Tredje dagen nu för Alice.
Som mest igår hade hon 38,8 men var ganska "med" hela dagen ändå.
Förutom att hon krävde att få somna på min axel hela tiden och gallskrek när jag ens tänkte tanken att lägga ner henne i sin säng.
Idag vaknade hon kokhet och med en temp på 39,2 så det var bara alvedon igen och ringa Magdalena.
Man ska ju inte ge febernedsättande hur många dagar som helst.
Jag inser efter tre dagar att jag skulle klara mig ganska så bra om jag skulle råka bli av med en arm ett tag.
Det går, att med en bebis på ena armen, hängande som en potatissäck mot axeln, fixa ett bubbelbad till Julia, det går att klämma ut tandkräm ur tuben till henne, det går tom med lite finess att reda ut hennes lockar som tovat ihop sig under natten och i bubbelbadet.
Det går tom att fixa kaffe, det mest livsnödvändiga, förutom doften av mina barn, som behövs en kall morgon när dimman ligger tät över huset och nästan noll sömn har funnits.
Det svåra var att bädda sängarna men eftersom hon verkade stå ut med vad som helst bara hon fick hänga där på axeln och känna mamma-värme så gick det bra det med.
Undrar om man kan få tennisarm av det där lilla "klappandet" man gör mot Alice blöjbak när man ska få henne att slappna av. Statisk rörelse i över 40 minuter sätter ju sina spår.
När hon till slut efter gråt och gråt och jämmer slappnade av där på axeln efter alla dom där minutrarna så trodde jag i min enfald att det var lugnt läge att lägga ner henne.
Himmel och Pannkaka vilket ramaskri det kom ur den där lilla strupen.
Jag tror jag har lite lock för örat fortfarande minsann.
En sån dag alltså. Härligt...(ironi)
Stackars Alice.
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar