Att ha haft tisdag

 

Att ha tisdag är inte det sämsta kan jag lova.

Att veta att det kommer vänner efter lunchen för lek och mellanmål.

Att se tjejerna fara runt och leka gömma och Dora och leka instängda i rummet med dockhuset.

Att få avstyra Alice något hårda framfart över allt hon vill ha, som också lilla Maja ville ha, och oftast hade först.

- Vi haaaa!!

Ropar Alice och drar sig inte för att utdela handgemäng.

Stackars Majas blonda kalufs fick sig en däng och resonera med en 1,5 åring är stört omöjligt och jag jobbar med det varje dag, att hon ska säga förlåt, för hon kan det där ordet, hon är bara väldigt sparsam med att utdela det....

My försäkrade sig om att vi ska komma och kalas hos henne på söndag och att vi inte skulle glömma paket.

- Lovar, vi älskar att ha med oss paket, lovade jag.

När barnen lekt och spelat och bakat i köket och vi vinkat av dom och förberedde oss för kvällens gymnastikpass så insåg Julia att My hade glömt sitt stora stora, ganska så där minigris-stor, lamm som heter Pontus.

Men det var ingen fara, Julia får vara barnvakt till söndag och det gör hon med besked.

 

Maja

Att få rimfrost i näsan

18 minus.
A - R - T - O - N minus.
Och klockan är tio och Julia vägrar ens tänka tanken att sticka näsan utanför dörren...
Alltså, arton?!?!
Galet kallt.

Att förbereda för poolparty

 

Vi gör oss redo för poolparty med vajjande paraplydrinkar och halvliggande solstolar.

Trots att snön far utanför åt alla håll den kan just nu och termometern visade 16 minus på lördagsmorgonen.

Vi packade badkläder och for till bastuliknande spa-värme för barna-badande i Nolhagabadet under några timmar igår och hade två blötdjur med oss hem till huset i Lilla Staden.

Detta till trots, ställde sig mamman i huset under dryga timman och skurade den i sommras välanvända utomhus poolen ren från allehanda geggamojja och tveksamheter av vad som kan ha varit väldigt mycket små flugor engång i tiden när det begav sig.

 

Och varför gör man då det.

Står med uppvikta ben i någonsorts framåt lutad vinkelhake position med skrutrasa och piasava kvast i högsta hugg och sprutar så mycket vim på den stackars uppblåsta plastpoolen att det borde räcka för ett år.

 

Man har ju lovat poolparty.

 

Och löften, det håller man som Julia säger.

Ja det gör man verkligen.

Löften skrivna i sten, det håller man.

 

Vi har ett outnyttjat stort badevarelse på bottenplan som bara bjöd in till att ha den uppblåsta poolen i tyckte mamman när vi efter sommaren skulle stoppa in den i skrymslena för att gömmas till nästa badsäsong.

Då badevarelset inte hyser något badkar och nästan inget annat heller då det stått still där nere sedan vi flyttade in och prio satts på annat håll så jo men visst, jo men visst kan man ha en pool där.

Såklart man kan.

 

Så, jag skurade och skurade och spolade och spolade och insåg där under spolandet att dom som gjort golvet inte varit så otroligt duktiga på det där med att beräkna fall på vattnet.

Åt vilket håll det ska alltså.

För det rinner åt andra hållet.

Bort från golvbrunnen.

Mot toalettstolen och in under kommoden.

Jo man tackar ja.

 

Hur som haver.

Nu ska golvet få sig en övergång med svabben och lukta gott-gott.

Golvvärmen ska på.

Solstolarna in.

Stora gröna meterhöga plantan på plats.

I med skum och vatten.

På med hula hula musik och blanda röda-saft-paraplydrinkar och sen, ja sen blir det poolparty.

 

För vad gör väl det att snön vräker ner utanför?

Desto större anledning för bubbelbad.

 

Kram Maja

Att ha en den bästa av fredagar

 

Det är ju någonting fantastiskt det där med att packa ryggsäcken full med behövliga ting, klä på barn och mamman i huset varma kläder från topp till tå direkt efter den sena fredagsfrukosten.

Möta upp vännerna med pulka och vagn för att ta sig några timmar i skogen.

Alldeles bortanför våra hus, eftersom vännerna bor på samma gata som vi, ligger en liten och vad som kan tyckas vara en obetydlig stig som leder rakt in i granskogen, trollskogen, tomteskogen..

Man följer en yttepytte liten stig i kringelikrokar och det finns massor av saker att upptäcka längs vägen så promenaden till målet kan ta lång tid.

I fredags var kylan så där perfekt och ljuset fantastiskt för kamerans objektiv och barnen på sitt bästa lek och upptäckarhumör.

Julia hade saknat Adam och jag förstår henne.

 

Vi gick där på stigen omgiven av tät skog och granar fulla med snö, som i ett eget rum och där framme, där väntade Gläntan.

Där det finns stor springyta och plats för eld, stockar att sitta på och ruiner efter hus att låta fantasin löpa amok i.

Vem har bott där?

För hur länge sen?

Hur såg det ut, vad gjorde dom?

 

Fika packades upp och det bjöds fram och tillbaka och den varma chokladen smakar ju allra bäst där ute i skogen, när det ryker ur munnen när man andas och skogen är så där skogig.

Jag älskar det där.

Våra fantastiska äventyr i skogen med vänner.

Att kunna leka flygplan i skogen, leta efter råddjursspår, rulla runt i snön över stockar och stenar och hitta grenar som ser ut som bokstäver och leka skogshuggare som Hans och Greta.

Det är fint det.

När barnen tjuter av skratt så det kittlar ända ner till tårna och kinderna är på snudd lila av kylan och dom ändå inte efter tre timmar vill gå hem och in i värmen.

Det är fint det.

När vi avslutar äventyret med att åka stjärtlapp och pulka nerför pulkabacken och Alice är så kall och frusen och trött att när hon kommer in i värmen, ja då däckar hon totalt och Julia vilar sig på sängen.

Det är fint det.

Sånna där utflyker med underbara vänner som ger minnen och spår i kroppen och man känner att man gjort hela fredagen och kan leva på den länge.

 

Ett bildregn, det bjuder jag på...

Jag är tvungen, kan inte välja.

Varsågoda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kram Maja

Att pyssla sig ett träd

 

Ja lite udda må jag säga men ack så tradigt att bara pyssla med köpta saker...

Gissa vad Julias fina höstträd är gjort utav :-)

Tja, vad ska man annars ha dom till.

Dom där hiskelit läskiga inläggen i tunnt tyg som dom envisas med att lägga i alla behåar.

 

- Mamma, dom där kan ju vara perfekta löv!!

Sa Julia när hon var med och rensade garderober.

Perfekt sa jag.

Och fjärilar ska ju trädet ha, trots att det var ett höstträd och fjärilar är lite sällsynta då.

 

Och dom där fina fjärilarna, det är återvunnet det också.

Från hårspännen.

Dom har lossat och då kan man ju pyssla med dom tyckte fröken.

Det höll jag med om.

 

På det stora hela är ju detta ett pyssel som alla och envar kan göra.

Man behöver ju inte springa jorden runt och leta efter bh inlägg, man kan ju klippa till fina lövformade pappersbitar i olika färger och så limma limma limma.

Voila!

 

/Maja

Att kunna vinna snyggelisnyggaste bootsen

 

Att vinna sig snyggelisnygga italienska skor passar ju mamman i huset som hand i handske.

Dom där italienarna har ju liksom en speciell känsla för att göra snygga skor.

Och sköna.

Den där är liksom både och.

Inne hos En Mammas Dagbok kan alla alla som vill vara med och tävla sig lite.

Som en liten försenad julklapp till sig själv.

 

Kram Maja

Att ha farit på Dop

 

Vi for på dop över 30 mil bort med en stor tapetserad lila kartong full med presenter för dryga veckan sedan.

Presenter till kusin Walter som skulle få vatten på huvudet och sen kunde traska (nåja) omkring i body från Name It, träleksak från nya märket Pumpkin, sitta och bläddra (ytterligare ett nåja) i Jubileumsutgåvan av en Nalle Puh bok som jag tycker är hisnande vacker på bara omslaget och samtiidgt sitta och dåna över skönheten till konstverk som Julia hade målat och ramat in..

 

Det kallar jag presneter med stort P det.

Fyra timmar efter starten och avklarade kissepauser och annat och for vi med fart in i kyrkan och bytte kläder på barnen och pappa J som skulle vara fadder höll Walter in i kyrkan och Alice tjoade ett glatt -Däääääääääää när hon såg honom.

När allt var över och sånger sjungna och Julia höll hårt i psalmboken var det fritt fram att beskåda den enorma krubban som stod uppställd för att sedan gå mot församlingssalen där det stod uppdukat fyllelse till allas magar.

Alice somnade av värmebölja och trötthet eftersom den fyra timmar långa bilresan varken hade inneburit sömn för henne eller syster.

Massa barn, massa ballonger och sockerstinna kroppar.

Det är nåt roligt med kalas.

Jag tycker det.

Grattis Walter säger vi.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

Kram Maja

Att få förklaringar ingående

 

Idag vänner...

Vilken dag!

Solen strålar, vi fick sovmorgon till nio.

Nästan inget ovanligt alls, men jag brukar gå upp före barnen runt åtta men inte idag....

Idag låg jag och drog mig medan Julia låg tätt intill och snusade tungt.

Halsen känns tjock och näsan geggig.

När vi tittade ut föll snön och rullgardinerna åkte upp medan vi sjöng Vi se det snöar och Alice ropar

-Däääääääää! Och pekar så där glatt som bara hon kan på allt det vita som föll.

Och nu lyser solen och vi inväntar fika besök av grannen Cia.

Julia bakade ju en sockerkaka igår efter utomhustimmen.

Alldeles alldeles nästan på egen hand.

Utefeter den pedagogiska kokboken med bilder.

Allt utom smälta smöret.

Den kakan ville hon bjuda Cia på.

-Självklart sa jag.

-Ska jag ringa Cia och fråga, sa jag..

-Näää, sa Julia.

Jag tänkte så här förstår du mamma.

Att jag, efter att vi har varit ute, alltså inte ute i pulkabacken utan ute på gräsmattan och gjort snögubbar..ja då alltså..då, då skulle du och Alice gå in och ta av er, era ytterkläder alltså, men inte jag, jag skulle vara kvar ute, och LOVA att jag inte ska gå på vägen utan bara vara på gruset eller gräset, och så går jag till våran lilla backe där vid sidan av altanen, där vi har träden, där man kan sitta på sommaren emellan träden alltså, och så går jag där, i den lilla lilla backen, över Cias gräsmatta, och förbi deras mur, och så går jag upp för deras trappa där vid ytterdörren, som är hal ibland, och så plingar jag på..eller ja, jag kanske knackar, det får jag se, och så öppnar Cia, och då, DÅ ska jag fråga henne om hon vill komma och fika sockerkaka med oss som jag har bakat.

Ja så gör jag, tror jag.

Det blir bra, eller hur mamma?

 

Mmm, det där med att få besked på enkelt och okonstlat sätt ligger inte för vårt barn.

Hon förklarar in i minsta detaljrika detalj.

Och det är helt fachinerande att höra på henne ibland.

Ibland blir man lätt galen för man har lite bråttom.

Men allt det där hon snappar upp.

Otroligt!

 

Njut av den.

Kram Maja