Så gick det..

- Innan man cycklar måste man säkerhetskolla lite saker mamma.
Fotremmarna var oki....


- Bromsarna tröga, men växlarna oki...


- Allt oki mamma, nu kör vi!!

Lovade återkoppling gällande gårdagens cykling.

Lagom tills jag fått på Julia kläder, hjälm och regnjacka, hämtat dockan vi glömde här uppe och fått fram sittdynan till vagnen då den till cykeln var drypande våt, så började det regna.
Men, har jag lovat cykling så har jag så en kort runda tog v, på ca 30 minuter, i skogen.
Med gnisslande bromsar (5-56 måste användas) och stundtals svårt att se pga regn i ansiktet så var hon superglad och när vi sett både fåglar, omkull fallna träd, blåbärsris i massor och händerna kalla så ville jag vända.
- Nejnejnejnejnej!! Sa Julia och viftade med händerna som bara hon gör.
- Ett litet varv på gatan då, vi kan bli sjuka Julia.
Vad gör man inte för sitt barn?

SummaSummarum:
Hon gallskrek och la sig raklång på hall golvet när jag till slut fick bära in henne för det regnade så pass mycket. Efter mycket gråt, flertalet försök, och lyckanden, att ta på sig stövlarna igen, OCH hjälmen så gick hon TILL SLUT med på att följa med upp då jag nämde PUSSEL. Puh!
Cyklingen då.
Utan barn älskar jag att cykla.
Med barn knyter sig magen i alla nedförsbackar.
Jag är livrädd att bromsarna ska sluta ta eller Hon ska kränga till som barn kan och cykeln ska fara i backen med oss på.
Det är INTE jordens lättaste att cykla med en 14,5 kilos prinsessa bak, som vill titta på allt, BAKOM sig, vinka på ALLT, peka på allt, klappar dig i baken, lutar sig framåt så hon ska kunna pussa dig på ryggen, när man bara har si så där 55 kilo att sätta emot och armar som sparvar.
Det ÄR svårt.
Och det kommer ta LÅNG tid innan jag ger mig utför dessa mastodont backar vi har ned till sjön, jag går med cykeln, GÄRNA, för nästa gång solen tittar fram har jag lovat picknick vid stranden med bullar.
Jag håller alltid vad jag lovar Julia.
Men jag har inte lovat att CYKLA, bara att vi ska ta cyklen dit.

Kram, fegis-mamman.