Min Bror-stor

Här är han, min bror-stor.
Han är jättesnäll, men ack så virrig.
Och nu har han alltså kraschat och det enda han klagar på är dom dåliga skinnställen med enkelsömmar. Hans hoj ligger tydligen i bestånddelar på en tysk racingbana. Och det enda han klagar på är enkelsömmar!
Snälla mina alla bröder, och Julias morbröder, kör försiktigt. Både bror-stor och bror-liten!
Kram syster

Vykort i brevform..

Mjaha....
..Nu vet man hur tysk betong känns. Den är rejält mycket hårdare änsvensk kroppshydda. Tänkte sätta ett snabbt varv i slutet av dagen ochhade lite problem med att avgasrör och fotpinnar gick i backen ikurvorna efter halva varvet....tänkte inte så mycket på det utan tänkteatt om jag hänger lite mer så löser det sig. Kommer in snyggt och fint iBreitcheild, bron som går över Addenau, med ett djupt nerlägg åt vänsteroch städar upp lite styrvobbel och gör mig redo för att ge på gas ut urkurvan. Varvet innan var det bra grepp och hojen gick tom upp påbahjulet under accelerationen. Av någon anledning, troligen pga varmadäck och alldeles för hårt nedlägg så släpper bakhjulet den här gångenoch jag åker snurrandes in i betongmuren som ska hindra att man hamnarpå vägen nedanför. Jag är öm och skrapad, men hojen är körbar. Vi har precis varit uppe påbanan i skenet av ficklampor och hämtat de delar som behövs för att denska bli rullande imorgon igen. Med lite tur så funkar ett varmt bad förkroppen. Just nu är det lite stelt. Det som slagit mig är vilken skit det finns vad gäller skinnställ.Stället är i en miljon delar endast pga att man använt enkelsömmar litehär och där. Och det i ett ställ som betecknas som "bland det bästa". Nästa gång blir det ett svenskt Lindstrand. De har trippelsömmar och tålsånt här. Nåväl. Imorgon är det nya tag. Jag ska bara fixa till växelspak ocholjebehållare till kopplingen samt banka ut avgasröret en smula. Det har slutat regna iallafall. Det är bra. :) mvh /Ricky

Brev från min storebror..

Som uppenbarligen, ja han har ju sagt att han skulle ned men inte när, men han är som min far. Säger inte att Hej svejs nu åker jag, hemma om typ veckor. Utan det sker alltid ALLTID att man får veta det 1: När dom kommer hem. 2: När dom berättar någon händelse si så där ett halvår EFTER att dom kommit hem, eller 3: Man får inte veta det alls.
Och ja, min far har jag inte hört av på flera veckor. Så han har väl också åkt utomlands. Men tro inte att han ringer och säger det. Ack nej. Dåligt hjärta har han men att tala om att han åker utomlands så man vet var man kan nå han om det händer något, nej det är ju för svenskt. Typ.

Alltså, tillbaka till historien. Den andra utav mina bröder, den stora, som är motorburen på två hjul, och kraschat tror jag, lika många gånger som min lilla bror, också han på två hjul, men ännu inte kommit upp i mina två kraschar, på fyra hjul. Hur som haver.
Igår fick jag ett vykort i brevform..
Det var då jag fattade att Jaha, han har redan åkt till tyskland (tror jag det är) för att köra på bana. (Läs: Köra fort-fort, runt runt på tid, och helst med så mycket knäskrap man bara kan)
Man tycker ju att han förra tisdagen, dagen före att vi skulle springa Vårruset, kunde ha sagt, när han ändå ringde och frågade om jag kunde sätta på kaffe på onsdagen, att By the way, jag sticker ned och kör bana nu, fick med några killar så vi drar ett tag, så vet du syrran..
Men ische.
Den enda som är human och tänker på sin systers blodtryck är min lillebror, den andra två-hjuls-burna, Markus. Han säger ALLTID om han ska åka någonstans. Tack för det. Å andra sidan kraschade han så jäkla rejält för ett år sen att jag trots allt kanske bord ehållas ovetande om när mina bröder tänker leva farligt på två hjul.
Vi pratar ju inga glidar-hojjar-titta-på-blommor-i-vägkanten cyklar...Eller jo, när storebror tar kurvan med knäskrap och fotpinne i backen så kan han nog mycket väl se blommorna också, utan glasögon...
Dårskap. Herregud. Fast jag vet. Det är ett jäkla rus. Jag vet. Men jag sålde mitt ställ förra året och sätter mig inte på en hoj igen.
Men nu ska man vara orolig för bror-stor.
Och bror-liten har igår blivit av med sitt gips efter steloperationen av tummen, som han skadade i mc-kraschen förra året...och jag trodde väl i mitt stilla sinna att skööööönt, nu håller han sig till fyrhjuliga fordon framöver, men nej, det verkar inte som det...
För Julia fick sms idag av honom och lovorden att snart kommer morbror på sin brumbrumcykel. Ska en syster aldrig få vara lugn.
Kopierar in vykort nr 2 i brevform som kom av bror-stor idag. Så förstår ni.
Kram Syster

