SNEAK-PEAK PÅ GULA HUSET

Trots det sakta maket av att komma iordning så känns det tämligen iordning i vårt nya fina hem.

Vårt gula hus.

Gult som jag själv kanske inte hade valt som färg på fasaden om jag själv skapade mitt drömboende men som just nu känns som det vackraste som finns.

Troligen för att det blev min räddning, mitt andingshål och min punkt där jag kunde göra mig och barnen hela igen.

Det första som sattes fokus på var självklart barnens rum, vilka blev bedårande med dom medel som fanns och två rum att komma till ro i.

Köket och vardagsrummet som är husets medelpunkt kom näst och så snart den stora sängen levererades från Mio växte också mitt hotell-liknande sovrum fram.

Där uppe har jag halva våningsplanet som sovrum, med välvda fönster som vätter åt öst och väst och dom stora fönstren med dubbla balkongdörrar mot skogen.

Tunga silvergrå sammetsgardiner håller ljuset borta på morgonen och jag älskar den rogivande känslan som finns där.

Den stora höga sängen som barnen nästan får ta sats för att komma opp i, den vita Howardsoffan jag lägger blicken på så snart jag vaknar och hur allt i färgskalan jag älskar harmoniserar med känslan.

Ett yber kvinnligt hem som mannen sa...

Hur jag njuter av långa helgmornar, tar upp frukostbricka och kaffe och kan tillbringa en evighet med att bara finnas, att tänka och fundera på framtiden.

Den där framtiden som inte bara innehåller mig och två barn, utan en tvåsamhet och ytterligare två.

Men det här är valda delar av vårt gula hus..

Välkomna in..

Kramar

Maja

NÄR MAN ÄNTLIGEN ÄR SÅ STOR SÅ MAN FÅR LÅNA MAMMAS...

En hög med tyg, som vi tillslut hittade i en utav dom otaliga flyttlådor jag ännu inte packat upp och som står inne i förrådet eftersom var sak har sin tid..

 Men nu har hon frågat nästan varje dag under dessa varannan-vecka stunderna när vi kan ta fram min symaskin för att skapa saker till hennes Prickar. 

Ja, alltså dom där knallrosa gosedjuren som huserar uppe i hennes rum och som jag varannan-vecka har ansvaret för...

Så nu blev det ju äntligen dags.

Symaskinen plockades fram.

Hon klippte, hon nålade, hon satt med stor koncentration och sydde den i särklass finaste tygpåsen man kan skåda (ja nu kan det ju vara så att jag är en smula partisk men låt gå för det) till sina båda Prickar att ha sina saker i.

Och jag minns ju den där känslan när man fick sitta vid mammas symaskin och sy sitt eget.

Jag var bara sju år när jag tillsammans med kompisen Petra, satt vid mammas symaskin i lilla köket och knåpade ihop mina alldeles egna byxor i lilarutig ull som trots att vi fodrade dom på halva benen kliade så mycket att det gav spader men jag envisades med att ändå krångla på mig dom för det man sjäklv skapat föder stolthet och det var exakt den blicken jag såg hos Julia.

Den där gnistrande blicken.

Hon gjorde det själv.

Skapade på egen hand.

Älskade Underbaring.

Kram 

Maja

EN SÖNDAG I SLOTTSPARKEN

Det var sommar och det var söndag, den där söndagen innan jag skulle lämna barnen på skolan och återigen uppleva det där lämnandet som sitter som en sköld av sorg i kroppen redan på söndagsmorgonen när jag vaknar..

Just den här söndagen tog vi långmorgon och hade hela sängen full av barn och det lästes sagor, tittades på film och pratades och kramades omvart annat.

Dom där långa söndagsmornarna jag aldrig skulle vilja vara utan och som känns så självklara att uppleva tillsammans...

Så den här söndagen tänkte vi njuta av den sista tillsammanstiden på ett tag och få sol i ansiktet och gung-fart i kroppen.

Vid slottet inte så långt från Lilla Staden där vi bor finns en fantastisk slottspark med stora fantastiska gungor i olika storlek så fikakorgen packades och Alice ville promt och bestämt även ta med sig Ida i dockvagnen så det var bara att packa in allt där bak.

Man och barn och dockvagn....

Och ja...den där söndagen blev helt fantastisk.

( Mmmmm och här är han ju....)

Söndagen där vi vuxna kunde sitta tillbaka lutade mot ett träd med fingrarna slingrande mellan varandras och huvudet lutandes mot hans axel medan solen värmde skönt på eftermiddagen.

Söndagen då han lärde Julia hur man hoppar upp på slänggungan alldeles av egen kraft och som sedan med jordens tålamod svarade på alla rop och tjoande och kommandon från två små som har honom varmt i hjärtat av trygghet och det där härliga tycka-om.

Söndagen när han var ett stöd för oss alla på olika sätt, för barnen att hålla balans på stora stocken och på stora gungan och för mig att samla kraft och ork inför stundande måndags-avsked.

Det är en konstig ovanlig känsla det där...

Att känna att man är två om allt. I allt. Att det finns en annan vuxen som tar plats och är som en stor stark klippa att luta sig emot när jag inte orkar bära mig själv.

Så där som det ska vara och kännas men som jag aldrig kan erinra mig att jag upplevt.

Så den där söndagen stannar länge i kroppen.

Gungor vid Slottet, det gör vi om.

(Även om Alice ramlade två gånger när hon promt skulle dra dockvagnen och sin bebis genom snåriga labyrinten, och fuskade så till den milda grad, så vi fick gå till Slottscafet och be snällt om ett litet plåster)

Kramar

Maja