Här förbereds det.
Julia ska på filmmys hos Adam.
Inbjudningskortet låg i lådan igår och dom ska se på Bamse och Laban, fika och äta popcorn.
Hon har kammat sig länge.
- Prinsessor kammar tusen tag, varken mer eller mindre.
Säger hon och kammar och kammar och frågar minst tusen gånger om inte klockan är tre snart så hon får gå.
Ryggsäcken är packad sedan länge.
Pricken och Snutten och varsin klubba.
Tonen igår kväll var en helt annan dock.
När hon hjärtskärande ropade på mig och snörpte ihop mammahjärtat till en liten boll.
När det bara kom tårar efter tårar.
- Jag är så ledsen mamma.
Hon vill inte att jag ska börja jobba. Hon förstår absolut inte varför jag måste det när hon är van att jag är hemma hos dom.
- Du har ju ett jobb, här, hos oss.
Hon vill inte börja på förskolan för då är inte jag där.
Och Alice är inte där.
Och hur ska hon känna kärlek i hjärtat om inte jag är där.
Hon vill vara där mamma är.
Nattningen tog länge länge och tårar blandades.
Och jag låg där intill henne och gav trygghet.
Och denna morgonen har vi legat och pratat, länge, igen.
Att vi kommer vara med henne på förskolan i början.
Att vi kommer finnas där hela tiden så länge som hon själv vill, tills hon själv säger att hon vill vara där själv.
Att vi vaknar tillsammans och har alla kvällar tillsammans.
Att Alice är i samma hus som hon.
Att ingen av dom behöver vara rädda eller ledsna.
Men hon vill inte.
Hon kommer att vilja, jag vet det.
Men just nu vill hon inte och det kräver lugna samtal och trygga svar på alla frågor, och massor av näsdukar för alla tårar.
Men just nu, nu sitter hon på trappan och väntar ivrigt på att vi ska gå till postlådorna och jag ska vinka av henne och hon ska gå själv till Adams hus där Karin kommer stå och ta emot henne.
Filmmys.
Man kan ju ha sämre tisdagar än så.
Maja