48 dagar kvar...

Om 48 dagar kommer det stå en stor bil här utanför redo att köra vårt hela bohag till en ny adress. Möbler, kläder skor, minnen, ägodelar, Julias alla leksaker.
med det så lämnar jag också ett 9 årigt långt boende bakom mig, på denna adressen.
Nio år. Det är galet mycket.Och många minnen finns det här. Bra och dåliga.
Simon började sitt liv som min lilla prins här. Han kom hit, sju veckor liten, låg på min stora säng och var livrädd och pep efter mamma. Jag fick bära honom överallt. Visa att det inte var någon fara.
När Jonas och jag hade haft vår första date, kl 18 på den stora träbron vid Drottningtorget, en torsdag, den 8 mars, och vi gick till Sweet Coffe House och tog våran första gemensamma kaffe..då körde han mig hem, och släppte mig utanför porten.
Efter två dagar kom han tillbaka och sen stannade han mer eller mindre.
Julia blev till här.
Julia kom hem hit, ynkligt liten den 27 juli, på min 34 års dag.
Det har hänt mycket här...
Nu börjar något nytt. Och jag längtar.
Men det kommer ändå kännas jättekonstigt att lämna något som jag hållt så kärt i nio års tid.
Kram Mamma

Kan själv...

När vi kom hem satte jag henne en stund på mattan i sitt rum, bland alla favorit-leksaker och så självklart Dino och en boll. Hon kan få in bollen själv i Dinos mun, och då spelar den. Något hon kopplar ihop med boll-mun-spelar. Så nu för andra dagen i rad stog jag och smög på henne när hon hävde sig upp på Dino, och ja, hon har lyckats lista ut vart man kan trycka för musik, utan att stoppa bollen i munnen. Smart tjej. Mammas flicka uppenbart.
Kram Mamma

Grönt är skönt...

Idag tog vi en långpromenad och solen sken. Julia valde dock att somna som en stock så jag gick och gick.....och gick. Tills hon vaknade. Och så gick vi lite till för att hitta en bra gräsplätt, helst med lite blommor och i skuggan av några träd. Det hittade vi.
På vägen dit fick vi även se två hästar med poliser på ryggen, Julia vinkade glatt, och en massa hundar, dom vinkade hon lika glatt åt där vi satt.
Att leka i gräset är superskönt och hon tittar verkligen så på allt som låter och rör sig. Det kommer bli en nyfiken liten fröken det där.

Söndagspromenad med Gunga, Gympa och and-matning

Söndagen bjöd på strålande solsken så vi lägenhets-burna männiksor utan balkong måste ju då snabbt snöra på oss skorna, smeta solkräm i ansiktet och ge oss ut på upptåg. Denna gången var det återigen lekparken som hägrade och brödpåsen under vagnen skulle änderna få..Vi gick en låååååååång runda och på vägen tillbaka kunde jag inte motstå att prova ett nytt redskap på seniorernas utomhus-gym. De var roligt, men jäklar så tungt.
Väl hemma satte Jonas Julia i sin leksakslåda och puttade henne fram och tillbaka vilket uppskattades så dom två små sockerbitarna i underkäken lyste.
En härlig helg!
Kram Mamma



Julia älskar att gunga!! SÅ det får man göra varje dag.




Senior-gympa...


Mata änder....




Leksakslåde-putt

Julia do it the french way...

Mitt senaste fynd..

Till hallen i huset.
Vårt (mitt) senaste Blocket-fynd för femtio riksdaler. Kommer kläs om i ett fint tyg och placeras i husets hall och användas för av och påklädning av barn...och vuxna som inte kan kröka rygg.
Kram Maja

Vårt lilla Mirakel...

Om vi skulle förlora allt vi äger och har, är vi ändå rikast på jorden.
Så länge vi har dig Julia, vårt stora mirakel, så är livet fullt av rikedom och lycka.
Älskar dig!
Mamma

Tagen på bar gärning...

Med händerna i kakburken so to speak...
Puss mamma

Gustaf & Emelie var på besök..

Igår kom Gustaf och hans Emelie på lite kvällsbesök.
Kram Mamma

Mamma och Julia läser

Ibland är det skönt att bara sätta sig och mysläsa lite...

Resarch för huset

Lördag.
Vi sov till kl 10 innan Julia vaknade. Frukost och fix och iväg till Bauhaus för lite undersökande journalistik och räkna på bänkskivor, trappbygge, kolla klinkers till bottenplan och annat. Så nu vet vi. Längder och tvärer och badkar. Hittade golvet. Kolfärgat, kommer täcka hela bottenplan förutom förråd, gillestugan,bastun, tvättstugan, stora badrummet och våra två arbetsrum, dvs "bara" de tre hallarna :-)
Julia passade på att somna i vagnen så vi gick vidare in på EM och skulle bara reka lite vad som fanns i matsalsmöbelväg men kom ut med nytt äganade utav ett fint köksbord med sex stolar i ek...Klart att hämtas dagen vi flyttar till huset.

Kram Mamma...som lääääääängtar till huset men kommer sakna alla våra vackra valnötsgolv....


Vårt nya köksbord med 6 stolar från EM.


En lampa jag förälskade mig i på Bauhaus. En massa fina glasprismor som fick ljuset att gnistra...läckert. Vill ha-begär!


Ett badkar vi båda tyckte om i en bra prisklass med plats för två, tre rumpor beroende på storlek :-)


Vårt tänkta golv på bottenplan fast det är mycket mörkare i verkligheten.

Det är hit och dit....

Bad i diskhon fungerar också

När vi hade varit ute och gungat sa mamma att jag skulle få bada, det tycker jag ju om. Men pappa var inte hemma och då sa mamma att vi skulle vara busiga och bada i diskhon istället. Det var roligt. Sen blev jag trött och fnittrig när jag skulle äta, och då fes jag så jag skrattade, eller om det var tvärtom, mamma skrattade iallafall. Fast det gör hon nästan jämt. Puss Julia

Idel solsken...inne.

Jag läser på vårt lilla Familjelivs forum att många har "problem" med trotsperioder, ilska, griniga bebisar och gråt...
Och så tittar jag på vårat energiknippe till solsken som kryper runt på golvet och undrar om hon helt hoppat över den periden eller tänker ta den lite senare.
Just nu känns den långt borta då hon bara skrattar så dom två tänderna glänser som stora sockerbitar i munnen på henne. Och hon klappar händerna åt mina no-no. Det går alltså inte så bra med våra no-no. Jag jagar henne. Hon kryper. Sätter sig upp. Klappar händerna, skrattar, och kryper vidare. Underbara unge. Och min rygg mår dåligt igen. Sablar. Tror det var en kombo av att sitta på en kallfilt, på kall backe efter Vårruset i onsdags då man blivit varm och sen kall. Ryggen är inte alls glad, och på samma ställe som förr. Sablar.
Men Julia är glad. Solsken inne. Men igår var det trist ute så vi höll oss här inne, läste böcker, kröp omkring, jagade Simons svans (stackarn) och läste ännu flera böcker och välte ut hela leksakslådan. Det var roligt. Sen kom solen. Ute.
Så en promenad till skomakaren och till gungan på lekparken.
Det framkallade ännu mera skratt och handklappning.
Älskade barn!
Puss Mamma


Så här glad blir man efter att ha gungat!!

Vårruset 2009...

Jahopp, då har man gjort det med barnvagn också.
Vårruset 2009. 5 kilometer i slowmotion.
Men vilken dålig lagkamrat jag nog är. Fast vi hade aldrig sagt att vi skulle gå i grup, men ändå...
Jag och Julia drog ifrån. 1 km före i mål. När dom andra passerade 4 km, ringde jag Annakarin från Målfållan där jag precis fått min medalj.
Redan efter första kilometern fick jag spader och letade luckor.

