DJURPARK EN SOLIG LÖRDAG

Vi åkte till Borås för att hämta storskroten som husbilat med mormor och Dennis och den gladaste av alla att återse älskade Julia var nog ändå Alice.

Iallafall den som uttryckte sin längtan högst.

Ni kan tro att Julia var saknad här hos oss på fredagskvällen.

Natten hade varit mycket vakna timmar och lite mammalängtan och fotoalbumet som tagits med hade klappats om och somnat med.



 

Lördagen bjöd på sol och högsommarvärme och man insåg snabbt att valet av kläder mer passade för svalare väder men det gick att härda ut.

Vi var ju dock inte ensamna i djurparken denna lördag.

Hela Elfsborgs fanclub var på visit vilket vi inte räknat med och det var svårt att komma intill och se och roliga aphuset kom vi inte ens i närheten av.

 

 

 

 

 

Julia som haft för få sovtimmar natten före orkade inte alls hålla orken uppe utan fick färdas på en skrinda nästan hela tiden men det tyckte hon i och för sig var väldigt bekvämt såklart.

 

 

 

 

 

 

 

 Det blev en härlig, men varm dag det där.

Och när Julia fick referera detta med att husbilscampa blev svaret att det var väldigt roligt på dagen, men natten mamma, den var faktikst inget vidare när du inte var där :-)

 

Gissa vem som sov i min säng hela natten?

 

Maja

 

 

 

 



HUSVAGNSCAMPA

 

Åh den där väntan som aldrig tog slut.

Julia som ringde och efterlyste dom och suckade högt över hur långt det kändes när något ska väntas på.

Något spännande.

Som att husvagnscampa.

Att packa resväskan som är knallrosa med vita prickar.

Packa den full av kläder och saker och böcker och film till fredagskvällen.

Prick och Snutt och alla regnkläder och fiskekläder och spö och väst och allt sånt där som gör att litenskrot känner sig trygg med campinglivet i husbil med mormor och Dennis.

 

För det var ju det som var det spännande hon gick och väntade på.

Och när dom väl kom fick hon packa in sakerna i sitt eget lilla klädskåp, montera fast bilstolen fram hos Dennis och så krama lillasyster.

 

Så vinkade vi av henne och längtar redan tills imorgon kl 10 när vi ska hämta henne.

 

Om hon såg stolt ut där hon vinkande tittade ut genom husbilsfönstret när dom åkte?

Absolut.

Spännande att vara på tripp utan mamma och pappa.

 

Men ja, jag saknar.

Och Alice letar redan efter henne..

 

Maja

 

Uppdatering:

Bilderna är från Julias femårsdag för nej, inte ens jag skickar henne på campingtripp i chiffong....



DET DÄR MED ATT BAKA

 

 

Finns det bättre saker än att äta hembakade bullar?

Dom där som är knådade med barnakärlek och en gnutta kanske för mycket mjöl.

Där det har nallats av degen gång på gång tills plätten blir mindre och mindre.

Jag har ju två baktokiga barn här hemma.

Alice som går och hämtar förkläde och kräver bakning när helst hon känner för det.

Så degen var förberedd och vid hemkomsten från förskolan åkte kavlarna fram.

 

 

 

 

Kan inte påstå att frysen dignar över att bakverk just nu och det som bakas tar slut på en sekund.

Men den där stunden med tjejerna är ovärdelig.

Där man pratar om dagen och dagar före och dagar efter och pratar om Julias föreståndande campingtripp i husbilen med mormor och Dennis.

Så det har förutom att bakats även packats.

Det ska packas kudde och snuttisar och nattsärkar och kläder och flyväst och metspöet.

Regnkläder och solkläder och allt det där som är bra att ha och mest spännande är att få sitta fram i sin bilstol tillsammans med Dennis och spana ut över åkrar och ängar på vägen mot målet.

 

Och jag, jag kommer sakna min älskade unge men har som tur är en kvar här hemma.

 

Maja

EGENTID

 

Det där morgongoset i soffan en tidig morgon.

Fötter i kringelikrok och barnakramar till max.

Att äta frukost och fixa och så köra till förskolan för dryga fyra timmar några dagar i veckan.

Det där att få egentid för pappersfix och jobbsökande.

För uppdateringar av papper och allt som hör till.

Att sitta med datorn och dricka kaffe utan beredskapsmanöver när någon genast vill ha hjälp, helst på stört.

Det är annorlunda.

Det är det.

Och jag uppskattar inte egentiden.

Inte det minsta faktiskt.

Jag uppskattar egentiden när barnen är hemma.

Inte nu.

Dom fattas mig.

Och Alice som säger Mamma inte jämna mig, på morgonen.

Lilla flickebarn.

Och så pussar hon mig på kinderna, på ögonen, på hakan, på pannan och så går hon, och kommer snabbt tillbaka och säger - Gjömm-Gjömm huve.

Och så får man den glömda pussen på huvudet och en bamsekram.

Alice ritual.

 

Under tiden barnen fattas mig får vi rena omorganiserade badrumsskåp, väldigt väldoftande tvätt, ordning i skåp och lådor och det är ju lite skönt det också.

 

Maja

DET DÄR MED VINDSKYDDET

 

 

 

 

 

Det är ju det där ständiga.

Det ständiga om hur man på ett så rättvist sätt ska återberätta något för er och alla omkring sig som inte varit där.

Som inte krupit i gräset och skrattat så håret fladdrade, som inte lekt barn och övat lekar och studerat pedagogik och varför och hur i olika situationer.

