Som en nymf i den slottska trädgården.
( om man slår i Wikipedia beskrivs Nymf som naturväsen så vi låter det vara osagt om just den där gestalten kan betraktas som de men ändå..)
Vad gjorde vi då där, i det där havet av gräs och vajjande buskage?
Det var sen eftermiddag och slutet av besöket på Nääs där vi varit på Barnfestivalen tillsammans med vännerna Per, Ulrika och barnen.
Vad vi tyckte om Barnfestivalen?
Det absolut i särklass sämsta arrangemanget i mannaminne.
Tyvärr.
Långa köer till allt.
Dom hade inte räknat med tillströmmningen av familjer så det fanns bara en sak av varje aktivitet.
Räkna ut själva hur det blir med några tusen barn.
Köer.
Och varmt.
Och föräldrar som suckar och pustar.
Vi gav upp.
Barnen gav upp.
Fick strunta i hoppborg och ansiktsmålning och annat fix.
När vi intog Slottscafet efter att långt och länge ha stått i kö i 45 minuter så var all maten slut.
Nästan.
Om det inte varit för att dagen var fantastisk vacker och sällskapet otroligt roligt så hade vi gett upp för länge sedan.
Men.
Det blev bra sen.
Efter det det energi intaget och kallt kaffe.
Hela slottsparken är otroligt vacker att promenera i.
Och dagen till ära var fanns det en Skattjakt att utföra.
Vilket v gjorde, och sprang i labyrinten, det är ju därför vi står i det där vajjande gräset.
Och stora gungor i hundraåriga träd.
Överallt.
Och barnen älskar det.
Och fantastiska krattade grusgångar att springa på, för dom där små barnbenen som har så väldigt mycket energi i sig.
- Är ni redo allihopa...?
- Ä ni säkja...fö nu komme jaaaaaaaaa!
Och så var de ju den där skattjakten då som skulle klaras av, såklart.
Skattkarta och förklaring över att dom där slarviga slarviga i gamla kungafamiljen slarvat bort en väldig massa viktiga kunga-saker, närmare bestämt åtta stycken, som skulle hittas....
Sagt och gjort.
Iväg på strapats, följa karta, hitta på kartan och så tjoff iväg i flygande fart när man skymtade den där gula påsen som man skulle klämma och känna på för att lista ut vad det var för kungasaker som slarvats bort.
( en utav sakerna var minsann en häst....hur man nu kan slarva bort en hästapålle men det låter vi vara osagt tyckte jag och barnen....)
Dessa gungor.
Dessa stora vidunder där båda fick hålla i sig för kung och fosterland trots att pappa J inte puttade så hiskeligt mycket...
Och Alice som skrattade trots den där pluppen i munnen, som jag vet att alla kommer ha åsikter om.
Den där nappen.
Ofta ständigt i munnen.
Och nej, såklart hon inte ska ha den där dumpluppen i munnen men ibland är det trevligare, och lugnare för både omgivningen, och oss, om man inte tar dom där napp-fighterna som annars uppstår.
Dom där Alice med butter uppsyn förklarar att hon minsann varken tänker göra det ena eller det andra om hon inte får sulta lite.
Och så huvudet på sne och så - Ja ska baja sujta tå gångej, baja tå...
Och när hon sultat dom där då två sulten men sån extremt njutbar uppsyn att ma kan brista i skratt för mindre så förklarar hon med ännu strängare uppsyn att nejdå, nu tänker hon minsann ha den för den är ju så god så god så god och mumsig.
Så nej.
Självklart ska hon inte ha napp när vi gör skojigheter, utan bara när hon vilar och är trött men jag faller till föga, för fighterna och gråten är värre än att hon får den, just då..
Vi avslutade den där Barnfestivaldagen precis lagom tills regnet började strila över bilen på väg hem, och trots att det var ett så dåligt arrangemang så blev dagen bra och fin och familjetid.
Lika viktigt det som något annat.
Kram
Maja
