tisdag 28 februari 2017

EN DAG PÅ MAMMAS JOBB



Kommer ni ihåg när ni var små och fick följa med till mamma eller pappas jobb?
Min far arbetade inom industrin så där var det svårt att vara mini och följa med, men till mammas jobb, på kontor, jag kan nog inte ens räkna på två händer alla gånger jag suttit i hennes kontorsstol med snurr, eller sprungit mellan skrivborden och kunde namnet på alla hennes kollegor, fått kladda på anteckningsblock och svara i telefon på låtsas, hänga i kopieringsrummet och det bästa:
Fika i lunchrummet där stolarna hade höga ryggar och klädda i brun sammet.
Det var lycka varje gång.
Jag vill heller inte tro att jag var till sånt besvär eftersom alla tanterna ville turas om att ha mig som sällskap så det var snarare att jag verkligen fick fritt spelrum och huserade lite som jag önskade.
När arbetsdagen var slut tog vi bussen hem.
Oj så jag älskade mammas jobb.


Mina barn frågar mig ofta när vi sitter och pratar om ambitioner och framtid, vad jag ville bli när jag blev stor.
Och jag vet exakt. 
Jag ville bli chef, och jag ville jobba i klänning och höga klackar.
Det var prio ett.
Få bestämma och vara fabulous.




Mina starkaste minnen från tiden hos min dagmamma är när jag fick tillåtelse att gå bananas i hennes garderober. Oj så mycket fint där hängde. Långa kjolar och fladdriga klänningar, och klackskor, fina blanka klackskor som man kunde hasa omkring i med sin lilla fot.
Jag kände mig som en prinsessa varje gång.



På lekis, som det hette då, minns jag varje morgonsamling. Jag satt med ryggen mot den stora kistan i rotting, den där alla utklädningskläder och skor förvarades, och det var med ständig hjärtklappning jag väntade ut att samlingen skulle ta slut så jag med fart kunde lägga beslag på det enda jag ville lägga beslag på i den där kistan.

Ett par svarta högklackade skor i sammet, med en underbar rosett fram på tårna.
Självklart flera nummer förstora men vad gör väl det.
(jag har ju även som vuxen köpt högklackade i två stl för små och vunnit tv-pris för bragden men det är en annan historia)




Förra fredagen, den sista dagen på sportlovet, som barnen tillbringat på fritids, så tog jag halvdag, packade ihop datorn vid lunch och stoppade in barnen i bilen.
Äntligen skulle dom få se mammas kontor.
Det är viktigare än man tror det där. Att veta var sina föräldrar jobbar.
Veta vart dom finns och vad omgivningen är alla dom gånger man säger - Mamma åker till jobbet.
Jaha, vad är jobb? Vad gör man? Sitter man eller står? Är man på en plats eller flera?
Är det långt eller kort, högt eller lågt.
Ser det ut som hemma eller som på skolan?
Svaren som för oss är självklara är inte alltid det för våra barn. 



I huset där jag har kontoret finns inte bara en restaurang och cafe, där finns också ett Textil Museet där man får klä ut sig, pyssla, sy, ja, man får vara hur kreativ som helst, eller bara ligga i en massa Fatboys och studera upp i textil-installationen i taket.




Så det är ungefär det vi sysselsätter oss med i flera timmar.
Förutom att fika med min kollega Joel, titta på mitt kontor,hälsa på hunden Washington, testa alla hissar i hela huset och hela tiden säga:

- Mamma, ditt jobb är det roligaste!! 

















Så där befann vi oss. Jag och våra hjärtan.
Provade hattar och gamla kläder, peruker och sjalar.
Blev gamla damer och gubbar och Efraim Von Trippelhatt.
Skrattade och fotograferade.
När klädprovningen var över tog vi några steg och satte oss i skaparhörnan med klippbord, tyger, symaskiner, pärlor, knappar, ja med praktiskt taget allt det där man kan behöva när man är kreativa barn. Det blev kjolar till mjukisdjur och snuttefiltar och tavlor i textil.

En högst ovanlig dag på jobbet men herregud så rolig.
En i allra högsta grad viktig dag också.
Tillsammanstid.

Alice konstaterade i bilen på väg hem:
- Mamma det är inte klokt vad tiden går fort när man har så roligt.
Sen somnade hon mitt i meningen.
Att vara på jobb, det tar på krafterna.

Sen tog vi fredag.
Tack fina ungar!

Kärlek
Mamma

torsdag 23 februari 2017

NÄR KÄRLEKEN OCH JAG DROG TILL FJÄLLS



Ibland känner man att kroppen behöver paus. Att vi behöver paus. 
Göra det som vi älskar.
Att vara tillsammans. 
Det finns ingen jag njuter så mycket av att hitta på saker tillsammans med som med Kärleken.


Så en onsdag kväll i januari packade vi ihop allt lätt och snabbt och kom fram till stugan strax före midnatt.
Det där att vara impulsiv har alltid vart mitt motto.
Å ena sidan vill jag ha total kontroll och veta allt och planera allt så inget kan gå fel och i vissa fall kan jag bara slänga det där med trygghetsfaktor och lita på att det håller.





