Bärningsbil & assistance

Det började med lek och slutade med bärningsbil och förvärkar...

Igår åkte vi hem till mamma Johanna, Olivia och lillebror Viggo i Mölnlycke.

Det skulle fikas och lekas och dit kom också mamma Maria med två månader stora Anton.

Tjejerna gör egna cupcakes med massa, då menar jag massa, strössel i rosa.

Vi hade ju siktat på en utomhusdag så galonisar nedpackade men regnet bara fortsatte så vi stannade inne i värmen med alla barnen.

Olivia och Julia.

Lilla Viggo och storasyster

Viggo, nu fem månader.

Och lilla Anton.

Hemresan blev dock något mer dramatisk än vi hade tänkt oss...

Väl ute på motorvägen känner jag att något absolut inte stämmer med bilen.

Den är svårmanövrerad över lag, både styrning och fart och något känns ohyggligt fel.

På motorvägen av alla ställen.

Med Julia i bilen och barn i magen, JippiKajej, Not!

Kör i sakta mak till nästa avfart, Landvetter.

Och här, mitt på bron kunde jag stanna, och ja, punktering bak.

Tack för det!

Här stod vi iallafall inte i vägen för någon.

Har aldrig haft punktering och trodde nog att man märkte det genom att däcket small (sett för mycket film) eller att det skulle låta "fjoff-fjoff" när det "slappa" gummihjulet fladdrade runt fälgen, men så var det inte.

Ringer Jonas, som är på avtackningsmiddag för kollega med sitt jobb på Restaurang SoHo.

Vi står i strilande regn med punka, där jag inte ens riktigt vet var...

Men, vi har tydligen Volvo Assistance och Tack och Lov för det!

Från första samtalet tills att vi var rullande på väg igen, med reservdäcket i 80 km/timmen så tog det totalt ca 35 minuter.

Den lilla bärgaren...Som turligt nog för tillfället var i Landvetter!

Så, där stod vi då alltså, i regn, på avfart över motorvägen, med punktering, med trött men glad Julia i bilen, höggravid och då sätter sammandragningarna igång.

Upptäcker då att jaha, jag har extremt dåligt mobilbatteri, ca två stolpar. Illa.

Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta, tjejen på Assistace visste dock att jag var höggravid och hade barn i bilen, jag hoppas det gav lite prio, men vi visste ju inte.

Likaväl som det kunde ta en timma kunde det ta två...

Julia är dock en glad bilunge, hon gillar att åka bil och att stå still där på vägen bekom henne inte, hon sjöng lite, bilen var igång för att ha kvar värmen och varningsblinkers på.

Som den hönsiga bomullsmama jag är så är skötväskan till 99% alltid packad med yougurt banan och kex så till Julia fanns det förtäring.

Men, mobilens batteri oroade.

Mina första tanke var ju:

*Vilka samtal ska jag prioritera om jag får ännu mera ont?

*Ringa Assistance igen och be dom skynda sig? Fast jag knappt vet vart jag är.

Så jag måste ju kunna svara när bärgaren ringer för att förklara så han förstår...Så inga samtal i onödan...

* Ringa Ambulans och säga att jag måste ha hjälp, fast jag knappt vet var jag är någonstans?

* Ringa Jonas som inte kan göra någonting alls, han vet ju inte heller vart jag är och han har redan druckit öl.

* Ringa någon som kan komma och hämta och ta hand om Julia.

* Till hur många samtal räcker två batteristolpar?

*Det vore väl själva Fabian om ungen kommer just idag och NU?!

Då ringer iallafall bärgaren och säger att han är på väg och förstår precis vart jag står.

Efter fem minuter ser vi honom. Jippi!

Julia tyckte det var roligt när han "domkraftade" upp hela bakdelen på bilen för det gungade.

Och alltså, strax före 18 var vi på väg igen, men fick lugnt köra på i max 80 på "nya" däcket.

Väl hemma, lite trötta, möra och med krafiga sammandragningar och sparkar från Lillasyster så ordnar jag middag och när vi sitter där och äter så lutar sig Julia mot ryggstödet, slår ut med ena handen som hon gör när det ska sägas något klokt som hon tänkt på:

- Äsch mamma, de jöj inget, fojks....fojks hjul gåj ju söndej...då händej en ojycka...de jöj ju ingenting, fajbjon kom i röda bijen o jagade pappas hjul, de vaj snäjjt!

Ja, det var snällt!

Och vad lärde vi oss av detta?

Ha alltid extra ätbart i skötväskan, en glad unge i bilstolen och ladda för böveln alltid mobilen Kvinna!

Kvällen fortskred sedan med sammandragningar och sparkar.

Jag höll mig raklång i liggläge, meddelade Jonas lite lätt.

Just en bra kväll för något sånt när han är:

På middag, druckit vin och det ser inte ut som att grannen är hemma.

(vår backup för att ta Julia vid BB-åkning)

En sak är säker, idag packas väskan, för säkerhetsskull, och Jonas får avhålla sig alkoholhaltiga drycker from nu till lillasyster har kommit.

På det stora hela blev det ju en lite mer händelserik dag än vi hoppats på men det är bara att gilla läget och Lillasyster har inte tittat ut ännu och slutade bråka runt ett, två tiden inatt.

Kram Maja