Äntligen Sommarlov!
Oktober har dragit in över landet och utanför blåser löven åt alla håll.
Vem skriver då om den fantastiska skolavslutningen i Juni?
Jo jag.
Hon den där som helt lagt bloggen åt sidan men saknat den.
Hon som brukade skriva varje dag.
Hon som har kli i fingrarna för att hon vill fortsätta berätta om Livet med Kärleken men som aldrig tycks ha tiden.
Jag saknar skrivandet här.
Jag vill ha det på pränt.
Skolavslutningsdagen.
Den där bomullsluddiga dagen när barnen stod i vita klänningar och sjöng Idas sommarvisa och mammaögat inte alls kunde hålla sig torrt och hur jag hela tiden, varje år, får bita mig i kinden.
När Alice för alltid slutade förskolan och tog adjö av fantastiska resurser och fröknar.
När hon fick sin jordgubbsplanta och medalj och det där totala avskedet jag ogillar av personer jag håller av.
Lunchen intogs sedan på Nääs.
Jag vet egentligen inte varför det där stället betyder så mycket för oss men på något sätt är det de vi förknippar med oss. Med vi. Han och jag.
Vi landar alltid där.
Och kommer nog alltid göra utan att riktigt kunna trycka på av vilken anledning.
Och så han.
Och så jag.
Det där Vi'et.
Han som bär mig, lyfter mig, och finns.
Min största support och hejarklack.
Han.
Och så Nääs.
Cirkeln är sluten.
Om fyra dagar är vi åter.
Han och jag.
Men denna dagen, den var barnens.
Välkomna tillbaka.
Kramar
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar