eftersom var sak har sin tid..



 Men nu har hon frågat nästan varje dag under dessa varannan-vecka stunderna när vi kan ta fram min symaskin för att skapa saker till hennes Prickar. 
Ja, alltså dom där knallrosa gosedjuren som huserar uppe i hennes rum och som jag varannan-vecka har ansvaret för...










Så nu blev det ju äntligen dags.

Symaskinen plockades fram.

Hon klippte, hon nålade, hon satt med stor koncentration och sydde den i särklass finaste tygpåsen man kan skåda (ja nu kan det ju vara så att jag är en smula partisk men låt gå för det) till sina båda Prickar att ha sina saker i.

Och jag minns ju den där känslan när man fick sitta vid mammas symaskin och sy sitt eget.
Jag var bara sju år när jag tillsammans med kompisen Petra, satt vid mammas symaskin i lilla köket och knåpade ihop mina alldeles egna byxor i lilarutig ull som trots att vi fodrade dom på halva benen kliade så mycket att det gav spader men jag envisades med att ändå krångla på mig dom för det man sjäklv skapat föder stolthet och det var exakt den blicken jag såg hos Julia.

Den där gnistrande blicken.

Hon gjorde det själv.

Skapade på egen hand.

Älskade Underbaring.

Kram 

Maja

onsdag 30 september 2015

EN SÖNDAG I SLOTTSPARKEN



Det var sommar och det var söndag, den där söndagen innan jag skulle lämna barnen på skolan och återigen uppleva det där lämnandet som sitter som en sköld av sorg i kroppen redan på söndagsmorgonen när jag vaknar..

Just den här söndagen tog vi långmorgon och hade hela sängen full av barn och det lästes sagor, tittades på film och pratades och kramades omvart annat.

Dom där långa söndagsmornarna jag aldrig skulle vilja vara utan och som känns så självklara att uppleva tillsammans...



Så den här söndagen tänkte vi njuta av den sista tillsammanstiden på ett tag och få sol i ansiktet och gung-fart i kroppen.

Vid slottet inte så långt från Lilla Staden där vi bor finns en fantastisk slottspark med stora fantastiska gungor i olika storlek så fikakorgen packades och Alice ville promt och bestämt även ta med sig Ida i dockvagnen så det var bara att packa in allt där bak.

Man och barn och dockvagn....










Och ja...den där söndagen blev helt fantastisk.

( Mmmmm och här är han ju....)

Söndagen där vi vuxna kunde sitta tillbaka lutade mot ett träd med fingrarna slingrande mellan varandras och huvudet lutandes mot hans axel medan solen värmde skönt på eftermiddagen.

Söndagen då han lärde Julia hur man hoppar upp på slänggungan alldeles av egen kraft och som sedan med jordens tålamod svarade på alla rop och tjoande och kommandon från två små som har honom varmt i hjärtat av trygghet och det där härliga tycka-om.

Söndagen när han var ett stöd för oss alla på olika sätt, för barnen att hålla balans på stora stocken och på stora gungan och för mig att samla kraft och ork inför stundande måndags-avsked.

Det är en konstig ovanlig känsla det där...

Att känna att man är två om allt. I allt. Att det finns en annan vuxen som tar plats och är som en stor stark klippa att luta sig emot när jag inte orkar bära mig själv.

Så där som det ska vara och kännas men som jag aldrig kan erinra mig att jag upplevt.

Så den där söndagen stannar länge i kroppen.

Gungor vid Slottet, det gör vi om.

(Även om Alice ramlade två gånger när hon promt skulle dra dockvagnen och sin bebis genom snåriga labyrinten, och fuskade så till den milda grad, så vi fick gå till Slottscafet och be snällt om ett litet plåster)

Kramar

Maja