Som inte varit där och haft Erik med en ängels tålamod när han ska läsa oss om kartor, karttecken, hur vu tyder en karta, använder kompass och tar ut riktningar utan moderna saker som gps och googlemaps.

Sånna saker.

Hur vi i olika matlag bjöd varandra på kulinariska måltider där på klipphällarna en lördag lunch medan kaffekitteln puttrade på elden Martin höll igång, bara en sån sak.

Hur förklara hur bra det känns i kroppen att vara en del utav allt detta.

Och hur stolt man blir när man som 39 åring utökar sitt knopkunnande från robansknop till att även kunna dubbelt halvslag och pålstek och surrar ihop pinnar och stockar till trefotingar och skydd.

Bara sånna saker.

 

Allt vi lärt oss.

Alla vi lärt känna.

Alla skratt.

Återigen alla gapflabb som bullrat upp ur magen där kring husen, i gräset, på klipporna och runt lägerelden när vi innan natten grillade, delade goda viner och frossade, verkligen frossade i choklad.

 

 

 

 

 

Och så vindskyddet.

Som väl ingen trodde att jag faktiskt skulle sova i.

Något jag själv var fast besluten att göra, och gjorde.

Tack vare Karins utlånande av sovsäckar för plus och minus och liggunderlag bekvämt som min egen madrass.

Jag garanterar er, att förutom den ofantliga värmen som blir i en sovsäck, och dom där brutala snarkningarna från sovsäcken intill, så var det en naturupplevelse som hette duga.

Tänk själva att ni vaknar kl 07, sjön ligger blank, det ryker ur munnen på dig och understället du sovit i har gjort jobbet, mössan på huvudet står som en tomtes och det är bara så rofullt när andra fem också vaknar till liv och ser samma sak.

Den där sjön.

 

 

Och så skratten.

Igen.

H e r r e g u d som jag skrattat.

Och saknat mina barn.

H e r r e g u d så håret fladdrat i alla skratt-frustningar.

Om ni hör denna kvinnan berätta om sitt liv, dela med sig av sitt liv, bjuda på sin vardag och barn och dråpligheter så förstår ni.

 

 

 





 

 

 

 

 Den här helgen.

Som gav ännu mera kunskap.

Mera ideér.

Skratt.

Och samtal med barnen där Julia mest ville förvissa sig om att vi faktiskt hade tändstickor om vi nu skulle sitta vid lägerelden.

Det hade vi.

 

Jag tar med mig allt från helgen.

Stoppar ner allt och blir luddig i kroppen av hur det blir när en mängd människor med samma intresse och samma mål, träffas så här, i skogen, i regn, i sol, vid en eld, vid en sjö.

Vad mycket man lär sig av varandra.

Om man vill.

Om man släpper in och delar med sig.

Och flabbar.

Gapflabbar rakt ut.

Och inte ser det som minsta lilla konstigt att man ålar omkring i gräs och buskar och övar sinnen, följer rep och gör som mullvaden, går på känseln.

Inget konstigt alls.

Inte det minsta.

Och hur man får vetskap om att även om det marknadsförs som

självuppblåsande liggunderlag

så är dom inte riktigt så självuppblåsande som livräddningsflottar.

Ni vet, tryck på en knapp så Tjoff har du en båt.

Sånna saker får man vetskap om.

Att saker tar tid.

 

Allt det där ska ner i kroppen.

Och förvaltas.

 

Maja

 

HEMMA

Hämtades igår.

Den nya skönheten.

 

Nöjda är vi.

Mammas lilla racer säger Julia.

Rätt så rätt.

Barnen tyckte det absolut bästa imorse var, att på väg till förskolan kunde vi lyssna på Bamse, utan skivor.

- Va mamma?! Lyssnar vi från din telefon??

Mmm...spotify is da shit säger dom.

You bet.

Och heja Bluetooth.

Och allt annat lull-lull på bilen.

 

Maja



PICASSO'S

 

 

Måleri-Målera.

Det målas tavlor i rasande fart på ena sidan bordet och med mer noggranhet på den andra.

Mina konstnärer.

 

 

Maja

DET DÄR ATT TA BESLUTET

 

 

Ni vet ju redan att hushållet är tvunget att inhandla ännu en bil.

Och att den bilen redan var provkörd, testad och lagd för beställning.

Men när Kia då reviderar inte bara specen, med sämre däck och sämre prestanda, utan även reviderar leveranstiden från två veckor till tolv.

Ja då fanns det ingen annan nöd än att hasta till bilhandlare nummero två och hojta.

- Leveransklara bilar tack!!

 

 

Så i dagarna två fick vi provköra en V40.

Testa klämma packa i packa ur lasta handla in med barn och ut med barn.

 

 

 

På måndag levereras den.

Mannen nöjd att hushållet, dvs jag, satte valet till ännu en Volvo.

Han är lite svensk-patriot där.

Och jag glad att det på måndagkväll står ett fartvidunder extra safety här.

 

Och som vännen Karin upplyste mig om.

Det är pappa Daniel som jobbat med bilens elsystemsutveckling under flera år, bara en sån sak.

Det är lite som en dyrare Big Mac Extra allt.

Dubbade vinterdäck inkl friabyten och tvätt, service och fri lånebil samt försäkring.

Blir bra det här.

När beslutet väl landat i magtrakten.

Bilaffärer är ju aldrig en vinnande historia eller en sparbössa med förtjänst.

 



Maja