Det är ju det där ständiga.
Det ständiga om hur man på ett så rättvist sätt ska återberätta något för er och alla omkring sig som inte varit där.
Som inte krupit i gräset och skrattat så håret fladdrade, som inte lekt barn och övat lekar och studerat pedagogik och varför och hur i olika situationer.
Som inte varit där och haft Erik med en ängels tålamod när han ska läsa oss om kartor, karttecken, hur vu tyder en karta, använder kompass och tar ut riktningar utan moderna saker som gps och googlemaps.
Sånna saker.
Hur vi i olika matlag bjöd varandra på kulinariska måltider där på klipphällarna en lördag lunch medan kaffekitteln puttrade på elden Martin höll igång, bara en sån sak.
Hur förklara hur bra det känns i kroppen att vara en del utav allt detta.
Och hur stolt man blir när man som 39 åring utökar sitt knopkunnande från robansknop till att även kunna dubbelt halvslag och pålstek och surrar ihop pinnar och stockar till trefotingar och skydd.
Bara sånna saker.
Allt vi lärt oss.
Alla vi lärt känna.
Alla skratt.
Återigen alla gapflabb som bullrat upp ur magen där kring husen, i gräset, på klipporna och runt lägerelden när vi innan natten grillade, delade goda viner och frossade, verkligen frossade i choklad.
Och så vindskyddet.
Som väl ingen trodde att jag faktiskt skulle sova i.
Något jag själv var fast besluten att göra, och gjorde.
Tack vare Karins utlånande av sovsäckar för plus och minus och liggunderlag bekvämt som min egen madrass.
Jag garanterar er, att förutom den ofantliga värmen som blir i en sovsäck, och dom där brutala snarkningarna från sovsäcken intill, så var det en naturupplevelse som hette duga.
Tänk själva att ni vaknar kl 07, sjön ligger blank, det ryker ur munnen på dig och understället du sovit i har gjort jobbet, mössan på huvudet står som en tomtes och det är bara så rofullt när andra fem också vaknar till liv och ser samma sak.
Den där sjön.
Och så skratten.
Igen.
H e r r e g u d som jag skrattat.
Och saknat mina barn.
H e r r e g u d så håret fladdrat i alla skratt-frustningar.
Om ni hör denna kvinnan berätta om sitt liv, dela med sig av sitt liv, bjuda på sin vardag och barn och dråpligheter så förstår ni.
Den här helgen.
Som gav ännu mera kunskap.
Mera ideér.
Skratt.
Och samtal med barnen där Julia mest ville förvissa sig om att vi faktiskt hade tändstickor om vi nu skulle sitta vid lägerelden.
Det hade vi.
Jag tar med mig allt från helgen.
Stoppar ner allt och blir luddig i kroppen av hur det blir när en mängd människor med samma intresse och samma mål, träffas så här, i skogen, i regn, i sol, vid en eld, vid en sjö.
Vad mycket man lär sig av varandra.
Om man vill.
Om man släpper in och delar med sig.
Och flabbar.
Gapflabbar rakt ut.
Och inte ser det som minsta lilla konstigt att man ålar omkring i gräs och buskar och övar sinnen, följer rep och gör som mullvaden, går på känseln.
Inget konstigt alls.
Inte det minsta.
Och hur man får vetskap om att även om det marknadsförs som
självuppblåsande liggunderlag
så är dom inte riktigt så självuppblåsande som livräddningsflottar.
Ni vet, tryck på en knapp så Tjoff har du en båt.
Sånna saker får man vetskap om.
Att saker tar tid.
Allt det där ska ner i kroppen.
Och förvaltas.
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar