SNEAK-PEAK PÅ GULA HUSET

Trots det sakta maket av att komma iordning så känns det tämligen iordning i vårt nya fina hem.

Vårt gula hus.

Gult som jag själv kanske inte hade valt som färg på fasaden om jag själv skapade mitt drömboende men som just nu känns som det vackraste som finns.

Troligen för att det blev min räddning, mitt andingshål och min punkt där jag kunde göra mig och barnen hela igen.

Det första som sattes fokus på var självklart barnens rum, vilka blev bedårande med dom medel som fanns och två rum att komma till ro i.

Köket och vardagsrummet som är husets medelpunkt kom näst och så snart den stora sängen levererades från Mio växte också mitt hotell-liknande sovrum fram.

Där uppe har jag halva våningsplanet som sovrum, med välvda fönster som vätter åt öst och väst och dom stora fönstren med dubbla balkongdörrar mot skogen.

Tunga silvergrå sammetsgardiner håller ljuset borta på morgonen och jag älskar den rogivande känslan som finns där.

Den stora höga sängen som barnen nästan får ta sats för att komma opp i, den vita Howardsoffan jag lägger blicken på så snart jag vaknar och hur allt i färgskalan jag älskar harmoniserar med känslan.

Ett yber kvinnligt hem som mannen sa...

Hur jag njuter av långa helgmornar, tar upp frukostbricka och kaffe och kan tillbringa en evighet med att bara finnas, att tänka och fundera på framtiden.

Den där framtiden som inte bara innehåller mig och två barn, utan en tvåsamhet och ytterligare två.

Men det här är valda delar av vårt gula hus..

Välkomna in..

Kramar

Maja

NÄR MAN ÄNTLIGEN ÄR SÅ STOR SÅ MAN FÅR LÅNA MAMMAS...

En hög med tyg, som vi tillslut hittade i en utav dom otaliga flyttlådor jag ännu inte packat upp och som står inne i förrådet eftersom var sak har sin tid..

 Men nu har hon frågat nästan varje dag under dessa varannan-vecka stunderna när vi kan ta fram min symaskin för att skapa saker till hennes Prickar. 

Ja, alltså dom där knallrosa gosedjuren som huserar uppe i hennes rum och som jag varannan-vecka har ansvaret för...

Så nu blev det ju äntligen dags.

Symaskinen plockades fram.

Hon klippte, hon nålade, hon satt med stor koncentration och sydde den i särklass finaste tygpåsen man kan skåda (ja nu kan det ju vara så att jag är en smula partisk men låt gå för det) till sina båda Prickar att ha sina saker i.

Och jag minns ju den där känslan när man fick sitta vid mammas symaskin och sy sitt eget.

Jag var bara sju år när jag tillsammans med kompisen Petra, satt vid mammas symaskin i lilla köket och knåpade ihop mina alldeles egna byxor i lilarutig ull som trots att vi fodrade dom på halva benen kliade så mycket att det gav spader men jag envisades med att ändå krångla på mig dom för det man sjäklv skapat föder stolthet och det var exakt den blicken jag såg hos Julia.

Den där gnistrande blicken.

Hon gjorde det själv.

Skapade på egen hand.

Älskade Underbaring.

Kram 

Maja

EN SÖNDAG I SLOTTSPARKEN

Det var sommar och det var söndag, den där söndagen innan jag skulle lämna barnen på skolan och återigen uppleva det där lämnandet som sitter som en sköld av sorg i kroppen redan på söndagsmorgonen när jag vaknar..

Just den här söndagen tog vi långmorgon och hade hela sängen full av barn och det lästes sagor, tittades på film och pratades och kramades omvart annat.

Dom där långa söndagsmornarna jag aldrig skulle vilja vara utan och som känns så självklara att uppleva tillsammans...

Så den här söndagen tänkte vi njuta av den sista tillsammanstiden på ett tag och få sol i ansiktet och gung-fart i kroppen.

Vid slottet inte så långt från Lilla Staden där vi bor finns en fantastisk slottspark med stora fantastiska gungor i olika storlek så fikakorgen packades och Alice ville promt och bestämt även ta med sig Ida i dockvagnen så det var bara att packa in allt där bak.

Man och barn och dockvagn....

Och ja...den där söndagen blev helt fantastisk.

( Mmmmm och här är han ju....)

Söndagen där vi vuxna kunde sitta tillbaka lutade mot ett träd med fingrarna slingrande mellan varandras och huvudet lutandes mot hans axel medan solen värmde skönt på eftermiddagen.

Söndagen då han lärde Julia hur man hoppar upp på slänggungan alldeles av egen kraft och som sedan med jordens tålamod svarade på alla rop och tjoande och kommandon från två små som har honom varmt i hjärtat av trygghet och det där härliga tycka-om.

Söndagen när han var ett stöd för oss alla på olika sätt, för barnen att hålla balans på stora stocken och på stora gungan och för mig att samla kraft och ork inför stundande måndags-avsked.

Det är en konstig ovanlig känsla det där...

Att känna att man är två om allt. I allt. Att det finns en annan vuxen som tar plats och är som en stor stark klippa att luta sig emot när jag inte orkar bära mig själv.

Så där som det ska vara och kännas men som jag aldrig kan erinra mig att jag upplevt.

Så den där söndagen stannar länge i kroppen.

Gungor vid Slottet, det gör vi om.

(Även om Alice ramlade två gånger när hon promt skulle dra dockvagnen och sin bebis genom snåriga labyrinten, och fuskade så till den milda grad, så vi fick gå till Slottscafet och be snällt om ett litet plåster)

Kramar

Maja

EN HELG MED BONUS

Det var fredag och dags för fredagsmys med mannen och dom båda jag har ynnesten att få som bonus lite då och då.

Och eftersom vi varannan vecka lever i kappsäcks-tänket och bor hos varandra så packade jag för dom tre dagarna jag skulle spendera tillsammans med dom som gör hjärtat sockervadssmjukt.

Dessutom var det ju inte en helt vanlig helg, det stundade kalas för dom båda T och I eftersom båda fyllt år och nu skulle stora släkten komma och jag kastas in i skärslelden tyckte F.

Nu var det ju inte så mycket till skärseld kan jag intyga med varmt hjärta utan en mera varm och välkomnande känsla är svår att sätta ord på.

Men iallafall, Kalas manar till paket och det finns få saker jag älskar mer än att strosa runt och plocka ihop ett bra present-kit och extra roligt när det är två bakglada rosa-älskande barn gjorde ju att det var svårt att inte göra paketet större än vad det blev.

Mina fina underbaringar var självklart också bjudna på kalaset men pappan sa nej till att dom skulle få gå och det är kråksången med varannan-vecka och barnen som vi har i otakt.

Men det överlämnades, ändå från oss alla tre, med kramar och rop som följd och ett löfte om att vi skulle ägna hela härliga söndagen åt att baka...

Och räknade snabbt ut att om vi bakar en sak om dagen skulle den där kakboken räcka i tre år framåt..

Så, det var ju bara att sätta igång där på söndagen när vi vinkat av F som åkte för att ta hem hela vinsten på touren han spelade.

Heja Honom!

Av 80 tävlande vann han!

Men, det visste ju inte jag och bonusarna när vi gick där på butiken och botaniserade varukorgen full så vi verkligen skulle kunna ägna hela dagen åt att baka och fylla frysen..

Så en helg gick till ände.

Och köket doftade av nybakade vetesurdegsbullar med smörkräm som är på snudd dom godaste jag ätit och receptet hittas HÄR

Dom fantastiska cupcakes barnen gjorde med chokladsmet fylld med bitar av choklad och topping med smörkräm i rosa och choklad och en mängd ätbara pärlor var inte bara goda utan fullkomligt fantastiskt fina och dom där Choklad-mandel bicottina åt jag nog både tre och fyra för mycket utav när jag sent om sider satte mig ute på altanen i kvällssolen med pläden om kroppen och en nygjord Cappucino i handen som fina lilla T kom ut med och längtan efter den snart hemkomna F växte i kroppen och längtan efter måndagen när jag skulle få återse mina egna små underbaringar skapade tårar bakom ögonlocken som det alltid gör när jag tänker för mycket på frånvaron.

Den där balansgången är svår.

Att längta, men inte släppa kontrollen över längtandet för då brister det.

Det har brustit många gånger och jag blir alltid uppplockad ur den där högen jag förvandlas till på glovet. Upplockad i famnen på mannen jag älskar.

Han vet hur skör jag är vissa stunder, när vi har fantastiska dagar med hans fina två, men saknaden efter mina sitter i ryggraden och hjärtat och skulle vilja krama sönder dom för att återigen få känna barndoft i näsan och små händer i mina.

Det är en ynnest att få ha barn...och ännu en ynnest att stundtals då få njuta av närvaron och närheten till ännu två, och jag är tacksam för det.

Tacksam för enkelheten i att från att vara två familjer om tre, blir en familj om dubbelt upp.

Det om något, gör att man blir så där bomulls-luddig som sockervadd i hjärtat.

Kram

Maja

TANKAR EN SÖNDAG UTAN BARNEN....

En söndagsmorgon utan barnen och jag skulle vilja skriva om allt som skett och allt som händer.

Det vackra i sagan men också om smärtan, rädslan, vidrigheter och kaos.

Om längtan och kärlek och och den trygga vetskapen i hjärtat att de jag gör är det rätta.

Jag vill skriva om allt det.

Till alla och ingen men mest för mig själv och för barnen att läsa som vuxna.

Om hur det gick till när jag lämnade det trygga och fann kärleken så som den skall kännas och vara, med en annan man än den jag levde med.

Allt det där som är tabu och som alla som inte står mig nära verkar ha en alldeles egen tanke och åsikt om. Det verkar tom vara så att alla runtomkring som inte står mig nära verkar veta hur vårt liv var och såg ut och utifrån det tycker sig alla dessa uttrycka sin rätt att tycka och tänka och döma hur jag borde agerat, hur jag skulle agerat.

Medan mina närmaste finaste vänner har hållt mig hårt i handen under hela resan, torkat mina tårar och låtit mig luta huvudet mot deras axlar och känna att tryggheten finns, och livet är kort.

Och livet är mitt.

Och alla, verkligen alla och envar förtjänar lycka och kärlek.

Jag skulle vilja skriva om allt det där men orden får inte plats i kroppen och jag kan inte formulera allt jag vill skriva.

Om hur lång resan var till beslutet.

Att jag tog beslutet för så längesedan, långt innan jag träffade den nya mannen.

Och redan där blir jag dömd av vissa medan dom flesta står kvar med sin hand i min och stryker mig på kinden och förstår att det som ser lätt ut på utsidan är den vidrigaste smärtan man kan uppleva på insidan.

Att ta den där beslutet att vara ifrån sina barn varannan vecka är det värsta beslut man kan ta.

Men jag visste att dom skulle bli lyckligare och tryggare.

Om jag var lyckligare och tryggare.

Jag lyssnar på en gammal repris av Sommarpratarna och Jenny Strömstedt.

Och det hon berättar är så rätt och lätt att känna igen sig i.

Hur man längtar okontrollerat. Man längtar så stort att man inte vågar släppa fram känslan i kroppen.

Och jag känner igen mig.

Känner igen mig hur jag varannan vecka på måndagar, parkeratr bilen på skolans parkering, öppnar bildörren innan jag knappt stängt av motorn och börjar gå med raska steg mot förskolans gård där jag skymtar hjässan på Alice, och hur jag i den stunden börjar småspringa som en nyförälskad som ska landa i famnen på mannen hon älskar.

Jag gör det varje gång.

Varje gång.

Och hjärtat som slår med hårda slag och tårar av lycka och glädje över att äntligen vara en tresamhet bränner bakom ögonlocken och minnet av lämningen en vecka tidigare gör dig påmind.

Lämningen som alltid slutar med stora tårar rinnande utefter kinderna på Alice som förklarar att hon kommer sakna mig hela tiden, hon kommer längta, hon kommer tänka och jag får försäkra henne om att jag också kommer sakna och längta och sniffa barndoft på hennes huvudkudde.

Allt medan stora tårar trillar nerför kinderna och fröknarna ger oss tiden att säga Hejdå.

Dom vet hur det kan vara.

När den vidriga saknaden sätter sig som en mur runt kropppen och det går inte tänka en enda vettig saklig tanke.

Det enda som känns är smärtan.

Smärtan efter barnkroppen intill.

Dom där måndagarna är vidriga.

Med ledsna barn, och trots att vi tankat så mycket närhet det bara går på morgonen så är dom ledsna.

Den hysteriska gråten som blandas med avgrundsdjup förtvivlan när Alice ropar tillbaka mig gång på gång.

Just det tänker jag på när jag till slut småspringer där som en nyförälskad på väg mot lyckan och evigheten.

Att äntligen få ha henne intill.

Att äntligen få ha mina båda barn intill.

Intill barmen och hjärtat och viska att Nu är det vi igen.

Jag skulle vilja skriva om hur känslorna är svåra att hantera.

När jag varannanvecka är ifrån och barnens far vägrar låta mig prata med dom.

Hur han anser att det är bäst för dom.

Trots att dom vill.

Och hur jag mitt i den vidriga känslan av avsky gentemot en annan vuxen människa som spelar ut sin makt över barnen ändå upplever så mycket kärlek från mannen jag vill leva med.

Hur kärleken tar platsen över det andra och hur lyckligt lottad jag är som träffade honom.

Just där, och just då.

Jag vill skriva om hur jag landat.

Landat och kommit hem.

Hur varje dag är tung och kroppen skör. Att det vart en resa som jag inte önskar någon annan men aldrig ångrar en sekund att jag gjort.

Jag kommer aldrig ångra den.

Jag fann den vackraste.

Och den famnen är värt allt.

Så idag berättar jag inte om allt.

Hur jag bröt upp och tog mig och barnen hela ut på andra sidan.

Hur jag har fått vänner jag inte trodde fanns och dom jag trodde skulle finnas svek.

Hur dom finaste kämpat tillsammans med mig, hållt mig i handen, funnits, ställt upp, slitit och burit, gjort mig full av rördhet och stöttat upp när jag vacklat.

Idag håller jag allt det inom mig. Jag får inte ut allt på ord. 

Men jag kom ut hel.

Barnen kom ut hela.

Och det tänker jag på den där söndagsmorgonen, dagen före jag kommer springa som en nyförälskad över skolgården för att återigen bli en tresamhet med mina älskade barn.

Kärlek till alla enastående varannanvecka kvinnor.

Maja