Så under fyra dagar varvade vi skidor med scooter, åt god mat, drack goda viner och bodde in oss i underställen och testade dom nya skidkläderna till ytterligheter.
Det är bra att göra det ibland.













Fyra dagar han och jag.
Det är fina saker det.
Och snö. Det fanns ju snö.
Hur många mil på scootrarna vi körde har jag ingen aning om men nästan tio timmar. 
Över myr, genom skog, i bra terräng och i stundtals överjäklig terräng.
Belöningen blir när man hittar den där vackra soliga platsen att dricka kaffet på.
Slinga fingrar och luta huvudet mot hans axel.

Det kallas kvalitetstid och tillsammanstid.
Sån där tid som gör mig sockervaddsluddig och knäsvag.
Fina saker det där.
Kärlek.

kram
Maja

onsdag 22 februari 2017

NYÅRSDAGEN - DÅ NÄR VI FAKTISKT HADE SNÖ


Vintern kom av sig. Och våren är än nu inte här.
Jag saknar det där tjocka vita pudriga täcket att göra snöänglar i.
Jag saknar inte alla tjocka lager av kläder när man ska till kontoret men det hade varit fint med ett vackert lager tjock vit krispig snö.


Tillbaka blick i fotoalbumet så hade vi ju faktiskt lite vitt en stund. Nyårshelgen då bara de minsta var hos oss så föll faktiskt snön och när orken tröt för att göra en snögubbe skapade man en snöanka och satte utanför köksdörren för beskådan.









Det blev inte så mycket text här, jag vet egentligen inte varför.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur dom åkte nerför backen i trädgården och hur ekorrarna har byggt bo, eller hur det är att ha levt i vitriolhuset i ett år.
Jag har lärt mig en sak, att skriva i nuet, då behöver jag ha nuet alldeles nära och intill. Jag kan väldigt sällan ta foton och få till ett bra "nuet-text" en månad efter.
Jag måste vara där, ha vart där med avtryckarfingret, och direkt skriva.

Men, det var en fin helg det där.
Nyårshelgen.
Dom bilderna ska ni naturligtvis också få se.
Åh vilken kväll vi hade.
Pampigt och flådigt.
Fast det bara var vi.
Man kan ha det ändå.

Jag får återkomma till det.

Kärlek
Maja

tisdag 21 februari 2017

EN DAG TILLSAMMANS VID RISTJÄRN


Söndagen utlovade, enligt den där tillförlitliga appen, att det skulle vara 6 grader varmt och solstrålar.

Två fel av två möjliga konstaterade vi när vi vaknade men skam den som ger sig och låter en opålitlig väderapp bestämma dagens aktiviteter så hopp i varma underställ och skogståliga kläder, packa ryggsäck med goda saker och ved och så off we go.


Vi tog de korta och långa benen till Ristjärn, men tillskillnad mot när Kärleken och jag går dit på egen hand så valde vi att ta bilen en bit, våran lilla mini-människa alice kan förvisso vara kavat och påstridig i sin envishet men när orken tryter så tryter den och då vill man ju inte stå där och ha fem kilometer hem...




När jag och Kärleken var där för en vecka sedan var isen så där frostigt vacker, stenhård och solen värmde kinden. Det ska vi inte anklaga den för den här söndagen.
Allt det där vattnet som låg på isen hamnade faktiskt tillslut i våra skor, men det är en annan historia.

Kärleken hade iallafall isvetts-undervisning, vilket Julia glatt älskar. All typ av undervisning är som att sätta henne i en godisaffär. Det är som om huvudet aldrig blir fullt.
Och just isvett hade dom haft lektion om på skolan så det var check på allt.



Glada barn som gör det glada barn oftast gör i skogen.
- Längtar efter matsäcken och godsakerna mamma har packat ner.
Of course.
Denna dagen inget undantag.


Varför servera tråkigt när man kan servera roligt och glammigt guldigt.

(termos från Vinga of sweden)


Matsäcksmackor som avslutades med sockerkaka och chokladbitar.
Nästan så man kan ana vilka som var till barnen och vilka som var till oss vuxna.


Dagens romantiska ögonblick, förutom all kärlek som mannen öser över mig, kom från Mini-Me och innehöll orden.
- Du och jag för alltid mamma, du och jag.


Och så vi.
Du och jag för alltid.

Livet del två kan ingen ta ifrån oss, hur mycket man än försöker och försökt.
Jag kommer aldrig, aldrig, ångra den dagen jag träffade Kärleken.
Aldrig.
Och jag kommer heller aldrig aldrig aldrig be om ursäkt för att jag gjorde det.
Skämmes dom som kräver detta.
Skämmes.


Tre glada barn med mat i magen och ispik i handen.
(Och ja, jag ser också att dom är utan hjälmar men jag glömde, jag glömde hjälmar eftersom vi inte packade ner skridskor då alla utan mannen ville åka på fötterna)


En fantastiskt härlig, men geggamojjig dag vid Ristjärn.

Det gäller att ta tillvara på våra helger tillsammans, då veckorna bara rusar fram.
Så på helgerna vill vi vara utan schemalagda aktiviteter just pga den anledningen, att VI ska kunna göra saker tillsammans, Som familj. Som man och fru och barnaskaran.
Och det tog vi verkligen tillvara på denna helgen.

Kärlek
Maja