Vardagsrummet är långt ifrån klart.
Det tar ju lite tid när jag har två medhjälpande tjejer hemma och det bara går att lägga si så där tio minuter lite då och då åt att piffa.
Men det stora fina gamla gamla linneskåpet är iallafall klart.
Och min je vad det är fint.
Jag grundade det i lakrits men drog slutklämmen med min absoluta favorita nyans Pekingsvart.
Skåpet är gammalt, vackert. det har slagit sig s snart det kom hem till oss, det kärvar i lådorna stundtals och luckorna är lite vinda, men vackert, det är det, och en del av charmen med gamla möbler som inte är massproducerade av Ikea, Mio eller Em.
Skåpet rymmer nu i ena delen, våran ved, jag borrade stora hål i bakstycket så veden skall få luft, och i andra delen förvaras sånt där fult som alla våra filmer och spel.
Ovan står våra skatter Julia och Alice och Julias egenplockade och ovärdeliga skatt:
Kottarna.
När vi hämtade skåpet såg det ut så här, vackert i sig men krävde lite jobb.
Jag vet att vissa tycker att jag förstör dom gamla möblerna jag hittar när jag målar och förändrar dom.
Men jag förstör ju inte historian eller bakgrunden.
Jag bara förlänger den.
Tänk vad just det här skåpet har att berätta, om det kunde.
Vad man har haft i det, ovanpå det.
Vart har det stått.
Vilka har ägt det.
Så, jag förstör inte historien, jag bara fortsätter på den, genom att ta hand om möbeln.
Och ja, trots det lite sneda och vinda och kärvande och att man får banka på lådfronten innan man kan öppna den, så är skåpet helt fantastisk.
Vårt 150 kronors skåp.
/Maja
