Att föra krig mot stormakten

 

Dom bombarderar oss med ord och löften och på alla tänkbara sätt vill dom locka oss till dom.

Vi bygger ut, vi bygger nytt, vi bygger om, vi är miljövänligaste alternativet.

Åk med oss, var med oss, bli som oss.

Vi finns för dig.

Slipp trängselskatter och köer, sitt lungt och njut av resan.

Vi är bäst, vi är störst.

Och så slår dom sig lite för många gånger på bröstet och tycker nog att dom är berättigade pris för sin finurlighet och sin goda anda.

 

Vad i hela himmel skriver hon om tänker ni.

Västtrafik.

Jag skriver om Västtrafik och skulle kunna skriva spaltmeter.

I månader har jag krigat,

Ett litet ensamt krig stundtals tror jag.

Eller inte.

En artikel i den lokala tidningen visar att vi är fler.

 

Sedan den 8 december har vi ingen busslinje.

Den drogs in.

Detta trots att dom året före byggt en väldigt vacker busskur med lampor och bänk för säkert någon miljon.

Men iallafall.

Dom slår sig ju ändå för bröstet och anser sig klokast.

Sedan den 9 december omfattas vi av sk

Anropsstyrd trafik.

Vårt linje heter nu Taxi-XXX.

Eftersom vi har mer än 3 km till nästa stora hållplats.

Minst en timma före avfärd skall ett samtal ringas dit.

Jag har ringt varje gång ett dygn före.

Man vet ju ofta som småbarnsmamma när man ska någonstans.

Men vi har fortfarande inte kommit dit vi hade behövt..

 

Sedan den 26 oktober har jag fört mitt krig.

Inte bara för min egen del utan för allas del, för dom som inte orkar kriga, vågar inte, orkar inte eller helt enkelt inte vet hur.

 

Jag har försökt få svar.

Konkreta svar.

Försök få konkreta svar av en stormakt som slår sig för bröstet hellre än att se till verkligheten.

 

Sedan en tid tillbaka, har jag ringt, skrivit, skrikit, undrat, bråkat, bedjat, klagat.

Jag har pratat med otaliga tanter, damer och unga tjejer.

På Västtrafiks Kundtjänst.

Västtrafiks handläggare.

Beställningscentralen.

Trafikledare.

Damer på taxicentralen dit upphandlingen gått.

Medborgarkontoret i lilla staden.

Jag har mailat och ringt kollektivtrafiksansvarig i lilla staden.

Jag väntar fortfarande svar från henne.

Jag har stått med telefonen mot örat medan barnen borstat tänder, medan jag diskat, medan jag fixat med tvätt.

Det känns som jag stått med den där platta vita saken mot örat i en förbannelse av tid.

Utan svar.

 

Men tydligen så har det gjort lite susen.

Mitt ärende är just nu på remiss.

Mmm....

Remiss.

Hör så fint det låter.

Eller svagt,

Jag var lovad svar idag, fredag.

Dagen är förvisso inte slut än men jag har slutat att hoppas.

 

Varför detta krigande då?

Därför att.

Därsför att, när jag ringer och ska beställa denna anropsstyrda trafiken, för att ta oss dom dryga 3,5 km ner till city där vi har Bvc och anslutningstrafik till Stora Staden.

Så nekas jag plats.

Vi nekas plats.

- Då kan ni inte åka med oss.

- Nej så kan vi inte göra.

 

Varför vi nekas plats?

För att vi har barnvagn.

För att jag har två barn.

Julia på 4,5 och Alice på dryga 1,5 år.

 

Skall vi åka med denna nya sk kollektivtrafikslösning, så:

1: Att vi har barnvgan som måste med tas emot med missnöje.

- Det kan ju komma en liten bil och då är det inte säkert att er barnvagn får plats.

- Kan man inte be om en stor bil då, en kombi?

- Nej så kan man inte göra.

- Nähä..vad anser Ni då att jag ska göra, lämna kvar den på gatan?

- Ja.

 

- Jag behöver veta att mitt minsta barn på 1,5 år färdas säkert, dvs att det finns en bilstol att fästa henne i.

- nej det kan vi inte ordna, det får man ha med sig själv eller sätta henne i vanligt bilbälte.

- Så ni menar, att jag hindras inte bara att ta med mig min barnvagn som barnen färdas i, jag ska dessutom bära runt på en bilstol för att få åka med er?

- Ja....vi kan inte ordna det. Det får man ordna själv.

- Vill ni att jag ska sätta ett litet barn på 13 kg, som är knappa 80 cm lång, i ett vuxenbälte, är det er lösning?

- Ja....

- Har du egna barn?

- Nej..

- Jag förstår det....Så rent krasst kan jag inte åka med er?

- Nej...

 

Eller jag rättar.

Jag KAN åka med dom.

OM jag lämnar barnvagnen hemma till förmån att bära runt på en bilstol till Alice.

Julia kan ju i nödfall sitta på sätet den korta biten med ett vuxenbälte.

Det är INTE optimalt dock.

Så, när vi ska någonstans nu så ska jag då ha Julia i ena handen, Alice på höften, hon kan ju inte gå i flera timmar på egen hand, samt att jag ska kånka runt på en bilstol, eftersom vi faktikst behöver åka från vårt område, till lilla stadens centrum och sen hem igen.

Vi har, som jag sagt, dryga 3,5 km att gå.

3,5 km av uppför och nerför.

Enkel väg.

Aldrig planmark.

 

Och jag förstår inte deras inställning eller ovilja att lösa problemet,

Jag har själv föreslagit en lösning nämligen.

Som inte ens är krånglig att genomföra för deras del.

Eftersom jag alltid ringer minst ett dygn före vi är i behov av kollektivtrafik.

 

Lösningen heter Flexbussen.

Den går redan hit upp.

Det finns ett otal bussar som åker runt, bla hit.

Den är också anropsstyrd, den finns således redan i deras system.

Om dom bara hade vänligheten och den goda andan, att skicka denna bussen så är problemen lösta.

 

Då kan vi nämligen göra, så som vi gjort i alla år sedan Julia kom till världen.

Så som jag gjort i alla år vi bott här uppe och bussen funnits.

 

Jag har barnen bältade i vagnen, kör ombord vagnen, låser fast vagnen på det för detta ändamål, avsedda ställe som finns i bussen, där man ska låsa fast sin barnvagn eller rullstol, i säkerhets-tampar.

Det har aldrig varit ett problem.

Och borde inte vara nu heller.

Men det har blivit ett problem.

Och tills det löser sig så är vi inte välkomna att åka med den nya lösningen.

Jag har nämligen varken ork, eller möjlighet, att både skippa barnvagnen, bära Alice, kånka på en bilstol samt hålla Julia i handen.

Det är inte praktikst möjligt.

 

Fortsättning följer...

 

Maja