- Dää!!

Det är inte många ord som kommer över Julias läppar, ändå är det ett ständigt babbel och prat här hemma.
Mamma och pappa är det mest förekommande, förutom det allsidiga ordet "Dä!"
Dä, kan betyda allt.
Pekar hon i handen och säger det, vill hon oftast ha ngt i handen. Är det vid frukost vill hon oftast ha ost eller leverpastej där.
pekar hon på sitt underlägg och säger Dä,så vill hon ha det hon pekar på, just där och ingen annanstans. Allt från flingor till smörgås.
Hon visar helt tydligt med oss, och ordet, vad det är lilla fröken vill så man slipper stå undrande.
Och vi förstår.
Därför babblas det friskt här hemma.
Om böcker, leksaker, vart man badar, vilka gosedjur som ska kramas, tandborstning VS inte tandborstning, vilka böcker som ska läsas, vad alla saker heter i pekböckerna om materiella saker och djur..
Hon visar tydligt vad hon vill....och inte vill.

Sälenresan födde ett pulkaberoende som gör att nu duger inte mamma. Det ska vara pappa som ska åka, för han åker dom snabbare och högre backarna.
Så nu duger inte vår lilla förträffliga slänt på tomten utan dottern kräva stora backen några meter bort på gatan.

Vi passade på att i dom 20 minus som bjöd oss här hemma i helgen, att ut och åka pulka, för trots kyla så lyste solen.
Pappa åkte från toppen. Hurra tyckte Julia och hade hela ansiktet insnöat vid nedkomsten.
Mamma åkte från halva backen för att undvika hoppet.
Förvisso var hon glad när vi kom "i mål" men på frågan:
- Ska mamma åka igen?
Fick vi svaret: Ett fäktande med armarna och "nejnej" och så pekade hon på pappa J och sa tydligt: - DÄÄ!
Pappa skulle alltså åka...mamma fegis.
Så, vi förstår 95% av allt vad fröken önskar, vill och behöver, och inte vill och inte anser sig behöva.
Vi får väl se när bokstäverna börjar trilla ur munnen på henne, så länge man fattar går det ju ingen nöd på någon av oss :-)

kramar Mammma M.