DENNA FANTASTISKA SNÖN

Trots snoriga näsor, rasslande halsar och ljumma pannor kunde vi inte stå emot att gå ut, väl påpälsade, och yra runt i den nyfallna snön.

Så:

Snöänglar, check

Pulkaåkning, check

Skidåkning, check

Snöbollskrig, check

När kroppar var trötta och kalla så stampade vi av oss snön och gick in för rykande varm oboy och pepparkakor...

Före lunchen...

Ibland får man vara lite tvärt-om.

Med facit i hand och hur Alice blivit sämre och hostat än värre under natten, så var det kanske inte det bästa vi kunde göra, att gå ut och leka i snön, men för stunden, just där och då, så var dom så himla lyckliga över allt detta vita som fallit och ja, ville njuta av det medan det låg kvar...

Nu tar vi lördag och kurerar oss med brasvärme, tillverkning av fågelmat och bara njuter helg.

Kram

Maja

ÅRETS FÖRSTA SNÖ

Så kom den.

Årets Första Snö.

Och lika magiskt varje gång.

Jag har dubbelkärlek till den kan jag lova.

Å ena sidan kan den lika gärna få hålla sig borta bara för det blir så ohyggligt mycket läskigare att färdas på vägarna.

Å andra sidan är den ju det mest fantastiskt vackra som finns när den ligger slät och vit och får allt att bli en smula ljusare.

Det har hostats mängder här inatt.

På alla fronter.

Alice så mycket att hon sprängt ett blodkärl i ögat och Julia är helt matt i hela kroppen.

Men inatt, först kom Julia upp, sömnig i hela kroppen, dimmig i ögonen.

Jag lyfte upp henne i famnen där i mörkret och så smög vi fram till fönstret.

- Titta Julia, viskade jag. Ser du?

- Åh mamma, det är ju snö!

Alice, hon kom smygande i mörkret framåt tretiden.

Trött och grumlig i blicken men hävdade att det var alldeles för mörkt i hennes rum, att hon var rädd och det var läskigt och att hon inte ens hittade vare sig vovven eller snutten.

Upp i famnen smygande i mörkret, fram mot fönstret, kände att jag ville visa henne också, om det var så att snön fick för sig att smälta bort till morgontimman.

- Alice, ser du, viskade jag med ansiktet tätt mot hennes sovvarma kind. Den där kinden som luktar som det ljuvligaste jag vet.

Sen smög vi tillbaka till sängen.

Kröp ner intill två hostande barn och bara skattade mig lycklig.

Kram

Maja

Bilderna är tagna för ett tag sedan, men passar alldeles utmärkt med hur dom är även idag.

Och dom där bilderna är Kärlek all over.

HERR MORBERGS GLÖGG

 

När Stormen Sven har hållt på att blåsa och storma utanför våra fönster idag och barnen har fördelat tiden mellan att vila, gråta, snora, hosta, vila, rita lite, få sagor berättade, fika lite, se film, vila och vila

 (ja, dom är fortfarande sjuka)

så passade även jag och min halvkrassa lekamen på att lägga fötterna på vardagsrumsbordet och 

njuta av att årets glöggperiod börjat.

Och jag älskar glögg.

Inte den där med starksprit från systemet som får det att bränna i bröstet, utan en vanlig jag kan stoppa ner i kundvagnen på Ica. En som doftar jul och russin ända upp i näsan och som passar alldeles ypperligt att dricka vilken dag som helst på veckan.

I år har jag fastnat för Herr Morbergs goda.

Mannen det finns lika många åsikter och känslor kring som det finns granbarr i skogen.

Men jag, jag tycker om den där mannen med det buffliga sättet, sitt rättframma jag och sin självklara tro att han har rätt att ta plats i ett rum.

Med all rätt.

Jag gillar det.

När människor står för det där dom faktiskt är.

Och glöggen?

God så in i bängen kan jag lova.

Så, njut vänner, njut.

Glöggtiden är här.

 Kram

Maja

Ps: INTE i samarbete eller sponsrat.

TOMTENS VERKSTAD

Har ni tittat in i Tomtens lilla verkstad någongång?

Där det skapas och pysslas och målas och hittas på.

Det har jag och just den här gången fanns den mitt i vårt kök.

Fram med glasburkar från skafferiet, sparade för bra-att-ha-tillfällen som dessa.

Glitterlimpennor i mängd och så lite julmusik i bakgrunden.

Julklappar åt dom man tycker extra mycket om ordnades.

Massa lager glitter skulle det vara...

Hur dom blir visar vi senare men jag tror ni anar vad det ska bli...

- Mamma, stammade Julia fram med kraxig stämma och snorig näsa och ett halv igenklibbat öga pga inflammationen... -Mamma, den här, den ska jag ge till Adam, det är därför den är lite extra fin och glittrig, han gillar det, när det glittrar, det vet jag, för han brukar ha den glittriga hatten på dagis när jag spelar piano...

Och ja, glitter it is kan jag lova och vackert som en frostig vintermorgon när sjön ligger trolsk nere vid badplatsen...

Maja

VERNISSAGEN

Det var nu dryga veckan sedan som den där Vernissagen för alla underbara Mulle-barn gick av stapeln.

Det här inlägget är till alla dom.

Till alla de 38 fantastiska barn i just dessa tre grupper som deltog.

Och till alla dom föräldrar och anhöriga som gjorde att vi blev 102 stycken på denna Vernissage och avslutning där barnen i allra högsta grad stod i fokus på alla sätt.

Vi bjöd på bubblig cider (det är det vi har i glasen, ingenting annat), festis till barnen och kakor i massor, mycket tack vare att ledar-Therese svärmor stått och bakat för ett helt kompani, eller åtminstone hundra personer....

Välkomsttal och diplomutdelning och ett terminsmärke att sätta på ryggsäcken, en skål i luften för alla dessa barn och ideella ledare som gör det möjligt att ens erbjuda barnaktiviteter till de 90 barn vi totalt har ute i grupp.

Dom här barnen, dom sätter sig i hjärtat kan jag intyga, långt in i hjärtat bor dom, allihopa, och alla dom där kramarna stannade kvar i armarna länge.

Länge.

Varje dag påminns jag av den här Vernissagen när jag kliver in i hallen där nere.

Jag fick en present av de fina ledarna Stina Therese och Anette.

Ett grönt stort mosshjärta, som nu hänger på väggen.

Som tack för allt jag gör.

Det är ju så jag trodde hjärtat skulle vridas.

Jag blir blödig och tårig vid sånna här tillfällen.

Och jag var inte ensam om det...

Tack för en fantastisk hösttermin alla våra barn, utan er blir jorden hiskeligt tråkig.

Jag bjuder på detta bildregn, utan vidare förklaringar.

Och upplevs det långt så ha överseende med det.

102 gäster och 38 fantastiska barn, det blir lite foton det.

Och dom sista ovan, dom bara hände...

Tjolahopp sa det så låg jag där bland Mulle-fröken-armar och klamrade mig fast, höjdrädd som jag är.

Herregud vad jag tycker om dom här tjejerna!

Kram 

Maja