Kanske dröjer det inte så länge tills jag kan sitta på egen hand, just nu är det mamma som är den stora supporten, beredd att rädda mig från sittande till plötsliga djupdykningar mot det mjuka underlaget.
Stadig i ryggen är jag men det där med balans, det är lite klurigt, men roligt, när jag faller så skrattar jag, det kittlar lite i magen...
Puss Julia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar