Får vi Presentera....

Bebisen i magen.

Han/hon är ca 6 cm lång från huvud till rumpa.

Vi är just idag i vecka 12 + två dagar.

Jag har gått upp drygt 1 kg sedan inskrivningen.

Här ser man hur det sprattlas med benen och armen är mot kinden.

Klockan ringde okristligt tidigt imorse. Förr oss.

Kl 0830 skulle vi vara på Borås Special Mödravård för att göra det Ultraljud som ingår i KUB testet.

(där man mäter olika saker, tillsammans med min ålder och olika blodprover får man sedan fram en sannolikhetssiffra på om det finns någon av de tre kromosonavvikelserna där Downs är den vanligaste.)

Julia visste att vi skulle åka och titta på bebsien i magen och förklarade vad hon skulle göra med den.

"Pussa och rama" och vagga bebisen i armarna, som Nejlika i böckerna gör.

Jag tror dock att hon tappade intresset efter fem minuter för det var nog inte så lätt att förstå att det där grummlet på den stora teven var hennes lillasyskon, då var det roligare att pilla med alla spakar på sängen mamma låg på...

Här tror jag att bebisen har foten ända upp i ansiktet.

Vig som mor. :-)

Om den far runt så här mycket nu när det inte känns, vill jag nog inte veta vilken kickboxning det kommer att bli sedan när det kommer att kännas.

Här vinkades det, handen är det man ser som en ljus skugga en bit över kroppen.

(tror jag hon sa......)

Ansiktet i profil och närbild...

Barnmorskan som gjorde detta tyckte att det blev fina bilder hela tiden så vi hade nog kunnat få flera :-)

Men mätningar ihop med dom andra tagna testerna visade att:

Bebisen låg på 165 hjärtslag per minut, vilket var bra.

Nackspalten mätte som mest, på tre mätningar: 1,5 mm, vilket är väldigt lite, dvs toppen.

Skallbredden idag var 21,5 mm. (sicken plutt)

För chansen/risken att få en bebis med DS så har vi sannolikhetssiffran: 1 på 4116.

Vilket hon tyckte var superduperbra, det var väldigt fina siffror.

En "dålig" siffra är tex 1 på 200....

Sannolikheten för Trisomi 18 ( Edwards Syndrom) var 1 på 3437.

och för trisomi 13 ( Patau's syndrom) var 1 på 22973.

Man blir helt fachinerad av vad man kan se redan i vecka tolv.

Fötter och händer som vinkar och flaxar och lilla hjärtat som slår.

Nästa stora UL och då organscreening från topp till tå sker den 25 nov.

Men då i Lerum.

Hur som haver så blev det en supermysig dag. Vi åt frukost i cafeterian där på sjukhuset och pappa J tyckte att vi kunde följa med till stan, gå en runda och äta lunch ihop och sen ta bilen hem så det gjorde vi och Julia blir ju toppenglad att se pappa J så mycket på en och samma vardag.

Kram Maja