fredag 21 december 2012

Att föra krig mot stormakten

 
Dom bombarderar oss med ord och löften och på alla tänkbara sätt vill dom locka oss till dom.
Vi bygger ut, vi bygger nytt, vi bygger om, vi är miljövänligaste alternativet.
Åk med oss, var med oss, bli som oss.
Vi finns för dig.
Slipp trängselskatter och köer, sitt lungt och njut av resan.
Vi är bäst, vi är störst.
Och så slår dom sig lite för många gånger på bröstet och tycker nog att dom är berättigade pris för sin finurlighet och sin goda anda.
 
Vad i hela himmel skriver hon om tänker ni.

Västtrafik.

Jag skriver om Västtrafik och skulle kunna skriva spaltmeter.
I månader har jag krigat,
Ett litet ensamt krig stundtals tror jag.
Eller inte.
En artikel i den lokala tidningen visar att vi är fler.
 
Sedan den 8 december har vi ingen busslinje.
Den drogs in.
Detta trots att dom året före byggt en väldigt vacker busskur med lampor och bänk för säkert någon miljon.
Men iallafall.
Dom slår sig ju ändå för bröstet och anser sig klokast.
Sedan den 9 december omfattas vi av sk
Anropsstyrd trafik.
Vårt linje heter nu Taxi-XXX.
Eftersom vi har mer än 3 km till nästa stora hållplats.
Minst en timma före avfärd skall ett samtal ringas dit.
Jag har ringt varje gång ett dygn före.
Man vet ju ofta som småbarnsmamma när man ska någonstans.
Men vi har fortfarande inte kommit dit vi hade behövt..
 
Sedan den 26 oktober har jag fört mitt krig.
Inte bara för min egen del utan för allas del, för dom som inte orkar kriga, vågar inte, orkar inte eller helt enkelt inte vet hur.
 
Jag har försökt få svar.
Konkreta svar.
Försök få konkreta svar av en stormakt som slår sig för bröstet hellre än att se till verkligheten.
 
Sedan en tid tillbaka, har jag ringt, skrivit, skrikit, undrat, bråkat, bedjat, klagat.
Jag har pratat med otaliga tanter, damer och unga tjejer.
På Västtrafiks Kundtjänst.
Västtrafiks handläggare.
Beställningscentralen.
Trafikledare.
Damer på taxicentralen dit upphandlingen gått.
Medborgarkontoret i lilla staden.
Jag har mailat och ringt kollektivtrafiksansvarig i lilla staden.
Jag väntar fortfarande svar från henne.
Jag har stått med telefonen mot örat medan barnen borstat tänder, medan jag diskat, medan jag fixat med tvätt.
Det känns som jag stått med den där platta vita saken mot örat i en förbannelse av tid.
Utan svar.
 
Men tydligen så har det gjort lite susen.
Mitt ärende är just nu på remiss.
Mmm....

Remiss.

Hör så fint det låter.
Eller svagt,
Jag var lovad svar idag, fredag.
Dagen är förvisso inte slut än men jag har slutat att hoppas.
 
Varför detta krigande då?
Därför att.
Därsför att, när jag ringer och ska beställa denna anropsstyrda trafiken, för att ta oss dom dryga 3,5 km ner till city där vi har Bvc och anslutningstrafik till Stora Staden.
Så nekas jag plats.
Vi nekas plats.
- Då kan ni inte åka med oss.
- Nej så kan vi inte göra.
 
Varför vi nekas plats?
För att vi har barnvagn.
För att jag har två barn.
Julia på 4,5 och Alice på dryga 1,5 år.
 
Skall vi åka med denna nya sk kollektivtrafikslösning, så:
1: Att vi har barnvgan som måste med tas emot med missnöje.
- Det kan ju komma en liten bil och då är det inte säkert att er barnvagn får plats.
- Kan man inte be om en stor bil då, en kombi?
- Nej så kan man inte göra.
- Nähä..vad anser Ni då att jag ska göra, lämna kvar den på gatan?
- Ja.
 
- Jag behöver veta att mitt minsta barn på 1,5 år färdas säkert, dvs att det finns en bilstol att fästa henne i.
- nej det kan vi inte ordna, det får man ha med sig själv eller sätta henne i vanligt bilbälte.
- Så ni menar, att jag hindras inte bara att ta med mig min barnvagn som barnen färdas i, jag ska dessutom bära runt på en bilstol för att få åka med er?
- Ja....vi kan inte ordna det. Det får man ordna själv.
- Vill ni att jag ska sätta ett litet barn på 13 kg, som är knappa 80 cm lång, i ett vuxenbälte, är det er lösning?
- Ja....
- Har du egna barn?
- Nej..
- Jag förstår det....Så rent krasst kan jag inte åka med er?
- Nej...
 
Eller jag rättar.
Jag KAN åka med dom.
OM jag lämnar barnvagnen hemma till förmån att bära runt på en bilstol till Alice.
Julia kan ju i nödfall sitta på sätet den korta biten med ett vuxenbälte.
Det är INTE optimalt dock.
Så, när vi ska någonstans nu så ska jag då ha Julia i ena handen, Alice på höften, hon kan ju inte gå i flera timmar på egen hand, samt att jag ska kånka runt på en bilstol, eftersom vi faktikst behöver åka från vårt område, till lilla stadens centrum och sen hem igen.
Vi har, som jag sagt, dryga 3,5 km att gå.
3,5 km av uppför och nerför.
Enkel väg.
Aldrig planmark.
 
Och jag förstår inte deras inställning eller ovilja att lösa problemet,
Jag har själv föreslagit en lösning nämligen.
Som inte ens är krånglig att genomföra för deras del.
Eftersom jag alltid ringer minst ett dygn före vi är i behov av kollektivtrafik.
 
Lösningen heter Flexbussen.
Den går redan hit upp.
Det finns ett otal bussar som åker runt, bla hit.
Den är också anropsstyrd, den finns således redan i deras system.
Om dom bara hade vänligheten och den goda andan, att skicka denna bussen så är problemen lösta.
 
Då kan vi nämligen göra, så som vi gjort i alla år sedan Julia kom till världen.
Så som jag gjort i alla år vi bott här uppe och bussen funnits.
 
Jag har barnen bältade i vagnen, kör ombord vagnen, låser fast vagnen på det för detta ändamål, avsedda ställe som finns i bussen, där man ska låsa fast sin barnvagn eller rullstol, i säkerhets-tampar.
Det har aldrig varit ett problem.
Och borde inte vara nu heller.
Men det har blivit ett problem.
Och tills det löser sig så är vi inte välkomna att åka med den nya lösningen.
Jag har nämligen varken ork, eller möjlighet, att både skippa barnvagnen, bära Alice, kånka på en bilstol samt hålla Julia i handen.
Det är inte praktikst möjligt.
 
Fortsättning följer...
 
Maja
 
 


torsdag 20 december 2012

Att börja prata

 

- Gådd Ju!

Alice pratar och mumlar och visar och gestikulerar.
Hon är väldigt, väldigt tydlig med det hon vill, och det hon inte vill.
Hon vill ogärna ta på sig kläder på morgonen men har man väl fått på henne byxor och tröja så blir hon smått galen om hon inte får en kofta över, sträcker fram armarna eller går själv med kavata steg till garderoben och hämtar på egen hand.
Hon har börjat att sätta revir det lilla livet.
Sliter tag i sina saker, trycker det mot bröstet, tittar under lugg med ett lurigt leende och säger
- Miiin!
Sen tittar hon lite undrande på mig, om jag ska tycka det är oki eller inte.
Jag tycker inte det är oki.
Det vet hon.
Så då flinar hon upp sig och kommer och trycker armarna runt halsen på mig och säger
- Kaam
Den där kramen följs alltid av en smetig snorig härlig 1,5 årings puss.
En sån där man luktar bebis av efteråt, i säkert en vecka.
- Gådd Ju, säger hon också, GOD JUL alltså.
Snäll och glad och finurlig är hon.
Och förstår.
Herregud vad hon förstår.
Just nu vilar hon lite fm och Julia och jag står och ska göra pressgurka.
Hon skalar och skalar...
På morgonen hade jag dockteater med NallePuh och Nasse handdockorna.
Då sitter båda som snälla små ljus och svarar på frågor och visar och frågar och berättar.
Julia berättar om våra dagar och att det snart är jul.
Alice säger - Bja Bja och nickar och tittar.
Alice andra jul vankas och Julias femte.
Och förväntan blir ju inte direkt mindre.
Men tjejerna och jag har julfixat, pyntat, hämtat gran, handlat och städat.
Så nu kan faktikst tomten komma.
Men vi skulle ju bli väldigt glada för lite snö, mmmm, det skulle vi verkligen.
 
