Som uppenbarligen, ja han har ju sagt att han skulle ned men inte när, men han är som min far. Säger inte att Hej svejs nu åker jag, hemma om typ veckor. Utan det sker alltid ALLTID att man får veta det 1: När dom kommer hem. 2: När dom berättar någon händelse si så där ett halvår EFTER att dom kommit hem, eller 3: Man får inte veta det alls.
Och ja, min far har jag inte hört av på flera veckor. Så han har väl också åkt utomlands. Men tro inte att han ringer och säger det. Ack nej. Dåligt hjärta har han men att tala om att han åker utomlands så man vet var man kan nå han om det händer något, nej det är ju för svenskt. Typ.
Alltså, tillbaka till historien. Den andra utav mina bröder, den stora, som är motorburen på två hjul, och kraschat tror jag, lika många gånger som min lilla bror, också han på två hjul, men ännu inte kommit upp i mina två kraschar, på fyra hjul. Hur som haver.
Igår fick jag ett vykort i brevform..
Det var då jag fattade att Jaha, han har redan åkt till tyskland (tror jag det är) för att köra på bana. (Läs: Köra fort-fort, runt runt på tid, och helst med så mycket knäskrap man bara kan)
Man tycker ju att han förra tisdagen, dagen före att vi skulle springa Vårruset, kunde ha sagt, när han ändå ringde och frågade om jag kunde sätta på kaffe på onsdagen, att By the way, jag sticker ned och kör bana nu, fick med några killar så vi drar ett tag, så vet du syrran..
Men ische.
Den enda som är human och tänker på sin systers blodtryck är min lillebror, den andra två-hjuls-burna, Markus. Han säger ALLTID om han ska åka någonstans. Tack för det. Å andra sidan kraschade han så jäkla rejält för ett år sen att jag trots allt kanske bord ehållas ovetande om när mina bröder tänker leva farligt på två hjul.
Vi pratar ju inga glidar-hojjar-titta-på-blommor-i-vägkanten cyklar...Eller jo, när storebror tar kurvan med knäskrap och fotpinne i backen så kan han nog mycket väl se blommorna också, utan glasögon...
Dårskap. Herregud. Fast jag vet. Det är ett jäkla rus. Jag vet. Men jag sålde mitt ställ förra året och sätter mig inte på en hoj igen.
Men nu ska man vara orolig för bror-stor.
Och bror-liten har igår blivit av med sitt gips efter steloperationen av tummen, som han skadade i mc-kraschen förra året...och jag trodde väl i mitt stilla sinna att skööööönt, nu håller han sig till fyrhjuliga fordon framöver, men nej, det verkar inte som det...
För Julia fick sms idag av honom och lovorden att snart kommer morbror på sin brumbrumcykel. Ska en syster aldrig få vara lugn.
Kopierar in vykort nr 2 i brevform som kom av bror-stor idag. Så förstår ni.
Kram Syster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar