DAGEN DÅ VI BLEV MAN OCH HUSTRU

Imorgon firar vi en månad som man och hustru.

Han och jag som blev vi. Något jag så innerligt önskade och längtade efter men som jag inte visste skulle ske.

Vår magiska dag där varje stund har memorerats i hjärtat.

Bara någon dag efter fick vi dessa vackra underbara foton som lite smakprov och varje dag tittar jag på dom, varje dag, utan undantag. 

Vill ni se?

Jag berättar inte så mycket utan låter dessa smakprovs-foton som ger mig rysningar av ynnest att tala för sig själva.

Vigseln skulle äga rum på Nääs Slott, i deras vackra stora sal. 

På en vad det visade sig bli, en regnig lördag den 7 oktober.

Redan dagen före checkade jag och kärleken in på Nääs Fabriker i en två våningssvit med vidunderlig utsikt mot sjön i två väderstreck.

Den kvällen var magiskt vacker, vi satt ute i deras spa och beundrade den röda solnedgången, skålade i champagne och lät den sista fladdrande nervositeten lägga sig till rätta i kroppen.

Han och jag. Alltid han och jag. 

Våran dag.

En dag av magi.

För tre år sedan visste jag inte att han fanns, idag kan jag inte tänka mig att jag haft ett liv utan honom.

Kärlek

Maja

Fotograf: Mikael Roos

VILL DU GIFTA DIG MED MIG

Med fingrarna på tangenterna skulle jag kunna skriva spaltmeter om dagen han bad om min hand. 

Dagen han gick ner på knä under den uråldriga eken och jag förstod att jag ska få leva med denna man som jag älskar så otroligt högt, till Livets ände.

Om några få dagar blir vi man och fru. Han och jag blir vi.

Den där tvåsamheten blir den enhet vi redan känner oss som och jag längtar.

Midsommarafton 2017 kommer alltid finnas i det sockervaddsluddiga hjärtat.

När barnen stod samlade, lika ovetande som jag, över vad som skulle ske.

När han gick ner på knä och Alice utbrister så där som bara Alice kan:

- Fredrik, vad gör du? Så gör man bara om man ska gifta sig...Ska du gifta dig med mamma?

Ur fickan tog han fram asken med den vackraste alliansring och ställde frågan.

Jag vet att jag darrade som en asplöv, jag vet att jag grät, jag vet att jag tänkte hur fantastiskt Livet del II kan vara. Vilken ynnest att få möta kärleken och välja den, så som vi gjorde.

Och som vi fått kämpa för vår rätt att göra det.

Det fanns ju, och finns, bara ett enda svar på den frågan Kärleken ställde. Och det är ja.

Självklart vill jag dela livet med Honom. Han som lyfter mig och stöttar mig, han som älskar mig alla dagar, han som finns intill mig, han som är min bästa vän och som jag inte kan leva utan.

I den där stunden överskuggades allt jag gått igenom. Allt vi gått igenom.

Allt jag dragits och släpats igenom men klarat mig ur.

Han och jag till livets ände.

Han jag ska dela livet med. Dela vänskapen med. Dela hopp och förtvivlan med.

"I alla vindar håller jag dig, I alla vindar omfamnar du mig"

Jag tror han fick det svar han önskade.

Den här stunden som han planerat i hemlighet, som ingen visste om, som ingen anade.

Om några få dagar är det han och jag.

På riktigt.

Äntligen, och ingen kan vara lyckligare än jag.

Kärlek

Maja

NU HÄNDER DET

Äntligen Sommarlov!

Oktober har dragit in över landet och utanför blåser löven åt alla håll.

Vem skriver då om den fantastiska skolavslutningen i Juni?

Jo jag.

Hon den där som helt lagt bloggen åt sidan men saknat den. 

Hon som brukade skriva varje dag. 

Hon som har kli i fingrarna för att hon vill fortsätta berätta om Livet med Kärleken men som aldrig tycks ha tiden.

Jag saknar skrivandet här.

Jag vill ha det på pränt.

Skolavslutningsdagen.

Den där bomullsluddiga dagen när barnen stod i vita klänningar och sjöng Idas sommarvisa och mammaögat inte alls kunde hålla sig torrt och hur jag hela tiden, varje år, får bita mig i kinden.

När Alice för alltid slutade förskolan och tog adjö av fantastiska resurser och fröknar.

När hon fick sin jordgubbsplanta och medalj och det där totala avskedet jag ogillar av personer jag håller av.

Lunchen intogs sedan på Nääs. 

Jag vet egentligen inte varför det där stället betyder så mycket för oss men på något sätt är det de vi förknippar med oss. Med vi. Han och jag.

Vi landar alltid där.

Och kommer nog alltid göra utan att riktigt kunna trycka på av vilken anledning.

Och så han.

Och så jag.

Det där Vi'et.

Han som bär mig, lyfter mig, och finns.

Min största support och hejarklack.

Han.

Och så Nääs.

Cirkeln är sluten.

Om fyra dagar är vi åter.

Han och jag.

Men denna dagen, den var barnens.

Välkomna tillbaka.

Kramar 

Maja

DEN DÄR KLÄNNINGEN MADE BY LARS WALLIN

För en tid sedan hade jag ynnesten att första gången träffa finaste Lars Wallin och hans vackra team av kvinnor i det mest sagolika showroom och ateljé man kan tänka sig.

Det var som att kliva in i Klännings-himlen och dö en smula.

Att sitta där i den vackra divanen med den gigantiska spegeln i rokoko från golv till tak som tornade upp sig framför och längs väggen se alla de fantastiska kreationer som hängde.

Så jag gick där, fram och tillbaka, lät handen svepa längs tygerna, känna siden och spets mot fingertopparna. Känna kvalite, tunga tyger, se varenda vackert gjorda söm.

Ni kan ju tänka er himlen.

Min Lars Wallin himmel av Haute Couture.

Jag lever i min ynnest att få arbeta med det jag gör. Och träffa dom jag gör. Alla fantastiska möten.

Det är få förunnat.

Och att hamna i klänningshimlen är få förundrat.

Så stod jag där, i ateljen och på stången av uppsydda klänningar hängde denna.

- Den är du sa Paulina.

Du måste prova den, den är du.

Klänning av och Lars Wallin klänningen på. 

Paulina drog den tunna dragkedjan uppåt och den satt som gjuten.

- Den var du, jag visste det.

Att hamna i Klänningshimlen och dö en smula är få förunnat.

Jag hade ynnesten att göra det.

När jag lämnade Humlegårdsgatan 13 bakom mig i taxin satt jag där med mig stora enorma svarta påse med knutet sidenband runt.

I den låg klänningen vackert inbäddad i mörkt rosa krepp-papper.

Hur jag skulle få med den på planet visste jag inte riktigt, man checkar inte in en en-meters stor svart kartongpåse med knutna sidenband.

Och man kan inte få plats med den på hatthyllan i kabinen.

Men flygvärdinnor är vana att vara i himlen och när jag vänligt förklarade dilemmat för kvinnan bakom disken log hon stort och ville också vara en del av himlen,.

- Får jag se?

Det fick hon. 

- Åh så vacker! Den måste vi ta hand om.

Och det gjorde dom. Min stora svarta Himla-dröm togs om hans av flygvärdinnorna under flygningen och överlämnades när jag skulle gå av planet.

Alla kvinnor förstår det där med Haute Coutore himlen.

Min Lars Wallin hänger vackert synlig här hemma.

Och jag älskar den.

Tack underbaraste Lars Wallin med sitt crew.

Kärlek

Maja