23 år sedan vi gick ut nian där i Götene.
I lördags träffades vi, igen.
Men en del har jag inte sett sen den där lite halvblåsiga dagen på en skolgård, i vita kläder och krulligt hår.
Med fjärilar i magen och tår på kind.
Ni vet en sån där dag man längtat efter men ändå inte.
Romanett som öppnade sitt hus och armar för oss, som har ett hjärta av guld och det var som att svingas tillbaka till skolan, till uppehållsrum och klassbänkar och dom berättade sin historia om hur det var att ha kommit till lilla samhället under sommaren för att direkt slungas in i en klass i augusti utan att kunna språket.
Sånna saker vi aldrig fick reda på då, som var så skönt att ta in nu.
Av alla oss 16 tjejer var vi 13 som kom.
Efter 23 år tycker jag det är en fantastisk återförening.
Och alla berättade sin historia.
Det bra, det dåliga, det ledsna, det jobbiga, det svarta, det vita, det bubbliga glada.
Alla delade med sig utav det dom ville och jag skrattade så jag trodde mina hålla-in-strumpbyxor skulle gå sönder stundtals.
Ni vet när det bara bubblar i magen och man skulle vilja gapflabba så håret bara fladdrar längs huvudet och det känns som man ska gå av på mitten.
Så, vi pratade, skrattade, skvallrade om saker vissa kom ihåg och andra inte, om detaljer som Syo konsulenten som hade mjäll (??) och lärare och tryckare på skoldiscot och ämnen och foton, vi hade med oss foton, vissa fler än andra och Linda mest av allt.
Haha...herregud så jag skrattade.
Vi åt och drack och åt och drack och drack och åt och frodades.
Och Romanett hade gjort den mest fantastiska drinken, även till oss som körde, för trots att mamma och Dennis, där jag sov över natten, bara bodde en gata ifrån hade jag lovat att köra hem några när timmen blev sen.
Och sen, det blev den.
En utav dom som inte kunde komma var Annakarin som numera mestadels bor i Sydafrika och jobbar med utsatta barn, hur vackert är inte det?
Men inte slapp hon oss ändå, vi skypade med henne där på kvällen.
I ett universum av fördröjjning ställdes frågor om allt.
Linda, min fina vän, även Alice fadder, är ju den som genom alla åren varit den mest drivande.
Som håller kontakten, skickat kort och presenter och visat att hon finns, att hon brytt sig om.
Hon har koll på folket och var ju även den som tagit tag i att träffen skulle bli av.
Tack för det!!
Så det var en skön känsla i magen där på natten, när vi kramats hej då och jag landade hemma hos mamma och Dennis.
Tänk att så många kom.
Tänk vilka historier och ruggsäckar alla faktikst har.
Att alla har lite svart och lite vitt och lite grått.
Lite sorg lite lycka och massa glädje.
Att de flesta har barn, både en och tre och fyra.
En del har man, en del inte längre, en del lever själva och en del har börjat om.
Fantastiska fina ryggsäckar som man ska vara stolt över.
Man har formats av dom kan jag lova.
En härlig återträff och TACK du härliga Romanett som bara öppnade upp för oss.
Så där genuint härligt välkommet.
Den där kvällen lever kvar länge.
Maja
Ps, gruppfotot saknar några som redan hade lämnat när vi skulle fotografera...
Så vi saknar Camilla och Susanne.
