Kommer ni ihåg när ni var små och fick följa med till mamma eller pappas jobb?
Min far arbetade inom industrin så där var det svårt att vara mini och följa med, men till mammas jobb, på kontor, jag kan nog inte ens räkna på två händer alla gånger jag suttit i hennes kontorsstol med snurr, eller sprungit mellan skrivborden och kunde namnet på alla hennes kollegor, fått kladda på anteckningsblock och svara i telefon på låtsas, hänga i kopieringsrummet och det bästa:
Fika i lunchrummet där stolarna hade höga ryggar och klädda i brun sammet.
Det var lycka varje gång.
Jag vill heller inte tro att jag var till sånt besvär eftersom alla tanterna ville turas om att ha mig som sällskap så det var snarare att jag verkligen fick fritt spelrum och huserade lite som jag önskade.
När arbetsdagen var slut tog vi bussen hem.
Oj så jag älskade mammas jobb.
Mina barn frågar mig ofta när vi sitter och pratar om ambitioner och framtid, vad jag ville bli när jag blev stor.
Och jag vet exakt.
Jag ville bli chef, och jag ville jobba i klänning och höga klackar.
Det var prio ett.
Få bestämma och vara fabulous.
Mina starkaste minnen från tiden hos min dagmamma är när jag fick tillåtelse att gå bananas i hennes garderober. Oj så mycket fint där hängde. Långa kjolar och fladdriga klänningar, och klackskor, fina blanka klackskor som man kunde hasa omkring i med sin lilla fot.
Jag kände mig som en prinsessa varje gång.
På lekis, som det hette då, minns jag varje morgonsamling. Jag satt med ryggen mot den stora kistan i rotting, den där alla utklädningskläder och skor förvarades, och det var med ständig hjärtklappning jag väntade ut att samlingen skulle ta slut så jag med fart kunde lägga beslag på det enda jag ville lägga beslag på i den där kistan.
Ett par svarta högklackade skor i sammet, med en underbar rosett fram på tårna.
Självklart flera nummer förstora men vad gör väl det.
(jag har ju även som vuxen köpt högklackade i två stl för små och vunnit tv-pris för bragden men det är en annan historia)
Förra fredagen, den sista dagen på sportlovet, som barnen tillbringat på fritids, så tog jag halvdag, packade ihop datorn vid lunch och stoppade in barnen i bilen.
Äntligen skulle dom få se mammas kontor.
Det är viktigare än man tror det där. Att veta var sina föräldrar jobbar.
Veta vart dom finns och vad omgivningen är alla dom gånger man säger - Mamma åker till jobbet.
Jaha, vad är jobb? Vad gör man? Sitter man eller står? Är man på en plats eller flera?
Är det långt eller kort, högt eller lågt.
Ser det ut som hemma eller som på skolan?
Svaren som för oss är självklara är inte alltid det för våra barn.
I huset där jag har kontoret finns inte bara en restaurang och cafe, där finns också ett
Textil Museet där man får klä ut sig, pyssla, sy, ja, man får vara hur kreativ som helst, eller bara ligga i en massa Fatboys och studera upp i textil-installationen i taket.
Så det är ungefär det vi sysselsätter oss med i flera timmar.
Förutom att fika med min kollega Joel, titta på mitt kontor,hälsa på hunden Washington, testa alla hissar i hela huset och hela tiden säga:
- Mamma, ditt jobb är det roligaste!!
Så där befann vi oss. Jag och våra hjärtan.
Provade hattar och gamla kläder, peruker och sjalar.
Blev gamla damer och gubbar och Efraim Von Trippelhatt.
Skrattade och fotograferade.
När klädprovningen var över tog vi några steg och satte oss i skaparhörnan med klippbord, tyger, symaskiner, pärlor, knappar, ja med praktiskt taget allt det där man kan behöva när man är kreativa barn. Det blev kjolar till mjukisdjur och snuttefiltar och tavlor i textil.
En högst ovanlig dag på jobbet men herregud så rolig.
En i allra högsta grad viktig dag också.
Tillsammanstid.
Alice konstaterade i bilen på väg hem:
- Mamma det är inte klokt vad tiden går fort när man har så roligt.
Sen somnade hon mitt i meningen.
Att vara på jobb, det tar på krafterna.
Sen tog vi fredag.
Tack fina ungar!
Kärlek
Mamma
