onsdag 30 september 2015

EN SÖNDAG I SLOTTSPARKEN



Det var sommar och det var söndag, den där söndagen innan jag skulle lämna barnen på skolan och återigen uppleva det där lämnandet som sitter som en sköld av sorg i kroppen redan på söndagsmorgonen när jag vaknar..

Just den här söndagen tog vi långmorgon och hade hela sängen full av barn och det lästes sagor, tittades på film och pratades och kramades omvart annat.

Dom där långa söndagsmornarna jag aldrig skulle vilja vara utan och som känns så självklara att uppleva tillsammans...



Så den här söndagen tänkte vi njuta av den sista tillsammanstiden på ett tag och få sol i ansiktet och gung-fart i kroppen.

Vid slottet inte så långt från Lilla Staden där vi bor finns en fantastisk slottspark med stora fantastiska gungor i olika storlek så fikakorgen packades och Alice ville promt och bestämt även ta med sig Ida i dockvagnen så det var bara att packa in allt där bak.

Man och barn och dockvagn....










Och ja...den där söndagen blev helt fantastisk.

( Mmmmm och här är han ju....)

Söndagen där vi vuxna kunde sitta tillbaka lutade mot ett träd med fingrarna slingrande mellan varandras och huvudet lutandes mot hans axel medan solen värmde skönt på eftermiddagen.

Söndagen då han lärde Julia hur man hoppar upp på slänggungan alldeles av egen kraft och som sedan med jordens tålamod svarade på alla rop och tjoande och kommandon från två små som har honom varmt i hjärtat av trygghet och det där härliga tycka-om.

Söndagen när han var ett stöd för oss alla på olika sätt, för barnen att hålla balans på stora stocken och på stora gungan och för mig att samla kraft och ork inför stundande måndags-avsked.

Det är en konstig ovanlig känsla det där...

Att känna att man är två om allt. I allt. Att det finns en annan vuxen som tar plats och är som en stor stark klippa att luta sig emot när jag inte orkar bära mig själv.

Så där som det ska vara och kännas men som jag aldrig kan erinra mig att jag upplevt.

Så den där söndagen stannar länge i kroppen.

Gungor vid Slottet, det gör vi om.

(Även om Alice ramlade två gånger när hon promt skulle dra dockvagnen och sin bebis genom snåriga labyrinten, och fuskade så till den milda grad, så vi fick gå till Slottscafet och be snällt om ett litet plåster)

Kramar

Maja



1 kommentar:

Zlatko Schneberger sa...

Hehe..kan du inte plåta framifrån så att man ser hur han ser ut..