Denna
insändare fanns med i Dagens Lerums Tidning...
Klistrar även in den här...
Förstår ni nu min vånda över att min (vår) älskade fantastiskt tjej ska spendera timmar på dagis, när inte ens personalen upplever det positivt???!!
Jag vill
I N T E!
"Jag är en sliten förskollärare"2010-06-03 En trött och sliten förskollärare vill säga ett par ord...
Jag jobbar som förskollärare på en 1-5 förskola i Lerums kommun sedan 15 år tillbaka.
I början, när jag var nyexaminerad och äntligen fick mitt första jobb brann jag för yrket. Varje morgon vaknade jag nyfiken på vad arbetsdagen skulle bringa. Jag hade ork och jag fortbildade mig i olika ämnen samtidigt som jag var engagerad på min arbetsplats med roliga teman och alltid med ett positivt och glatt synsätt på vår förskola. Mötet med barnen var och är fortfarande magi för mig. Och förtroendet från föräldrarna att få ta hand om deras ögonsten är enormt!
Jag ser de yngre förskollärarna fulla av energi och förväntansfulla varje dag under några få månader på hösten, för att sakta, sakta sloka av den enormt stora arbetsbördan.
Vi blir dessutom ofta sjuka på grund av den täta kontakt vi har med barnen och under vinterhalvåret går förkylningar, hosta, feber, kräksjuka med mera, runt i barngruppen och bland oss personal som i ett ”ekorrhjul”.
Dessutom har vissa föräldrar svårt att vara hemma med ”Vård av barn” och det medför att barnen kommer för tidigt tillbaka till oss och smittan är igång igen.
Varför är det så här? Varför orkar vi inte? Jag tror inte många tänker på alla de bisysslor vi har på förskolan. Vi ska till exempel göra frukost till upp emot 15 barn och städa i ordning efter frukost. Samma sak gäller lunchen och mellanmål. Bäddning av madrasser och senare ställa i ordning efter vilan.
Vi tvättar handdukar, håller ordning på avdelningen och slänger sopor. Allt detta tar tid från barnen, eftersom en pedagog hela tiden är sysselsatt med detta under stora delar av dagen. Det är dessutom ett stort stressmoment vilket gör att vi inte kan stanna upp i nuet med barnen, utan tvingas ofta avbryta.
En bajsblöja måste bytas, ett barn har slagit sig, en förälder kommer för att hämta och så vidare. Allt kan hända eftersom det är små människor vi har under våra vingar.
Det kan vara en gammal kvarlega sedan 70-talet, då förskolan hette daghem, och det skulle då likna hemmen så mycket som möjligt, med en mamma som städar, tvättar och lagar mat.
Sedan dess har vi ny läroplan och ytterligare en ny släpps snart, med tjusiga ord, mål och riktlinjer.
Vi är inget Daghem längre! Vi är en förskola som bygger på lärandet för de små barnen, vi skapar grunden i deras livslånga lärande.
Jag vill hålla en hög standard i förskolan! Jag vill fortbilda mig, jag vill jobba mot våra mål och vår läroplan. Teori och praktik skall gå in i varandra.
Vi kan vårt jobb, vi är utbildade och professionella. Men att kombinera allt som läggs på oss uppifrån, stora barngrupper, alla våra bisysslor och tung arbetsbelastning, gör att vi känner oss utbrända och hopplöst trötta och då får vi lätt barnens infektioner och alltihop gör att man funderar på att skola om sig.
Före klockan nio och efter klockan två är vi bara två som jobbar i gruppen, vilket medför att en pedagog är ensam med barnen och den andra pedagogen är upptagen med alla våra bisysslor.
Vi har flera ettåringar i gruppen som kräver och skall så göra också, vårt omedelbara bekräftande. Vi har fyra-fem åringar med stora konflikter i leken som hela tiden skall redas ut, på ett pedagogiskt sätt.
Sen har vi alla två-treåringar… de är inte så stora än, men förväntas klara av mer än de kan på grund av de stora barngrupperna och att pedagogerna inte hinner, helt enkelt.
Vi får även nya direktiv uppifrån, från chefer och politiker. Hela tiden nya mål och idéer på hur vi skall sköta vårt jobb.
Allt ska dokumenteras i barnens portfolio och den digitala IUP:n och skrivas ner i en verksamhetsplan, som sedan skall utvärderas.
Kameran är framme hela tiden för att dokumentera barnens lärande. Olika mål som kommunen bestämmer, från år till år, skall uppfyllas och allt skall härleda och hänvisas till läroplanen.
Misstolka mig inte, jag vill fortbilda mig, för utvecklingen går framåt. Men vi får numera inte gå på de utbildningar vi individuellt är intresserade av, för att få en kick och nya idéer, så alla bakas in på samma föreläsning.” I år skall ni vara intresserade av…”
Vi orkar inte mer! Vi är dödströtta! Vi orkar inte med våra egna familjer och fritiden sovs bort.
Lönen då? Nja, de människor som lagar din bil, tjänar mer än vi som ”tar hand om” ditt barn, det säger väl allt!
Om alla bisysslor togs bort från oss pedagoger, så att vi kunde vara med barnen, så skulle förskolan fungera på ett mycket bättre sätt.
Våra arbetslösa ungdomar skulle gladeligen komma och hjälpa oss, med alla våra bisysslor, så vi får tid… tid till barnen.
Nu satsar kommunen på de små barnen och extra pengar skall gå till just dem. Fint i tanken….men det hjälper ju inte, för deras älskade fröken kan inte titta på det som barnet har ritat, eller se och bekräfta barnet hela tiden, för fröken måste diska!
Och ni undrar varför vi har så hög ungdomsbrottslighet eller att vissa barn går ut nian utan godkänt i basämnena. De har inte blivit bekräftade när de var små…inte tillräckligt. Vi har många barn som tillbringar upp till tio timmar varje dag i förskolan.
Jag är trött och sliten fast jag bara är 40 år och har långt, långt kvar till pension. Vi står och ler mot föräldrarna när de lämnar och hämtar sina barn för att bekräfta att just deras barn har haft en bra dag.
Vi ler och agerar som dockor med snören fästa på oss som politikerna drar i.
Snart klipper jag mina snören och kommunen får bita i det sura äpplet, för vi är flera som snart ger upp!
Trasdockan"
