tisdag 21 februari 2017

EN DAG TILLSAMMANS VID RISTJÄRN


Söndagen utlovade, enligt den där tillförlitliga appen, att det skulle vara 6 grader varmt och solstrålar.

Två fel av två möjliga konstaterade vi när vi vaknade men skam den som ger sig och låter en opålitlig väderapp bestämma dagens aktiviteter så hopp i varma underställ och skogståliga kläder, packa ryggsäck med goda saker och ved och så off we go.


Vi tog de korta och långa benen till Ristjärn, men tillskillnad mot när Kärleken och jag går dit på egen hand så valde vi att ta bilen en bit, våran lilla mini-människa alice kan förvisso vara kavat och påstridig i sin envishet men när orken tryter så tryter den och då vill man ju inte stå där och ha fem kilometer hem...




När jag och Kärleken var där för en vecka sedan var isen så där frostigt vacker, stenhård och solen värmde kinden. Det ska vi inte anklaga den för den här söndagen.
Allt det där vattnet som låg på isen hamnade faktiskt tillslut i våra skor, men det är en annan historia.

Kärleken hade iallafall isvetts-undervisning, vilket Julia glatt älskar. All typ av undervisning är som att sätta henne i en godisaffär. Det är som om huvudet aldrig blir fullt.
Och just isvett hade dom haft lektion om på skolan så det var check på allt.



Glada barn som gör det glada barn oftast gör i skogen.
- Längtar efter matsäcken och godsakerna mamma har packat ner.
Of course.
Denna dagen inget undantag.


Varför servera tråkigt när man kan servera roligt och glammigt guldigt.

(termos från Vinga of sweden)


Matsäcksmackor som avslutades med sockerkaka och chokladbitar.
Nästan så man kan ana vilka som var till barnen och vilka som var till oss vuxna.


Dagens romantiska ögonblick, förutom all kärlek som mannen öser över mig, kom från Mini-Me och innehöll orden.
- Du och jag för alltid mamma, du och jag.


Och så vi.
Du och jag för alltid.

Livet del två kan ingen ta ifrån oss, hur mycket man än försöker och försökt.
Jag kommer aldrig, aldrig, ångra den dagen jag träffade Kärleken.
Aldrig.
Och jag kommer heller aldrig aldrig aldrig be om ursäkt för att jag gjorde det.
Skämmes dom som kräver detta.
Skämmes.


Tre glada barn med mat i magen och ispik i handen.
(Och ja, jag ser också att dom är utan hjälmar men jag glömde, jag glömde hjälmar eftersom vi inte packade ner skridskor då alla utan mannen ville åka på fötterna)


En fantastiskt härlig, men geggamojjig dag vid Ristjärn.

Det gäller att ta tillvara på våra helger tillsammans, då veckorna bara rusar fram.
Så på helgerna vill vi vara utan schemalagda aktiviteter just pga den anledningen, att VI ska kunna göra saker tillsammans, Som familj. Som man och fru och barnaskaran.
Och det tog vi verkligen tillvara på denna helgen.

Kärlek
Maja

tisdag 14 februari 2017

ÄNTLIGEN BLIR FOTOVÄGGEN KLAR


Tänk att vissa saker ska ta sådan evinnerlig tid.
Att det stoppas i mappen "Det där ska jag göra imorgon" men det där "imorgon" blir i övermorgon, nästa vecka och månad.
Annat kommer emellan.
Livet tror jag vi kan kalla det.

Någon som missat att jag älskar att fotografera? Inte det?
Tänkte väl det.

Jag älskar att se genom kameralinsen och få till känslan.
Känslan som förmedlar verkligheten så den som ser fotot nästan är där och då när det togs.

Sedan sommaren har den lilla högen av utvalda foton legat där.
Utomhusfoton.
Det är det viktigaste när man ska förstora foton.
Att man fått till det rätta ljuset. Och det får man nästan bara utomhus.

Platsen har vart utvald sedan vi flyttade in i huset och skapade planer.
Och nu, äntligen nu kan det ske.
Den stora kala kalla väggen ska bli varm och frodig och full av kärlek.

Fotona är beställda. Äntligen. Verkligen Äntligen!
Fantastiska foton i svartvitt och olika storlek ska förgylla den där tomma ytan på väggen.

Som jag längtat!




























En fin vacker Kärlekens dag önskar jag alla.

Kram

Maja

måndag 2 januari 2017

SKA VI VISA ER DEN SISTA DAGEN I BELLANO?


Ute mäter temperaturen på minus och här sitter jag igen, i läsefåtöljen, omgärdad av all den där stämningsbelysningen jag älskar att tända så snart mörkret träder fram, eller helst ännu tidigare.

Borta i barnens vardagsrum hörs rösterna från teven och jag ska återigen återuppliva minnen bland alla våra foton som ligger och väntar ivrigt på datorn på att få bli sedda och redigerade.



Vår resa till Italien i sommras.
Två veckor och 2000 foton senare så finns det många att välja bland.


Därför skulle jag vilja visa er detta

Den sista paradisdagen

Bellano 



Kärleken, mannen, Livet.
Ja, ni ser ju vad jag älskar och varför jag där attraktionsdöden dag efter annan...

Den sista dagen spenderade vi i Bellano.
När vi checkat ut från hotellet i Garlate där vi stannat i en vecka, där vi förlängde vistelsen med ett dygn efter att vi suttit och räknat baklänges när vi skulle behöva lämna landet för att vara hemma i god tid innan barnen väntade på oss där hemma.

Kalkyleringen, av den kanske lite för optimistiska sorten gav oss facit med att joho då, vi kunde lugnt stanna ett dygn extra, om vi räknade med att inte sova en natt i tyskland som vi gjorde på vägen ner.




Utcheckade från hotellet och inpackade i bilen gav vi oss av norråt för att kalkylen då skulle vara om än bättre och vi skulle kunna dra ut på tiden än mer och lämna Italien sent på kvällen.

Bellano, där vi några dagar förut passerat igenom fick bli vårt sista mål.
Denna sömniga lugna lilla by där vid Comosjön med den lilla stranden där vi var alldeles ensamma så när som på den där fransosen som sedan gav sig av.

(om vi inte inkkluderar den vita ormen som Kärleken efter ett tag upptäckte i det där buskaget intill där vi fotograferade...)



Lagom stor liten vik med skön stenstrand som vi tycker om och uppskattar.
Solen i rätt läge och vacker utsikt.
Den sista dagen av lugn och återkoppling.
Dagen då vi kramade ur det sista ur vår italien resa.


En sista dag av två veckors njutning av goda viner och pasta...
La Dolce Vita, eller hur var det nu...




 Hur vi låg där och summerade dagarna, resan, och hur högst ovillig kroppen var att vilja ta det sista doppet, skölja bort det sista av stranden och packa ner bikinin för sista gången på denna resan.

Hur vi ändå tog oss tiden att i skuggan av lummiga träd på det torftiga bytorget njuta av cappucino .(som alla smakat fantastiskt gott, och varit hutlöst billiga)  

Vi lämnade Italien en aning för sent, efter middag inte så långt från gränsen.
Runt midnatt kom vi upp i de Schweiziska bergen där mörkret slöt sig, termometern gick ner till 10 grader där på 1000 meters höjd och där vi skulle ta oss ner för slingrande ohyggligt läskiga och smala serpentinvägar på oupplysta byvägar, där berget störtade rakt ner och där skyddsräcken saknades.

Jag vet inte hur jag lyckades trycka undan den där skräcken jag kände.
Det var ohyggligt läskigt att passera i dessa berg dagtid, när vi körde ner till Italien, men hem, mitt i natten, det var värre. 

25 timmar tog resan hem, Då stannade vi några enstaka gånger och sov.
Kärleken tog allt ansvar för att ta oss hem och av de 550 milen vi totalt avverkade under dessa två veckor kan jag bara skamset säga att jag satt vid ratten under 10 av dom.

550 mil i bil får dom flesta att stånka och pusta. För mig är det ynnest och tillsammanstid.
Skratt och dialog. Hand i hand och upplevelser.
Ibland gör man stopp på finare ställen, ibland måste man stanna på ruffelhak men även det är en upplevelse att plocka fram och ta med sig.

Den här resan blir ett utav de många resminnen vi haft, och kommer ha.
Lite turbulent start höll på att bromsa då jag skrevs ut från akuten en timma innan vi kalkylerat för att starta färden mot färjan.
Första veckan kretsade stundtals runt det öppna operationssår jag hade under bröstet, alla dessa alarm som pep alla olika timmar beroende på vilken tablett jag skulle äta, det kallsvettiga varje gång Kärleken enligt läkarorder skulle kolla status,tvätta, badda, lägga nytt förband och kompresser.
Det där att visa upp en starkare yta än den som huserar inne i kroppen därför att man verkligen inte vill att det skulle vara komplikationer, att det inte ska bli infektion och farligt.
Men vi klarade även det.

Han körde oss hem med alldeles för lite sömn i kroppen, Det vet jag.
Och väl hemma har vi bagaget fullt av reseminnen.
Och foton.
Alla dessa foton.
Tänk vad vi skulle glömma alla våra äventyr utan dom.

Viva Italia

Tack för besöket. 

Kärlek

Maja