DET ENKLASTE ÄR DET VACKRA

Det enklaste av ting, är det vackraste utav ting.

Min nya från Edblad med en gnistrande kula omsluten av roseguld.

Mindre än sin föregångare som av misstag hamnade i ett avlopp, men ack så vacker.

Kram

Maja

KLÄDD FÖR SIN HATT

Jag plockade fram mina kära utklädningskläder från tiden när jag kunde stoltsera som Häxa under storartade former där i Slottskogen 2003,när hela det kinesiska sällskapet trodde dom såg i syne när Häxan Mara, Snövit, Törnrosa, Pippi Långstrump och alla karaktärerna från Sagan om Ringen filmerna med Frodo Bagger i spetsen, utan att blinka gjorde storartad succe runt midsommarstängerna medan gammeldansgillet höll musiken igång på dragspelen.

Herregud så roligt det var.

Men det kanske inte hör till vanligheterna att man väljer att fira midsommar med tema, men det gjorde vi.

Nåväl. 

Gamla synder, gamla förlåtelser.

Dom gamla välbevarade och egenuppsydda och tillverkade kläderna, inkl hatten och kråkan Krax plockades fram och tjejerna var inte sena att vilja prova..

Fina lilla Alice...

Och snart vankas ju Hallowen och häxor och spöken kommer knacka på dörren så se upp...

Vem vet, dom här markattorna kanske också dyker upp någonstans.

(För om det nu är någon som så småflinigt sitter och fnissar och tänker att Jamen herregud, den där dräkten behöver hon ju själv, Häxa som hon är...Men se nej men icke det behövs ju inte.

En Häxa, är ju alltid en Häxa, oavsett hatt eller kråka...)

:-)

Kram

Maja

KRASCH AND BURN

Hur många gånger har jag suddat dessa rader, och lika många gånger skrivit domsamma igen.

För att sedan sudda.

För jag vet inte riktigt hur jag ska formulera eller hur mycket av allt som ska få läsas.

Och visas.

Men samtidigt är det min berättelse.

I dom flesta bloggar, så även min ibland, är det yta och ridåer som visas upp.

Allt verkar lyckligt och glatt och det finns inte minsta lilla moln över himmlen som man vandrar under.

Men alla förstår ju att så är det inte.

Och ni har rätt.

Så är det inte. Och så var det inte.

Därför valde jag att inte leva mitt liv en enda sekund till så som jag gjort under flera år.

Alla har rätt till Kärlek och Lycka.

Så jag lämnade.

Och nu är jag här.

Här i huset jag hyr tillsammans med mina barn.

Här där jag fick chans och ro att landa, men också här där jag kraschade.

För det var det som skedde.

En vecka efter att jag mer eller mindre flydde mitt eget hem på fem timmar, kom kraschen.

Mina närmaste som fortfarande håller mig hårt i handen och låter huvudet vila mjukt mot deras axlar, viskar tyst och mjukt att kraschen var väntad.

Kollapsen var väntad.

Stressen och oron jag levt i skadar kroppen.

Det var orden jag var tvungen att acceptera när läkaren förklarade.

Och kanske var det så.

Jag motade bort varenda tecken på den in i det längsta.

Att jag svimmade berodde på lågt blodtryck och fär lite mat. Inte sant?

Att jag ständigt glömde saker, och fortfarande gör, har inte det med åldern att göra?

Att jag aldrig sover när jag ska, att huvudet mal, att oron och stressen suger tag som en svamp, ja men så har väl alla småbarnsföräldrar det?

Jag hittade ständigt ursäkter.

Ständigt.

Ingen vill vara svag. Alla vill orka. 

Superhjälte.

Klara allt.

All-in.

Som under alla år.

Supermamman.

Att leva så som sista tiden i huset levdes , Att leva i den miljön, Att inte kunna skydda sina barn mot hans ord, Hans beteende, Hans sätt, Hans hot, Hans ego.

Det önskas ingen annan.

Att med ångest lämna huset långa stunder, och då även barnen, för att det var enda sättet att dom fick lugn och ro på.

Det önskas ingen annan.

Att känna sig otillräcklig i konsten att skydda sina barn.

Det önskas ingen annan.

Att  gång på gång förklara för sina två små barn att Mamma inte ska dö, trots att pappa sagt det.

Det önskas ingen annan.

Att försäkra sina barn om att dom kommer ha tak över huvudet, även hos mamma, trots att pappa försökt intala dom det motsatta.

Det önskas ingen annan.

Att ständigt vara starkt. Att kämpa och hålla ut, för att komma hel ut på andra sidan.

Det önskas ingen annan.

Det är mycket jag önskar att ingen annan ska genomlida.

Man ska inte behöva vara rädd och otrygg i sitt eget hem. 

Det var jag.

Och den känslan var min.

Min att äga och ha.

Min.

Så jag kraschade.

Och fångades upp. 

Jag fångas upp hela tiden.

För runt mig och barnen finns nu en man som är den raka motsatsen, och allt annar än den man jag levt med under flera år.

Som ser när jag är svag som den tunnaste av isar, som ser när benen blir vacklande och blicken glansig. 

Som innan tårarna kommer vet att dom kommer och redan där är redo att försiktigt stryka bort dom från kinden och ta mig i famnen.

Han som vill leva evigt tillsammans.

Han som får mig att älska, skratta och le.

Han som får mig att lyftas och höjas.

Han som på riktigt tar sig an mina barn.

Han som jag vill bli gammal och rynkig tillsammans med.

Han som jag vill upptäcka världen tillsammans med.

Det är en ynnest att få uppleva allt detta.

Tillsammans.

En verklig ynnest.

Men varje dag finns en kamp.

Och en maktlöshet över att en annan vuxen människa sätter sitt ego före barnens behov.

Som tror sig styra med sitt jag-tänk.

Som tror sig kunna ställa krav.

Men ändå till syvende och sist inte sätta barnens välbefinnande främst i ledet.

Varje dag tänker jag att hos mig har dom det bra.

Hos mig har dom det dom behöver.

Hos mig skyddar jag dom.

Hos mig skrattar vi.

Här finns kärlek i överflöd.

Hos mig glömmer man inte bort att tillsammans göra läxorna.

Man glömmer inte bort kvällsbadet eller omsorgen.

Man läser den där kvällssagan för att närheten är det vackraste av ting.

Hos mig finns Vi.

Och snart. Snart blir två tresamheter en.

En stor underbar familj.

Under samma tak.

Vårt tak.

Under ett Tillsammans-Tak.

Under ett tak på ett hem vi skapar tillsammans.

För att bli gamla i.

Men jag kraschade.

Det var det jag ville berätta.

Den råa okryddade sanningen om att den där ytan kanske inte alltid är vad man tror dig veta.

Att bakom draperiet finns en sanning man inte visste om.

Nu vet ni.

Fantastiska Ni, njut av helg.

Kärlek

Maja

FÖRFÖRISKA SMÅ UNDER

Oh-lala...

Här har ju hösten krupit på så sakteliga och man kan krypa in under filtar och tända i kaminen..

Men bara för den sakens skull får man ju inte tulla på det där innersta lagret man har närmast kroppen så igår spran jag in på Kappahl och upptäckte att dom fått in alldeles nya och fina underbaringar från Miss Vanity...

Så lika snabbt som jag sprang in spatserade jag ut med en stor påse förföriska små under i sammet och spets..

Och den där bodyn kan jag lova är ljuvlig i verkliga livet.

Så tips till alla faboulösa kvinnor som vill unna sig lite flärdighet i höstrusket.

Kappahl -  Miss Vanity.

Kram

Maja

SANNINGEN

Jag läser på en annan blogg.

Malena som jag följt i flera år.

Som ofta hånats, och hyllats, för skönhet, för framgång och för att hon visar att hon kan, vill och vågar och att hon har all rätt att göra det.

Som inte skäms för vare sig kvinnlighet eller för intelligens.

Som står först i raden för att hon på egen hand tagit sig dit.

Hon gör allt det där som borde vara självklart för alla.

Men som inte anses vara det.

För att andra ska tycka och tänka och anse.

Vad man får.

Vad man bör.

Vad man ska.

Så jag läser på hennes blogg som så många gånger och tänker att det där är kloka citat vi alla borde ta till oss.

Tycker ni inte det?

Ha en faboulous dag och var dom fantastiska ni kan och har all rätt att vara.

Kram

Maja

DATE NIGHT MED KÄRLEKEN

Vi tog en datenight mitt i veckan Kärleken och jag.

En sådan där vidunderlig lyx man kan unna sig när vi har våra dagar av vuxen tillsammanstid.

Dom där dagarna vi bara kan ägna oss åt at vara vi.

Slingra Fingrar, långa samtal, sena middagar som lagas tillsammans.

Den absolut bästa stunden kan jag tycka.

Att göra det tillsammans.

Så mitt i veckan av tillsammanstid utan barnen klädde vi oss fina och dinerade middag på Nääs Fabriker.

Det var svårslaget.

Det var fantastiskt.

Maten, den där anti-pasto förätten, den alldeles perfekt stekta entrecoten, den där pommesen som bara sprödade sig i munnen, kryddsmöret som smälte och desserten...choklad och tryfflar och en fantastisk cappucino.

Att kunna sitta där i dunklet med Kärleken, under flera timmar,  utan att fundera på egentligen hur många timmar det kan vara, är ljuvligt.

Hur jag skulle vilja stanna ögonblicket och förevighetsstanna i stunden.

En smekning på handen, över ryggen, en kyss, en blick och skratt och samtalet.

Det känns som det är först nu som livet börjat, med honom, så som det ska levas och så som det ska kännas.

Och datenight mitt i veckan är ett ljuvligt sätt att leva det.

Tillsammans.

Dela upplevelsen.

Förevighetsstanna.

Så vi satt där, flera timmar, och njöt, och pratade om livet och framtiden.

Om familj och oss.

Oss som ska bli familj.

En stor sådan.

Och vi pratade om glasrummet...det underbara glasrummet där himmlen och stjärnorna blir taket om natten när vi ska sova.

Det där glastaket lovar jag att berätta mer om.

Inget kan få mig att låta bli.

Så datenight..

I underbar långkjol från By Malene Birger  i tungt fallande tyg som löper omlott, tillsammans med spetsblusen från Darling och dom skönaste pumpsen ever.

Och Kärleken...Han var, och är så vacker att det är en ynnest att få vara intill honom.

Och leendet han fyrar av får benen att vika sig och hjärtat att slå.

Hur varje millimeter av kroppen passar ihop som pusselbitar.

Precis som det ska vara. Precis som det ska kännas.

DateNight.

Underbart.

Kärlek

Maja

NYTT OCH FLUFFIGT OM FÖTTERNA

Av någon outgrundlig anledning så är det helt omöjligt att redigera bilderna åt rätt håll idag.

Kanske är det jag som är mer än lovligt upp och ner nu för tiden men ni får helt enkelt stå ut med att vrida skärmen där framför er för att på bästa sätt kunna beskåda dom goa små doningarna för barnafötter..

För idag kom dom hem.

Äntligen!

Både mina små underbaringar och dessa godingar.

Så under spänd förväntan öppnade vi det lilla paketet som dolde dom.

Fina kängor med det oaste mjuka pile-fodret inuti att ingen av dom ville ta av sig skorna när dom fått i fötterna.

Godingarna, som klickades hem för två och en halv hundralapp Här rekomenderas varmt.

Kramar

Maja

ANNIE SLOAN - CHALK PAINT

Det finns dom som anammar trender lite snabbare än andra...och så finns det vi som tar det lite lugnare och måste nästan bo in oss lite i känslan av vad det där nya trendiga och omskrivna skulle kunna göra för oss och uttrycket vi önskar förmedla i vårt hem och där vi spenderar mest plats.

Så har det vart med all denna hysteri kring kalkfärger som var och varann penslar på möbler och väggar och bänkar och golv och det har inte funnits någon hejd på det och jag ska inte sticka under stol med att jag har velat färglägga varenda vägg med en gråtonad kalklitir som förmedlar betongkänsla men åt det varma hållet.

Så ja, även jag har ju trillat dit.

Men aldrig testat.

Förens nu.

Och vad har vi då..

Jo ett tämeligen hiskeligt tråkigt och ordinärt stort bord med iläggskiva inköpt på det stora svenska smålänska varuhuset där man inte alls blir ruinerad trots att man får fler saker med sig hem än man först tänkt.

Detta stora, just nu, vita bordet kan vi gott och klämma in 14 personer runt så ni förstår ju att med den storfamilj som nu väntar runt hörnet så måste vi ha plats.

Bara vi är ju ett halv handbollslag...

Och Vad vill jag ha?

Denna känslan...

(Och ja, är det någon som vet vart jag hittar exakt sådana stilrena och fantastiskt klädda stolar så berätta....)

Min tanke är att måla bordskivan så känslan blir just betong, lite grå, vit, mörk melerad.

Levande och mjuk.

Bordsbenen något ljusare än skivan, eller tvärtom, jag har inte funderat klart om det ännu.

Just för det här projektet så valde jag att botanisera ute hos Helis Hem för att kunna se rätt nyanser och få lite tips.

Inte för jag är den harkrankiga sorten som räds några penseldrag, det vet ni ju redan, men ibland behöver man lite ledsagade och råd på vägen.

Som med det mesta i livet kan jag tro.

Livet.

Färg.

Same Same.

Så vad kom jag hem med i min stora härliga påse då?

Jag testar färgen Paris Grey.

Tonar lite med Pure och Graphite.

Och eftersom det trots allt är ett bord, som ska nötas och stötas med kärlek och under en mängd härliga middagar med vänner och barn och tallrikar och glas som lyfts och sänks och skickas fram och tillbaka så måste man ju trots att man inte uppskattar lackytor det minsta lilla, ändå försegla och skona färgen mot nötningen en aning.

Men jag går till att börja med på den softa varianten och köpte Soft Wax clear och tänker att -Jaja, jag får väl gå där och dutta i lite då och då, bara jag slipper den där blanka fabrikstillverkade ytan.

Ja ni ser ju...inte ett dugg roligt att ha det här bordet att servera härliga middagar på i stora huset där den lite hårda kalla arkitekturen ska mjukas upp med vitt, ljusgrått och mjuka betongföremål och fladdrande textilier..

Jag är ruskigt sugen på att redan idag sätta fart och blanda och se resultatet snabbt, det bästa är ju nämligen att inget, ni hörde rätt, i-n-g-e-t underarbete behövs.

Inget.

Passar mig perfekt.

Jag tröttnar gärna i förväg då.

Dock kommer jag leva tillsammans med en man som är metodisk och noggrann och som himlar med ögonen när jag glittrande och bubbligt förklarar att Nej Nej Nej, inget underarbete, man b-a-r-a målar på direkt.

Och han genast vill googla och försäkra sig om att den här lilla kvinnan inte försöker dra honom vid näsan bara för att undkomma det där slipandet och spacklandet..

(Som om jag skulle göra det...Host Host)

Hur som haver.

Jag är riktigt spänd på resultatet.

Blir det bra har jag ett vitrinskåp jag kommer ge densamma omsorg.

Kan bli bra det här.

Riktigt bra.

Så, nu hakade även jag på trenden.

Chalk Paint.

Bra grejor sägs det...

Kramar

Maja

DET BIDDE EN KUNGLIG TRON

Minns ni Detta?

Då måste jag ju även få visa vad det nu blev att det där sprayandet som skedde utomhus en alldeles för kall dag, färgen har en tendens att småspricka när den får torka av kylan..

Det kan ju också vara så att det är frökens brist på underarbete som gör sig påmint men jag ser hellre att vi skyller en smula på kylan..

Det står inte hur maxat kallt det får lov att vara när man gör det, det står dock att maxad värme inte får överstiga 120 grader och det kan jag lova att jag höll mig inom ramarna den där dagen.

Och vad blev det då?

En kunglig tron i guld som Alice utbrast.

- Jag har fått en T- R- O - N mamma!

Och det kan vi ju glatt konstatera att hon fick.....så från att velat sitta på vuxenstol med dyna vill nu fröken bara sitta på sin Tron.

Om undertecknad är nöjd över sitt lilla spray-upptåg kan vi låta vara osagt och bara krasst konstatera att ibland är ju vägen till målet viktigare och roligare än själva målet.

If you know what I mean...

Och jag lovat lite dyrt och lite heligt att, nja, någon mer möbel ska jag nog inte spraya i en så flådig färg, men ger mig gärna i kast med lampfötter och skruvlock, men det kära fina ni, tar vi en annan gång och visar...

Happy Helg

Maja

FLUFFIGT MJUKT OCH KORALLRÖTT

Hej alla...

Lite dröjsmål blev det innan jag tittade hit igen.

Tänk vilken fin respons jag fick utav det jag skrev , och skrivit i tidigare inlägg.

Om livet. Om Fredrik och hur det blev och är.

Och jag har lovat att jag ska berätta, hela sanningen, när tankarna landat.

Men just idag, när kylan biter kall om nästippen och jag hade barnen en extranatt och vinkade av dom denna kalla morgon så tänker jag visa er dom härligt fluffiga parkas jag köpte till barnen inför bitiga vindar..

Så Varsågoda.

Två poserande barn på en oklippt gräsmatta, i höstsol.

Voila!

Och vart har jag nu köpt dessa godingar då kan man ju undra.

Och då menar jag inte mina barn naturligtvis ;-)

Name It, ganska små i stl så jag gick upp i stl på båda barnen,

Jackorna är ju figursydda och jättefluffiga, som dun, fast det är täckjacka, luvan är avtagbar, liksom pälsen så den blir även förträfflig på vårkanten.

Och färgen var svår att få till, men jättevacker korallröd.

Om dom var glada och nöjda över mammans shoppi-shoppi?

Mmmm....

Kram

Maja

HAN SOM GÖR MIG KOMPLETT

Jag kan med slutna ögon erinra mig dagen jag förstod att det här var mannen jag ville dela livet med.

Dagen jag förstod att jag ville stanna intill honom tills rynkorna är djupa av lyckan.

Förevighetsstanna.

Jag minns hur det kändes när han tog mig i handen.

Hur han såg på mig och log det där leendet som får mina knän att vika sig.

Hur hjärtat bankade i bröstet och jag ville aldrig att ögonblicket skulle vara över och förbi.

Jag ville förevighetsstanna i stunden och hade inga tankar på att det som skedde var fel eller tabu.

Förlorad var jag redan.

Och lämnat hade jag gjort för längesedan.

Lämnat det som skadade mig mer än helade mig. Det som sänkte mig mer och mer än vad det höjde mig. Där stöttning och kärlek inte fanns.

Så jag minns den där dagen när jag förstod hur det skall kännas,

När han log och viskade hej med nästippen mot min, det där lilla Hej som förklarade att jag landat. Att jag kommit hem. 

Och jag förstod att resan som börjar nu blir den vidrigaste jag genomlevt, men att målet kommer vara värt det, tillslut.

För att få evighetsstanna hos denna mannen med dom gnistrande ögonen är värt allt.

Jag förstod det redan då.

Hur den där beröringen skulle förändra livet, hur jag aldrig ville vara utan den.

Hur jag för alltid ville ha närheten som är nåbar och ta-bar även i det största av rum med en folksamling melllan oss. Jag kan ändå känna hur han ser mig.

Hur han verkligen ser mig.

Hur han vill se mig.

Hur han ständigt vill veta vem jag är.

Samtalen mellan oss. 

Genom långa nätter och kvällar.

Med händer i varandras och nästipparna mot.

Jag minns den första känslan när den landade och satte skräck i hela mig.

Redan då visste jag att det fanns ingen återvändo från känslan att vilja förevighetsstanna.

Hos honom. 

Med honom.

Vi.

Han som ser, han som vet, han som känner.

Han som stöttar när jag vacklar och jorden snurrar för fort.

Han som finns, närvarande, ständigt nära.

Famnen jag smög in i den där dagen och sedan dess aldrig velat lämna.

Den famnen är värt allt.

Och jag förstod det redan där och då, i köket, när hans siluett speglades i kvällsmörkret i den öppna altandörren...

Jag förstod det när jag smög in i famnen och kände jag kom hem.

Och med nästippen mot min viskade han  -Hej...

Jag var förlorad där och då..

Kärlek

Maja

FÖRÄNDINGENS VINDAR MED SPRAYFÄRG

Bästa Sprayfärgen någonsin mina vänner.

Bästa!

Och jag har ju botaniserat en hel del i just den genren som ni vet...

Ända sedan jag för några år sedan upptäckte förtjusningen över att förvandla möbler med sprayfärg har ju hela tiden nya märken och nya sorter testats och jag måste erkänna att det är på snudd en förmögenhet jag har lagt ut för att hitta just Den med stort D.

För spankulerar du in på en helt vanlig bygghandel utan att favorisera någon så hamnar man ändå strax över 100 lappen för att ur densamma butik ha med sig en sprayfärgsburk i påsen.

Och det går alltid åt några burkar eftersom man hamnar i det där sprayfärgs-flowet när man står där virrig och vimsig av ångorna och letar efter fler saker som kan falla offer för sprayandet...

Men så tipsade ju fina Emma om en förträfflig färg vid namn Montana men att hitta en återförsäljare var då tusan inte lätt.

Men, på Skapa Mer så hittade jag dom.

Och till den förträffliga förvåningen och lyckan att dom kostar bara några tior att klicka hem!

Så, tänker ni.

Vad ska tokfröken förändra nu då.

(Förutom att hon förändrat hela sin tillvaro och det kan man ju tycka skall räcka en stund)

Jag får se hur resultatet blir..

Men vad tror vi om en Juniorstol i bronze...och så lite uppfräsckning utav gamla tinn som tappat lyster...

Och så är jag hiskeligt sugen på att göra som just Emma gjort, gå lös på julgrans-ladugårdsdjuren jag sprayade som dekorationer för flera år sedan och istället göra vackra stora förvaringsburkar..

Det är ju det som är det fina med sprayfärg, och ett huvud fullt av ideer.

Och speciellt extra fint när man då dessutom hittat en shop där man kan klicka hem något för en spottsyver som man vart van att spendera en förmögenhet på.

För är det något man just nu, i detta livs-skede, inte har, så är det en förmögenhet.

Kram

Maja

SNEAK-PEAK PÅ GULA HUSET

Trots det sakta maket av att komma iordning så känns det tämligen iordning i vårt nya fina hem.

Vårt gula hus.

Gult som jag själv kanske inte hade valt som färg på fasaden om jag själv skapade mitt drömboende men som just nu känns som det vackraste som finns.

Troligen för att det blev min räddning, mitt andingshål och min punkt där jag kunde göra mig och barnen hela igen.

Det första som sattes fokus på var självklart barnens rum, vilka blev bedårande med dom medel som fanns och två rum att komma till ro i.

Köket och vardagsrummet som är husets medelpunkt kom näst och så snart den stora sängen levererades från Mio växte också mitt hotell-liknande sovrum fram.

Där uppe har jag halva våningsplanet som sovrum, med välvda fönster som vätter åt öst och väst och dom stora fönstren med dubbla balkongdörrar mot skogen.

Tunga silvergrå sammetsgardiner håller ljuset borta på morgonen och jag älskar den rogivande känslan som finns där.

Den stora höga sängen som barnen nästan får ta sats för att komma opp i, den vita Howardsoffan jag lägger blicken på så snart jag vaknar och hur allt i färgskalan jag älskar harmoniserar med känslan.

Ett yber kvinnligt hem som mannen sa...

Hur jag njuter av långa helgmornar, tar upp frukostbricka och kaffe och kan tillbringa en evighet med att bara finnas, att tänka och fundera på framtiden.

Den där framtiden som inte bara innehåller mig och två barn, utan en tvåsamhet och ytterligare två.

Men det här är valda delar av vårt gula hus..

Välkomna in..

Kramar

Maja