Söndag och vi var laddade inför att på eftermiddagen packa hela oss fulla och åka till alingsås där vi hade biljetter till Diggiloo.
Utomhuskonsert för två kräver massa packning som regnkläder, mat, dryck och annat bra att ha.
Utomhus konsert med två barn kräver monstruös packning.
Herregud vad saker.
Det bästa picknick tipset ever kom dock farmor med.
Då det ösregnat och vi hade gräsbiljetter.
* Ta en vaxduk under täcket.
Smart!!!
Vi packade mat, fika, dryck, hörselskydd, tröjor, regnkläder, blöjor, allt allt allt som kan tänkas behöver för väntade och oväntade situationer.
I detta huset är det jag som står för planering och packning.
Som Julia sa till Jonas imorse.
- Pappa, du måste jöja en jista så gjömmej du inte. (lista)
- Om man haj en jista, då söpej man ajjt på den jistan.
Även Alice hade proppar, även om dom åkte ut lite då och då.
En timma innan var vi där, kan inte säga att det var någon vidare anstormning av folk men vi fick platsen vi ville.
Nära toaletter, framför scenen men så långt bak att ljudet inte skulle skada barnen och tillräckligt nära för att ändå se monitorn och höra bra.
Ni kan ju gissa vart Julia ville....
Hon hoppade...och hoppade...och hoppade igen....
Hela ungen skulle hoppat fortfarande om vi inte tvingat med henne hem :-)
Vi klarade oss undan regnet, men det var ingen vidare värme och ja, jag är kanske inte riktigt så där tjock som det ser ut som, jag ska sträcka på mig nästa gång jag misstänker att Jonas ska ta kort.
Konstigt det där.
När man känner sig fin, då tar han aldrig kort.
När man känner sig som en säck med mjöl, då tar han kort.
Hm...
"Hörslaskydden" på och festis nummer två intagen.
Är det semester så är det.
Jonas tillhör stol-sorten:
- Våga vägra filt, eller: Jag är stel som ett kylskåp för jag vägrade stretcha i min ungdom.
Så han har alltid en stol med sig.
Jag tillhör filt-sorten:
Kall om baken men jag får ha barnen i knät och mysa.
( vi hade även sittunderlag)
Hur lätt är det att bära barn när dom flaxar som en höna i famnen.
Äntligen framme!
Lite om showen då...
Eller show?
Vartdå?
Jag hade nog höga förväntingar mot vad vi blev serverade.
Hela första akten bjöd på visor.
V i s o r, långsamma visor.
Gamla kända och okända och politiska låtar.
Herregud, här har dom samlat schlagerbönorna nummera ono, och DiLeva, på en och samma plats och vad händer?
Jo ingenting händer.
Linda Bentzing sjungor visor, Charlotte Perelli sjunger jag vet inte vad och inget är som det borde vara.
Det borde blixtra av plymer paljetter och höga tonartsbyten
Klackar höga som Frihetsgudinnan och klänningar som After-Dark gänget skulle kunna dö för.
Ja ni fattar.
Vi blev serverade ingenting utav detta.
Diggiloo's producent borde tjuvkika liiite mer på sina konkurenter Wells...eller på vilket lokalt revygäng som helst.
Platt fall och eftersom Julia nästan somnade i famnen på oss, ljudet var kass pga lite blåst och ingenting dom gjorde på scenen fångande vår uppmärksamhet så packade vi ihop i pausen och åkte hem...
Trist värre och recentionerna i dagens tidning var inte bättre än mina.
Tråkigt.
Men vi slapp regn.
Och vi hade trevligt och Julia fick hopp i benen, det är ju alltid något.
kram Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar