Julia Elisabeth den 25 juli kl 06,17

Lördag och åtta dagar har passerat. I dagarna åtta har vi inte bara varit Maja och Jonas, utan även mamma och pappa, mor och far. Det är svårt att beskriva känslan för den som inte upplevt det, det går inte att sätta ord på det där vackra man känner, den där hisnande omtumlande och förundrande känslan som bara fyller kroppen så här efteråt och varje gång man tittar på den lilla varelsen, att hon, den där lilla lilla, med tio fingrar och tio tår, med rumpa och mage och öron och ögon, en söt liten näsa och bulliga kinder, att hon har varit i mig, i min mage i 9 månader.

Nu är hon här och det är helt fantastiskt...Jag kan dock inte påstå att förlossningen är något jag vill göra om, inte på samma sätt, och inte utan någon smärtlindring som det blev nu. En vecka innan beräknad födsel ville hon inte bo i mig längre, vetgirig och nyfiken som sin mor säger Jonas. Vill ut och upptäcka världen och det fort med nyfikna ögon och frågvis mun.

Kl 08 ganska på pricken förra torsdagen så gick vattnet, jag hade sett framför mig hur det skulle forsa ur mig och allt på en gång och att fuktskadan ned till grannen skulle vara ett faktum snarare än en tillfällighet. Nu var det inte så utan det var mest som att kissa på sig, att det sedan rann hela dagen var även det en överaskning.
Jonas stod ju precis i startgropen att ta sig ut till Öijareds GK och jag tyckte nog att han kunde åka. På BB har dom ju sagt att om vattnet gick kan det ta två dagar men han ville då rakt inte lyssna på mina dumheter.. Däremot ville han att vi skulle ringa förlossningen och fråga hur vi gör nu. Det ville inte jag, och när barnmorkan där upplyste oss om att vi var tvugna att komma in på CTG, nä då ville inte jag vara med längre. Med stora krokodiltårar, trots att det är detta man gått och väntat på, förklarade jag hulkande för Jonas att jag har faktikst inte tid att föda barn idag, det fanns massor av saker jag ville hinna med och jag ville till stranden..

Till stranden kom vi dock inte, efter CTG'n var det bara hem och vila, fast först baka en sockerkaka, såklart, och med facit i hand borde jag struntat i det och vilat med stora bokstäver, ätit massor av bananer och russin och hällt i mig vatten, om jag vetat vad som skulle komma på natten..Värkarna som kom och gick under hela dagen kunde jag stå ut med då jag hade TENSEN påkopplad på ryggen och varje gång det kändes så ökade jag styrkan på den, men kl 23 var dom olidliga, vi ringde till Östra, det fanns inga platser, men dom hade på Mölndal, men jag ville föda på östra, hon skrev upp vårt namn, kl 23,45 ringde vi igen för nu var dom gigantiska värkarna och då fick vi komma..kl 00.20 är vi inlagda på förlossningsrummet med CTG på magen och TENS på ryggen, hon frågar om jag vill bada, det ville jag, om det kan göra att jag glömmer smärtan, det blev inte så, jag fick testa lustgasen, men den kvävde mig, Jonas försökte andas ihop med mig, som man ska, det gick inte, lustgasen strök vi från listan och mina värkar blev bara värre. När vi kom in var jag 5 cm öppen, efter 45 min bad var jag 9 cm öppen, allt hade gått fort så nu fanns det ingen chans att hon skulle hinna sätta en EDA, eller något annat, det var bara att tuta och köra..

Fragmenten jag minns, vilket är ganska mycket är att barnmorkskan Maria var underbar. Men det var en lång resa till målet. Där man ska ha vanliga värkar den längsta tiden, flera timmar ibland och sen avsluta "lite lätt" med en kort stunds krystvärkar, där skulle ju förstås jag vara tvärtom.Mina vanliga värkar hade jag troligen haft hemma, fast dom minskades ju med hjälp utav tensen, så mina krystningsvärkar varade i ca 5 timmar. Tänk er själva, nu ska jag försöka att vara lite humoristisk, hur humoristisk man nu kan vara vid minnet av att ha en vattenmelon mellan benen..Tänk er att ni är riktigt hårda i magen och sitter verkligen och trycker för kung och fosterland i fem timmar...och så plussar man på det lite och blandar in svett, byte av ställningar från knästående till liggläge sida höger, sedan vänster, sedan normalt förlossningsläge på rygg, blanda in lite blod, gegg, och den enorma rädlsan av att du kommer bajsa på dig, inför den du älskar som sitter vid din sida och gör vad han kan, och mitt i synen på barnmorkan som har placeringen mellan dina ben.Till detta addar vi även att du måste bli tömd på urin eftersom blåsan kan hindra den där sista cm som det hängde på i mitt fall. För varje kryst så kom Julia närmare, men hon halkade tillbaka, barnmorkan sa i fyra timmar, det är nära nu...men det där nära tyckte jag då lät vänta på sig! Addera även in en storbystad barnmorska som kallas in och ska hänga på din redan värkade kropp och under 15 min krystning ska hon trycka på barnet uppifrån för att hjälpa det ned eftersom vid det här laget har jag blivit väldigt trött och jag vet inte om jag orkar mer.
Jonas baddar pannan, ger mig vatten, säger att jag är världens finaste och bästa, att jag ska kämpa, att det är värt det..I genäld får han skäll när han inte kan göra en toffs av mitt nu dyngsura och trassliga hår, han får en ihjälkramad hand när jag försöker överföra lite smärta och han fick visst en smäll när jag försöker förmedla att jag klarar inte mera smärta, jag dör...Sen plussar vi värkstimulerande dropp kl 05 för att få min livmoder att ge ännu mera krystningsvärkar för att verkligen trycka ut stackars Julia, så nu kom värkarna med 20-30 sek mellanrum, jag fick knappt hämta andan, och jag vet att jag skrek..Sugklockan kom först när det inte var någon fara för Julia, när doktorn tydligen var inne första gången så kommer jag bara ihåg att hon kände i det redan supersmärtande skötet att huvudet var inte tillräckligt långt ned, men herregud tänkte jag, ni har ju sagt i flera timmar att det är nära nu och så säger ni att huvudet inte är i närheten av där det ska vara..Efter att det värkstumulerande droppet gjort sitt, stormades rummet av totalt fem st sköterskor, läkaren och barnmorskor och sugklockan sattes mitt i en värk. Jag förstår varför man gör det. Mitt i en värk har du ingen kraft att både krysta och smocka till vederbörande med foten för att hon gör dig om möjligt ännu mera illa.Det gör ont, med extremt stora bokstäver kan jag intyga. Så ont att du helst av allt vill slita av dig den där fula, svettiga, blodiga sjukhusrocken du fått på dig och som bara är i vägen, och säga att -Nä vet ni vad nu går jag och fikar en stund!
Sugklockan släppte, så hon fick lirka på den ännu engång..
-krysta nuuuuuuuuu skrek hon.
-Krysta själv om det är så himla lätt, tänkte jag i huvudet.
-Krysta, kryyyyyysta, och andas inte eller släpp, håll uuuuuuuuuuut!
-Men va fan jag måste ju hämta luft, tänkte jag igen medans Jonas tryckte på ryggen bakifrån och jag klämde sönder hans andra hand..
Känslan när huvudet passerar, hur ska jag förklara den?Dom låter huvudet sitta där ett tag, och på var sin sida om dina böjda ben som är placerade i ställningar, så står det två stycken barnmorskor som trycker ned dina ben mot sängen, säger -Slappna av i rumpan och låt den ligga tungt..Hur i hela friden ska man lyckas med det? Det känns som jag har halva analen utanför kroppen efter alla krystningar, jag har varit rätt att bajsa ned mig sista fem timmarna, det gör ont, jag är genomblöt, jag har fått noll smärtlindring, jag blöder och så säger ni att jag ska slappna av?!I nästa kryst kom huvudet fram, jag kände hur armar och ben kom efter, kände fötterna när dom gled ut..Hörde i ett töcken hur barnmorskan sa att
- Dom vill att hon ska torkas av..Sen kände jag bara hennes tyngd på mitt bröst, vände huvudet åt Jonas håll och där satt han och grät..
Denna lilla ljuvliga varelse som låg på mitt bröst, full av gegg och blod, luktade underbart, kändes underbar, och hon var våran...
Att ignorera det faktum att jag var svimfärdig av trötthet och smärta gick inte, att det kändes som att istället för ett sköte hade jag utrustats med tretton stycken i flodhäst-storlek, eller att min anal satt utanför kroppen, eller det faktum att jag sprack inuti, inte utanpå, och hon skulle sy, något man i alla fina Graviditetsböcker beskriver med: Om din barnmorska tvingas sy så är det inget du kommer märka när hon ligger obemärkt mellan dina ben..
Kan väl lungt påstå att den som skrivit detta förskönande uttalande inte vet vad hon pratar om. Trots bedövningsprutor kände jag varje stygn, av dom fem, kände hur tråden drogs igenom men jämfört med det jag nyss varit med om var det ändå en "lätt" promenad..

Nu är hon här och idag 8 dagar gammal och jag älskar henne över allt annat. Hennes ögon, näsa och hennes antydan till leende som som kommer när hon håller på att somna.Hennes små händer som greppar om mitt finger, munnen som söker efter bröstet eller suger sig fast i kinden om hon hänger på axlen, hennes blick när jag pratar med henne, hur hon lyssnar, att hon verkar känna igen oss och höra och känna skillnad, hennes lilla lilla rumpa, små fötter..
Allt det hon är, är delar av oss, av Jonas och mig. Allt vi kan ska vi föra vidare, ge henne värderingar, massa kärlek, lära henne ödmjukhet och givmildhet, lära henne uttrycka känslor, få henne att skratta av lycka varje dag och få henne att veta och känna att vi älskar henne, oavsett vad, så älskar vi henne, kravlöst och för alltid.

Våran lilla prinsessa, våran Julia Elisabeth som den 25 juli 2008, kl 06,17 äntligen kom hem på riktigt.
Älskar dig, Mamma.