Det är tisdagkväll och imorgon firar barnen skolavslutning på den finaste skolan jag vet och känner.
Med det underbaraste personalen och pedagoger jag vet och som barnen älskar och är trygga med.
För Julia blir det helt nya fröknar i höst när hon börjar första klass och för Alice blir det tämligen samma men en fröken byter avdelning.
Så för att visa hur mycket vi tycker om, och hur viktiga dom är och alltid vart, hur mycket dom står för trygghet och stabilitet och närvaro så gjorde barnen fina sommarpresenter åt sina fröknar.
Lisa och Karin för Julias del....
Och Alice som helst ville ge alla pedagogerna varsin mugg....lät sig övertalas att kanske bara måla till sina tre fina Helen, Marie och Malin och så dunder-fantastiska Jennie som Alice tytt sig till från dag ett...
Så det skapades här i söndags.
Varje mugg är dedikerad personen, färger är speciellt valda. Mönster likaså.
Sen torkning och bränning för att bli helt fantastiskt blanka och fina.
Och jag blir sockervaddsluddig. Det vet ni ju redan.
Och sorgsen.
Och jag kan inte på något sätt förklara det.
Den här sentimentala inkontinensen.
Som gör att jag kan sitta och fulgråta till egentligen vad som helst.
Och jag vet att imorgon, ja då kommer det svämma över.
Imorgon är det skolavslutning.
Vi lämnar barnen i sina respektive klassrum och står sedan ute på den fina gården med alla andra föräldrar, pirriga och förväntansfulla.
Förskoleklass barnen får sin kunskapsnyckel som sedan vandrar med genom åren och förskolebarnen samlar ihop sig med fröknarna.
Ute på gården står vi...
Men kaffekorgen klar och alla hundra tårtor uppdukade på långbordet.
Traditionen som lever vidare.
En familj, en tårta.
Vi kommer bjudas på sång och jag vet redan nu att jag måste vara bredd med det där näsdukspaketet nör hela skolan ljuder upp till Idas sommarvisa.
Det kan jag gråta till vilken dag i veckan.
Och det är just det, att trots att dagen imorgon är så stor och viktig och full av förväntan och jag vet, jag kommer precis ihåg hur det kändes på morgonen när skolavslutningen skulle vara.
Och hur vackert jag tyckte att det var och hur gott alla syrenerna doftade som mamma skurit av från trädet där hemma och som vi tagit med.
Jag minns doften, jag minns känslan.
När vi gick på led till kyrkan..
Med flaggan vajjande och alla extra finklädda.
Det är stort.
Det måste få vara stort.
Och mammor måste få lov att gråta en skvätt.
Av sorgen över att säga hejdå till viktiga personer men även den fantasiska rördheten över att stå där, framör 136 barn som framför Idas Sommarvisa.
Jag kommer vara rödkindad och strimmig bakom mina solglasögon...
Men det, det tycker jag att man får lov att vara.
Kram Maja