Vi träffades strax före sex och hämtade ut alla (jodå) picknickpåsar, Jonas och Marre var med som manliga supporters och fick även vakta filtarna med godsakerna.
Det var jag, julia, Elias, Annakarin, Sandra, Annika och Elly, Anna, och Sandras kompis Jenny. Sen var det Jenny och Ewdvin och Jennys syster Hannah plus två till i en annan grupp.
Vi med barnvagn måste gå i sista gruppen av alla startande, det tror jag att vi gjorde också.
Men jag blir ju rabiat när det går sakta. Herregud, tempot är ju långsammare än det jag har till Ica för att handla middagsmat, så jag tog täten. Tänkte att dom andra hakar på i luckor som uppstår. Kollade bakåt. Såg dom bli mindre. Ringde AK. Viftade hääääär är jag.
Jag hittade nämligen många luckor. Och jag gick. Julia sov som en stock med hörselkåpor.Det var hejjarop längs vägen och olika musikgrupper som spelade. Folk lunkade verkligen. Shit. Sånt klarar inte jag av. Peka med hela handen liksom. Sån är jag.Ska man gå ska man gå. Framåt. Inte kolla på maskrosor och diskutera världpolitiken eller gnälla över att mammor med barnvagnar tar plats. Min lilla vagn tog fan så mycket mindre plats än många breda arslen som uppenbarade sig framför mig i ledet kan jag lova. Eller dom med stavar. Som om inte dom tar plats, både på längden och tvären.
Hur som haver. Kan inte gå och bromsa mig själv och det var skönt att gå, fast jag hade velat gå fortare. Men så mycket folk i vägen. Som klagar.
- Ni med barnvagn ska gå sist.
- Vi startade sist men ni går ju så sakta så jag går ikapp!

Till nästa år hoppas jag det blir en egen grupp med bara barnvagnar, bara för att man har vagn och barn så betyder det inte att jag bara kan lunka. Herregud, jag powerwalkade en timma om dagen fram till 40 dagar före förlossning om jag minns rätt.
Låt mig gå så fort jag vill.

Väl i mål väntade man och picknick som vi åt lite på. Julia fick också sitta på filten i sin fina Adidasjacka (tack robban och Stina) men det blev lite kyligt så kl 21 drog vi oss hemåt i sällskap med Johanna. Nästa år ska jag springa. Om dom inte ändrat grupperna.

Tack alla för idag! Det roligt. Fast hemskt ledsen för min dåliga laganda. Men ett race är ett race säger tävlingsmänniskan i mig.
Kram Maja och Julia

Gudomligt sockersöta...

Måste ju bara få visa...
Farmor blev så lycklig att hon fick köpa kläder åt Julia :-)
Du fåååååår det farmor, vi lovar!Om det gör dig glad så gör det OSS glada!
Storlek 74 är lagom nu och till sommaren, fast just Polarn&Pyret är något små i storlek, detsamma gäller NameIt.
På POP fick Julia detta sockersöta lilla set med marin-inspirerade shorts och en sockersöt liten blus med rynkig puffärm.
Nu tänker mamma rita av de båda och tillverka fler blusar, tunikor, klänningar och puffbyxor av alla dom supersöta bomullstyger hon köpt..För sån är min mamma.
Kramar mamma och Julia

SÅLD

Nu är den såld. Det känns både bra och dåligt då vi inte fick vadvi trodde eller hoppats på. Av alla spekulanter så kom det bara ett bud. Utgångsbudet. Någon budgivning blev det inte och vi fick 1,7 ca.
Det gav totalt en vinst på ca 720.000 vilket man ska vara mer än glad för, men ändå.
Vi hade hoppats på mer. För att ha mer till huset. Som buffert.
Men, vi vågade inte göra om allt från start, tacka nej till budet och hoppas på fler spekulanter om vi gjorde om visningarna. Det kunde ju både gå bra, dåligt eller sämre. Facit finns ju inte. Och vi resonerade tillslut att det säkraste är iallafall att tacka ja, för att slippa slitet med fler visningar och våndan över att den kanske då inte blir såld och då stå med två boenden.
Vi flyttar 1 juli, dom tar över den 6 juli. Känns bra. Vi slipper bubbla kostnader. Det får ju också vara värt lite. Men ändå...Det känns som vi ger bort den.
Men bättre ha den såld. Och nu är den det. Vi skrev kontrakt igår på Bjurfors kontor.
Nu blickar vi bara framåt, mot solaltanen vid huset, där vi ska ha många grillkvällar i vårt stora fina hus...
Kram mamma