Hej!
Eftersom detta inlägg om Litens födelse helt försvann av någon mystisk blogger-hemlighet men Tack vare Malin så kunde den hittas och räddas. TACK!
Ni som redan läst får hoppa över men självklart ska berättelsen finnas med på barnens blogg.
Tyvär försvann ju alla fina kommentarer från Er och kan inte återskapas.
Då kör vi, igen.
Kram Maja
Liten någon minut gammal.
Här är berättelsen om när jag, här kallad Liten, äntligen ville titta ut, 13 dagar över tiden och väldigt efterlängtad.
Men, jag låter mamma skriva och berätta, hon är bättre på det.
Måndag den 2 maj, och inget har skett.
Evinnerligt trött på magen var jag, stor, tung, otymplig och gjorde mig klumpig och matt.
Faktorer som inte uppskattas.
Visst bökade Liten omkring där inne men inte mer än vanligt så jag kopplade bort det och meddelade backup-mormor att Åhnej du, du behöver inte stå startklar inatt heller, här är lugna gatan.
Dagen innebar ingen vila, varför skulle jag ödsla tid på det när jag inte behövde.
Fokuserade på Julia och stojjade runt.
Läggdax för mig kl tio...Inte mer action än normalt.
Vaknar kl 24 av extremt exploderande ryggvärk som drar ner i magen.
Det var liksom inga tvivel.
Mådde illa.
Gick på Toa.
Tog två starka Panodil.
Gick och la mig.
Tjugo minuter senare kom den igen.
Upp på toa och konstaterade att den här förlossningen startar med blod och inte vattenavgång.
Väcker Jonas, som blir stirrig.
Ringer förlossningen.
Finns plats på vårt önskade Östra.
Jonas ringer mormor. Som då är två timmar bort.
Jag ringer in Cia, våran granne, som lovat vara nattbackup tills mormor är på plats.
Himmel och Pannkaka Tack för henne!!
Två timmar hade vi inte kunnat hålla ut nämligen.
Åker nya bilen i racerfart och inskrivna på Östra strax efter 01.
Trött mamma efter dryga 8 timmar...
Eftersom storasyster Julia föddes alá naturell och utan smärtlindring pga olika omständigheter och som avslutades med sugklocka kan jag absolut inte påstå att jag var den minsta sugen på den här förlossningen.
Vad jag däremot visste var att jag skulle ha all smärtlindring jag kunde få, leka Hjälte tänkte jag inte göra.
Så:
Det gjordes CTG och jag var öppen 5 när jag kom in.
Det här går fort, tänkte jag.
Det hade ju alla sagt.
Skulle jag inte tänkt.
Fick kvaddlar. AJ. Värken försvann i ryggen men ökade neråt magen.
Fick sitta på stol mot saccosäck. Skönt.
Fick hänga på "stå-gå-ställningen" och Jonas masserade ryggslutet.
Fick lustgas....
Eller:
"Hur man självdrogar sig till att yra."
Dosen fick dom öka för jag var inte nöjd.
Efter några krystande som dom beordrade mig att göra kändes det som Liten kom, men det var nog bara en fis, för ute var hon inte....
Fick värkstimulerande dropp. Aj-aj-aj....
Kräktes upp den lilla kvällsmat jag fått i mig tidigare.
Behövde dock inte lägga energi på att skälla på Jonas ang tofsuppsättning av mitt svettiga spretiga hår den här gången...
Och han andades så gott han kunde med mig genom lustgasen och värkarna.
Kl 06 var jag dödens trött och orkade inte mer.
Dom satte spinal så jag blev förlamad från rygg och neråt.
Fick sova en timma.
Kl 07 ökade dom värkstimulerande droppet, tack för det.
Och så var vi igång igen.
Herregud vilken smärta.
Och minnet sedan Julias födelse satt purfärskt så jag låste mig.
Jag vägrade att sära på benen.
Här ska f-n inte födas barn vet jag att jag tänkte.
Panik!
Vill inte!
Fattar dom inte?!?
Sen kom hon.
Slapp sugklocka, det hade visst pratats om det, igen.
Men hon kom.
Den 3 maj kl 08,24.
Liten, knubbig och rund som en Buddha.
53 cm lång och vägde 4185 gram.
Huvudet fastnade så dom fick bryta hennes nyckelben för att få ut henne.
Stackars liten.
13 dagars väntan över.
Jonas klippte navelsträng och satte blöja.
Moderkakan kom ut och 7 dl blod med den.
In kom en liten gråhårig man, operationsläkare som påminde om Doktor Snuggles och satte sig tillrätta mellan benen och började sy.
Det verkade dock mera som han broderade en trevlig liten korsstygnsduk för det var ganska länge han satt där.
Men, vad gör väl det när hon efter nästan nio timmat efter första värken och efter tolv sprutor, äntligen kom ut. Och smärtan....ja på något mystiskt sätt så överlever man och glömmer.
Efter förlossningen och kontroll så fanns ett mål i våra huvuden.
Frukostbrickan!
För er som har fött så vet ni, att frukost har aldrig smakat så gott som då.
Jonas åkte hem till Julia och jag kontrollerades ytterligare.
Att amningen fungerade, att hon sög, att jag kunde kissa, att jag inte svimmade pga blodförlusten och så blev vi körda upp till BB runt halv ett.
Fick singelrum, och faktiskt det rum som låg vägg i vägg med det vi haft när Julia föddes.
Vi stannade i två nätter och åkte hem på torsdagen.
Dels ville dom ha Liten under övervakning pga frakturen och jag kände ingen stress att behöva åka hem.
Det är skönt att vara där den tid man får, och jag visste att Julia och Jonas hade det bra hemma och fick lite egentid bara dom två utan jag som curlar och underlättar.
Men dom hälsade på mig och Liten varje dag.
Första besöket...
Mina två fina barn!
Dagen vi skulle hämtas hördes Julias röst lång väg.
Härligt!
När jag kom med lillasyster stod hon där med pappa Jonas och väntade med Litens bilstol.
- Titta häj va ja haj me mij tijj jijjasystej mamma, den ska jijjasystej ha!
Så slutet gott, allting gott.
Men det hade varit skönt att slippa gå över tiden.
Åh andra sidan var det skönt att slippa bli igångsatt också.
Kram Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar