ÅRETS FÖRSTA SNÖ

Så kom den.

Årets Första Snö.

Och lika magiskt varje gång.

Jag har dubbelkärlek till den kan jag lova.

Å ena sidan kan den lika gärna få hålla sig borta bara för det blir så ohyggligt mycket läskigare att färdas på vägarna.

Å andra sidan är den ju det mest fantastiskt vackra som finns när den ligger slät och vit och får allt att bli en smula ljusare.

Det har hostats mängder här inatt.

På alla fronter.

Alice så mycket att hon sprängt ett blodkärl i ögat och Julia är helt matt i hela kroppen.

Men inatt, först kom Julia upp, sömnig i hela kroppen, dimmig i ögonen.

Jag lyfte upp henne i famnen där i mörkret och så smög vi fram till fönstret.

- Titta Julia, viskade jag. Ser du?

- Åh mamma, det är ju snö!

Alice, hon kom smygande i mörkret framåt tretiden.

Trött och grumlig i blicken men hävdade att det var alldeles för mörkt i hennes rum, att hon var rädd och det var läskigt och att hon inte ens hittade vare sig vovven eller snutten.

Upp i famnen smygande i mörkret, fram mot fönstret, kände att jag ville visa henne också, om det var så att snön fick för sig att smälta bort till morgontimman.

- Alice, ser du, viskade jag med ansiktet tätt mot hennes sovvarma kind. Den där kinden som luktar som det ljuvligaste jag vet.

Sen smög vi tillbaka till sängen.

Kröp ner intill två hostande barn och bara skattade mig lycklig.

Kram

Maja

Bilderna är tagna för ett tag sedan, men passar alldeles utmärkt med hur dom är även idag.

Och dom där bilderna är Kärlek all over.