Maja
 
 
 


onsdag 19 december 2012

Att ha nyanser

 
Undrar hur många Mamma jag hör på en och samma dag.
Eller under en och samma minut, sekund, millisekund.

- Maaaaaaammmaaaaaa!

Det kan vara bedjande, beordrande (mest Alice) eller undrande.
Det kan vara svagt och snuttigt när någon vill sitta i famnen och skrikande när två systrar vill ha samma sak.
Det kan låta ilsket men inte vara det och det kommer ofta i plural efter varandra.
Många Mamma efter varandra, speciellt när det kommer från Alice mun.
Ibland är huvudet så tjockt av detta Mamma att jag blir smått vimsig och yr.
Men det allra allra bästa Mamma, det är när Julia ligger intill och håller hand och viskar där i mörkret.
- Himmel mamma, vad jag älskar dig!
 
 
/Maja

tisdag 18 december 2012

Att sukta lite

 
Åh...

Jamen åh!

Jamen Åh så vacker!!
 
Jag måste bara få sukta lite...
Jag älskar såna här lite viktorianska vidd-kjolar, som prasslar och frasar när man rör sig, som stöter i dörrkarmar och böljar sig runt benen.
Som syns och hörs.
Elegant och chict i samma förpackning.
Och ja, om jag hade råd med den skulle jag bannemej ha den även när jag åker till Ica.
Så det så.
 
Maja
 
Fotot är lånat från Karen Millen
 

Att ha huvudet fullt

 
-Mamma, säger Julia när jag ligger i hennes säng en kväll när hon hade svårt att somna.
Det har snurrat runt lite tankar i huvudet hos henne sedan vi var och firade lucia på Adams dagis.
- Mamma...ska jag inte få vara hemma längre nu?
- Jodå hjärtat, du ska vara hemma tillsammans med mig och Alice...men det kommer en dag när mamma måste börja jobba och då ska ju både du och Alice börja på förskola, men det är långt dit.
- Mmmm....bra....för jag vill ju bara vara hemma, med er....ska jag berätta varför jag sover hos dig på nätterna hela tiden...varför jag kommer till dig när det är mörkt och natt?
- Mmmmm....
- För det luktar mamma där..på din kudde.
- Ja du brukar ju vilja knycka min kudde du.
- Och nu, nu när du ligger i min säng, då luktar det både Julia och mamma, gott...
- Hur länge tror du att du kommer vilja sova hos mamma och pappa då?
- Jag lovar mamma, jag kommer vilja sova hos er tills jag blir lika gammal som pappa.
- Mmmm, ska vi sova nu?
- Mmmm, men du får inte gå innan jag somnat.
Sen liggs det panna mot panna och en liten hand i min.
Och så måste det få vara, när huvudet har lite funderingar och näsan vill ha doft av trygghet.
Och den, den får hon så länge hon önskar.
Doften.
/Maja


