En söndagsmorgon utan barnen och jag skulle vilja skriva om allt som skett och allt som händer.
Det vackra i sagan men också om smärtan, rädslan, vidrigheter och kaos.
Om längtan och kärlek och och den trygga vetskapen i hjärtat att de jag gör är det rätta.
Jag vill skriva om allt det.
Till alla och ingen men mest för mig själv och för barnen att läsa som vuxna.
Om hur det gick till när jag lämnade det trygga och fann kärleken så som den skall kännas och vara, med en annan man än den jag levde med.
Allt det där som är tabu och som alla som inte står mig nära verkar ha en alldeles egen tanke och åsikt om. Det verkar tom vara så att alla runtomkring som inte står mig nära verkar veta hur vårt liv var och såg ut och utifrån det tycker sig alla dessa uttrycka sin rätt att tycka och tänka och döma hur jag borde agerat, hur jag skulle agerat.
Medan mina närmaste finaste vänner har hållt mig hårt i handen under hela resan, torkat mina tårar och låtit mig luta huvudet mot deras axlar och känna att tryggheten finns, och livet är kort.
Och livet är mitt.
Och alla, verkligen alla och envar förtjänar lycka och kärlek.
Jag skulle vilja skriva om allt det där men orden får inte plats i kroppen och jag kan inte formulera allt jag vill skriva.
Om hur lång resan var till beslutet.
Att jag tog beslutet för så längesedan, långt innan jag träffade den nya mannen.
Och redan där blir jag dömd av vissa medan dom flesta står kvar med sin hand i min och stryker mig på kinden och förstår att det som ser lätt ut på utsidan är den vidrigaste smärtan man kan uppleva på insidan.
Att ta den där beslutet att vara ifrån sina barn varannan vecka är det värsta beslut man kan ta.
Men jag visste att dom skulle bli lyckligare och tryggare.
Om jag var lyckligare och tryggare.
Jag lyssnar på en gammal repris av Sommarpratarna och Jenny Strömstedt.
Och det hon berättar är så rätt och lätt att känna igen sig i.
Hur man längtar okontrollerat. Man längtar så stort att man inte vågar släppa fram känslan i kroppen.
Och jag känner igen mig.
Känner igen mig hur jag varannan vecka på måndagar, parkeratr bilen på skolans parkering, öppnar bildörren innan jag knappt stängt av motorn och börjar gå med raska steg mot förskolans gård där jag skymtar hjässan på Alice, och hur jag i den stunden börjar småspringa som en nyförälskad som ska landa i famnen på mannen hon älskar.
Jag gör det varje gång.
Varje gång.
Och hjärtat som slår med hårda slag och tårar av lycka och glädje över att äntligen vara en tresamhet bränner bakom ögonlocken och minnet av lämningen en vecka tidigare gör dig påmind.
Lämningen som alltid slutar med stora tårar rinnande utefter kinderna på Alice som förklarar att hon kommer sakna mig hela tiden, hon kommer längta, hon kommer tänka och jag får försäkra henne om att jag också kommer sakna och längta och sniffa barndoft på hennes huvudkudde.
Allt medan stora tårar trillar nerför kinderna och fröknarna ger oss tiden att säga Hejdå.
Dom vet hur det kan vara.
När den vidriga saknaden sätter sig som en mur runt kropppen och det går inte tänka en enda vettig saklig tanke.
Det enda som känns är smärtan.
Smärtan efter barnkroppen intill.
Dom där måndagarna är vidriga.
Med ledsna barn, och trots att vi tankat så mycket närhet det bara går på morgonen så är dom ledsna.
Den hysteriska gråten som blandas med avgrundsdjup förtvivlan när Alice ropar tillbaka mig gång på gång.
Just det tänker jag på när jag till slut småspringer där som en nyförälskad på väg mot lyckan och evigheten.
Att äntligen få ha henne intill.
Att äntligen få ha mina båda barn intill.
Intill barmen och hjärtat och viska att Nu är det vi igen.
Jag skulle vilja skriva om hur känslorna är svåra att hantera.
När jag varannanvecka är ifrån och barnens far vägrar låta mig prata med dom.
Hur han anser att det är bäst för dom.
Trots att dom vill.
Och hur jag mitt i den vidriga känslan av avsky gentemot en annan vuxen människa som spelar ut sin makt över barnen ändå upplever så mycket kärlek från mannen jag vill leva med.
Hur kärleken tar platsen över det andra och hur lyckligt lottad jag är som träffade honom.
Just där, och just då.
Jag vill skriva om hur jag landat.
Landat och kommit hem.
Hur varje dag är tung och kroppen skör. Att det vart en resa som jag inte önskar någon annan men aldrig ångrar en sekund att jag gjort.
Jag kommer aldrig ångra den.
Jag fann den vackraste.
Och den famnen är värt allt.
Så idag berättar jag inte om allt.
Hur jag bröt upp och tog mig och barnen hela ut på andra sidan.
Hur jag har fått vänner jag inte trodde fanns och dom jag trodde skulle finnas svek.
Hur dom finaste kämpat tillsammans med mig, hållt mig i handen, funnits, ställt upp, slitit och burit, gjort mig full av rördhet och stöttat upp när jag vacklat.
Idag håller jag allt det inom mig. Jag får inte ut allt på ord.
Men jag kom ut hel.
Barnen kom ut hela.
Och det tänker jag på den där söndagsmorgonen, dagen före jag kommer springa som en nyförälskad över skolgården för att återigen bli en tresamhet med mina älskade barn.
Kärlek till alla enastående varannanvecka kvinnor.
Maja