Att ha en mysmåndag enligt önskemål

 
Måndag och det önskades att vi bara tog det lugnt.
Vi spenderade dagen med massor av böcker, spel, mysfika, vi gjorde smällkarameller och Julia kunde inte hålla sig utan gav sin till pappa J när han kom hem.
Jättefin!
Vi höll oss inomhus och pyntade huset fullt av krukor med granris i så det blir ännu juligare.
Nu är det ju bara en vecka kvar, inte ens det och det känns.
Det är mycket och göra och Jonas är borta mycket.
Idag har vi precis kört honom till tåget för två dagars tripp med jobbet i Sthlm.
Tjejerna och jag åkte och julhandlade på ica och kurerande hostmedicin.
Julia har kämpat sig igenom någon timma inatt.
Himmel så det skrällde där hon låg intill mig.
- Mamma jag kan inte sova, hostan gör ont och den stör mig.
Nu tar vi tisdag.
Och myser värre än vanligt.
Och så njuter jag av sällskapet av mina underbara barn.
Varsågoda.
/Maja

 
 



måndag 17 december 2012

Att ha njutit av sista snön?

 
Lördag och efersom pappa J åkt bort hela helgen så var jag och tjejerna allena, igen.
Vi pälsade på oss efter frukosten och lagom till vi var klara svängde Stina och Albin in på uppfarten.
 
 
 
Det var hur mycket snö som helst och det är ju onekligen ohyggligt svårt att ta sig fram då för en påpälsad liten Alice.
 
 
Vi gick bort till pulkabacken där vi inte alls var ensammna men när barnen tröttnat på pulkaåkning gick vi tillbaka till huset.

 
Finaste lilla Albin.
 

 
 
 
 
Vi rullade snöbollar och byggde snölyktor och dom små barnen la sig i sina vagnar och vilade medan vi stora byggde ännu mera snögubbar och letade fram hattar och halsdukar och krokiga morötter och stenar.
 

 
Vi gjorde varm choklad och fikade lussebulle och pepparkakor där ute och pratade lite med grannarna
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
Snögubben döptes till Orvar och Julia blev helt betuddad i den.
Och tydligen så var orvar en hon, och när det strax före vi gick in kom regnblandad snö så ville hon att vi skulle ta på Orvar lite regnkläder.....


 
Triss i snölyktor
 
 
 
Och så gjordes också en liten Snögubbe bebis så orvar slapp stå ensam där ute

 
- Mamma, jag kan stå så här hela dagen tror jag....

 
Sen gick vi in allihopa, Stina och Albin också, gjorde blodpuddingslunch och strosade runt i lagom varma underställ och ullsockor och när vi vinkat av Stina och Albin vid tretiden tog det nog bara någon timma innan mörkret föll och jag gick ut och tände snölyktorna som Julia och Alice beskådade från fönstret och blev så lyckliga och klappade händerna över det fina.,
När barnen fått sina bad men mamman fortfarande knallade runt som hon gjort hela dagen knackade det på dörren och där utanför stod vännerna Linda, Sven och lilla Olle, Petter och ännu mindre lillasyster Lisa, snart fyra månaders pluttig och jisses så liten och jisses så stor Alice blev i jämförelse.
Vi dukade fram fika och myste och pratade och barnen lekte och när mörkret blivit mörkare och det var dags att laga middag och hoppa i pyjamasar så vinkade vi av dom..
 
En riktigt fullmatad lördag med massa vänner och värme och snölek men tyvär, Orvar, hon levde inte länge.
Det började töa redan på sena kvällen när barnen somnat och när söndagsmorgonen kom så såg vi att hela Orvars kropp hade ramlat av rumpan, som Julia sa.
- Mamma, nu ser man bara rumpan på Orvar, kroppen och huvudet har ramlat mamma....oj oj...nej...
Inte gick det att reparerar henne igår heller för hela söndagen var en dag av plusgrader och töväder ocu idag, ja idag har vi inte mycket snö kvar.
Men som vi njutit av den, så om vi nu inte får mer, så har vi njutit av varenda flinga vi hittils haft.
 
Kram Maja

söndag 16 december 2012

Att ha guld i granen

 
 
 
 


 
Mitt pyssel med sprayfärger och krokar och plastiga ladugårdsdjur och gamla julgranskulor.
Pysslet som reulterade i lite huvudskakningar och lätt huvudvärk.
Och granen står nu så grön och grann och skimrar i guld.
Maja
 

 

Att ställa till med Glöggmingel 2012

 
Den kommer inte fram många gånger per år men när den gör det blir jag glad i hela kroppen.
Den fina lilla servisen med yttepytte handtag att hålla lilla koppen, på gränslandet mellan fin och ful, mellan trend och omodern.
men jag, jag tycker den är vacker.
Och perfekt för att avnjuta glögg i.
 
Årets Glöggmingel kom sig lite på kant.
Pga fel på datumen och fel på någons minne och sjukdomar med magbaciller, jobbfester och brutalt försenade tåg från Huvudstaden så sjönk gästlistan från arton till sju, om vi exkluderar barnen.
Men hellre några fina vänner att fira fredag med än inga alls som Julia skulle sagt.

 
Det bjöds på godsaker i överflöd.
Det går liksom inte att hejda sig...
Det går aldrig att hejda sig när man ska ställa till med fest.
Chokladbiskvier, dadlar, både naturella och inlindade i knaprig bacon.
Saffransbiskotti och pepparkaksvarianten av domsamma.
 
 
Tunnbrögsrullar med olika smaksättningar där min personliga favorit är skinka/pepparrot.

 
Pepparkaksgrisine med apelsinsmak var fantastikst gott tillsammans med ädeloströra (med creamfraiche) och fikonmarmelad

 
Pepparkaksmuffins med lingon och ädelosttopping med Philadelfiaost

 
 

 
Köpe-dumle, hemmagjorda bounty och snöbollar

 
Det är ett under att det fortfarande fanns några kvar.....
det är väldigt lätt att bara ta sig en liten kula framåt kvällskvisten.
 

 
Julias hemmabakta lussebullar


 
Glögg med både mer alkohol och mindre

 
Mördegskakor med franskkola och mörkchoklad som bara smälter i munnen att man lätt kan stoppa i sig tre, fyra, femton eller sju utan att skämmas
 
 
Alice somnade innan gästerna kom men Julia som väntat hela dagen på alla dom där gästerna hade blivit lovad att vara uppe lite längre och vara med på vuxenmys och glöggmingel.
men åh vad det var tråkigt med all väntan.
 
 
 
- Kommer dom inte snart nu då mamma?


 
 
 
Sen kom dom ju, med presenter och kyla utifrån i kläderna och med värme i själen och man blir så påmind om hur fint det är med vänner man fått och får.

 
Finaste Stina, en sån där himmelens go människa att man blir svag i knäna och som både är snygg och fin och rapp i käften...
Trots att hon blandar rödvin med cider och även testade varianten vin/must...

 

 

 
Och Vera, eller ja, det är ju bara jag som i alla år kallat henne det så för mig är hon Vera, som jag känt i 12 år och som bor nära men som jag träffar alldeles för sällan, och som fick lämna man och barn hemma

 
Och Julia som satte sig tillrätta intill Stina och åt den ena godsaken efter den andra och som aldrig kunde få nog och det var nog inte att det bara var gott, det var hela grejen, att hon fick vara uppe, vara med, vara med alla vuxna, vara med om det som händer trots att hon borde ligga och sova..

 
Och kompisen Adam var ju också med och godsakade sig, men som sedan gjorde tidig sorti tillsammans med familjen som bara bor några hus bort


 
Och mellan glögg och matsmältning och ännu mera frosseri hade Karin boktipset borta i hörnan

 
Elsa liten pepparkaksgumma nattsuddade
 
 
Och mamman i huset som annammat Diana Ross modell lock på sitt hårsvall och Julia tyckte att det var jääääättefint och jääättebra att jag också kan ha lockar och att jag här får bevis på att jag sitter aldrig still, inte ens när jag pratar och att händerna är till att gestikuleras med och att bli skarp på kort, det är svårt det, i ett nedsläckt rum.
 
När klockan passerat midnatt med någon timme hade sista vännen vinkats av och barnen sov gott och pappan i huset snart också.
En härlig fredag, tack för det!
Kram Maja