DÖ SÖTDÖDEN EN SMULA

Att det finns en önskan om att hushållet ska utökas med en liten hund har vi inte undgått.

Det pratas och önskas om den där hunden dagligen.

Den ska vara brun och stor och ha rosa koppel minsann.

Heta Pelle eller Filippa, det är inte så noga, bara det blir en hund.

Och så ramlade jag på dessa fina underbara söthjärtekramande bilder igår när jag snurrade runt på Wahlgrens blogg och jag vet inte hur många gånger jag tittat på dom nu och ja, den där lilla killen Beau med sin hund Theo tätt intill skulle lika gärna kunnat vara Alice...

Ler och långhalm och intill och tryggt.

Varsågoda.

Låt hjärtat dö i sötdöden en smula och bli varmt och luddigt för detta är något utav det sötaste jag sett.

Kram

Bilderna är lånade från Pernilla Wahlgrens blogg som i sin tur är lånade från mamma Jessicas instagram..

ENKELT MEN FANTASTISKT GOTT FRÅN FELIX

Älskar detta enkla.

Ni minns kanske dom där älskade, hatade potatisbullarna i skolan med lingonsylt?

Jag älskade dom och gör det fortfarande och kan det bli enklare en kväll som denna när alla är lite tisdagströtta och fantastin gapar middagstrött och den stora skroten ska iväg på gymnastik och behöver energi i kroppen.

Potatisbullarna från Felix, stekta i massa smör och serverade lita haffsigt med färska grönsaker och bonuspappa Dennis hemlagade lingonsylt.

Bättre blir det inte en tisdag.

Mumms!

Kram

MÅNDAGSAKTIVITET

Ja ni ser ju själva.

Det är inte svårt att som snart sexåring och treåring att tycka att nedervåningen hos My och Maja är rena rama paradiset att vistas i.

Som en liten mini-gymnastiksal där man kan öva akrobatik och inte nudda golv och jordens alla möjliga alv-lekar och prinsesssagor, i egen tappning.

Vi for till vännerna så snart vi kunde efter frukosten med en falukorvsring nerpackad för att ha gemensam lunch så snart vi bara kunde efter ankomsten.

Och sen swisch så var dagen förbi och timmarna bara passerat.

Konstigt hur snabbt timmar kan gå.

Och veckor.

Dagarna bara tar slut innan dom ens börjat.

Och måndagen var helt plötsligt över snabbare än vi hann blinka och när väl barnen var inpackade och bältade i bilen så somnade Alice så snart motorn började spinna.

Tänk vad det kan vara utmattande för en liten skrota att träffa sina vänner i några timmar.

Kram

ÅRETS SISTA HEMMABYGGE?

Konstverket ute i trädgården som Jonas och Alice skapade och som troligen är årets sista snöbygge då den redan nu är smält och hopsjunken och inte alls ser ut som den gjorde så fint i lördags eftermiddag.

Kan det vara årets sista snögubbe eller kommer snön tillbaka.

Jag har nämligen hellre massa tjockt packad snö och slirar omkring i och bilens panel blinkar som en julgran av alla trianglar som indikerar på att antisladd och antihalk och antisnurr och anti...ja vad det nu kan heta, har gått in, än att köra omkring på snorhala snöfria vägbanor där det på kvällen smält undan men på natten och tidig morgon frusit till is.

Jag-gillar-inte-alls.

Not.

Så för min del får snön gärna komma tillbaka och det får gärna vara kallt så den håller sig snöfast.

Det här blasket klarar jag mig utan.

Och för barnens skull hoppas jag på fler snögubbar och fler pulkaturer.

Detta året har bjudit på ytterst få.

Härlig måndag önskar vi.

Kram

FÖDELSEDAGSMIDDAG HOS KARIN

Johodå.

Lördagen var aktiv kan jag lova för direkt efter femårs kalaset hos My var det bara att svida om, locka till håret, lägga på make och hoppa i dom högst aktuella vinterkängorna för att gå några hus bort och fira födelsedagsmiddag hemma hos Karin tillsammans med nio andra tjejer.

Det var ju då bara synd att jag inte var det minsta aktiv med kameran...eller att batteriet dog.

Man ska visst ladda det ibland ja.

Jorå, det ska man och bör man.

Inte gjort.

Så, dessa vackra tulpaner fick iallafall komma med på bild, men ni missar helt den grymt goda och väl tilltaga buffen som  Karin och Kristin hade lagat så magarna stod i femton olika hörn efteråt och som om det då inte räckte så dukades en fantastisk tårta upp till kaffet som utlovades att inte vara det minsta kalorisnål.

Bra det.

Kalorisnåla bakverk faller inte mig i smaken.

Ska man äta bakverk ska det liksom kännas hur det har en smak av smör och grädde och sånt där man vet att man kanske borde dra ner på men absolut inte har en tanke att göra det efter nästan tio år i ungdomen gick åt just till att dra ner på allt det där så när man är över 30 och snart blir 40 så har man faktiskt rätt att fira med så mycket kalorier det bara är möjligt :-)

Härlig kväll med härliga kvinnor.

Det är roligt när man hittar kopplingar.

Som att kvinnan mitt emot mig som jag aldrig träffat visar sig vara från min gamla hemstad Götene och gick i klassen över mig på mig högstadieskola och visste mycket väl vilka alla mina gamla högstadiepojkvänner var och kunde alla dom där hemliga ställen där man som 14 åring stått och tjuvrökt och pratat killar och senaste discot och strögat, jodå, det hette så, när man åkte runt i en bil, samma runda, runt torget, kväll efter kväll och timme efter timme, hon visste mycket väl om dom där turerna och Göran i sin röda opel.

Jag älskar det där.

Sitta med ett glas rött, fördelen när man bara ska gå fem hus hem, och hitta kopplingar.

Och hur man på ett väldigt avslappnat skönt sätt kan tillbringa flera timmar en lördagskväll i sällskap där du bara känner halva skaran av kvinnorna.

En härlig lördagskväll där tom schlagerfestivalen kom i skymundan men där jag till frukosten fick reda på att Julias favorittippade favorit vunnit.

Bara en sån sak.

Lördagskvällar.

Min favorit.

Kram

LÖRDAGENS KALAS HOS MY

Ett femårs kalas med allt vad ett kalas ska innehålla när det kommer till "tjejkalas".

Knallrosa muggar och prinsess-servetter, ballonger i färgglatt och serpentiner i varenda vrå.

Skattjakt med skräckblandad förtjusning över trollet som huserade i riddarborgen och pussande utav groda på väggen med läppstiftsröda läppar för för att häva förbannelsen och hitta den förtrollande nyckeln.

Massa lek och kompisar och kiosk vid maten och tårtan och självporträttsmålning och en massa kaffedrickande med dom andra mammorna och papporna för undertecknad.

Ett kalas helt i vår och Julias smak kan jag lova.

Vi som älskar, ä-l-s-k-a-r när man gör det lilla extra med dom extra detaljerna.

Femårs kalas, det är stort det.

En hel hand att fylla.

Och det var en märkbart lite tagen My som fick stå på bordet vid tårtutdelningen och ta emot kompisarnas Ja må hon leva sång.

Det är stort att fylla fem och bli firad.

Det var ju då bara så himmelens synd att mitt i allt blev jag och kameran oense.

Och vitbalansen försvann och alla bilder blev cyanblå och diffusa och som tagna i en mörk snöig igloo.

Så galet.

Och inget kan jag redigera bort.

Men tur då ändå att kalaset var trevligt och så där kalasigt och att man utan för mycket beredskaps-spring i kroppen faktikst kunde sitta och sippa kaffe och prata vuxenprat.

Kram

ÄNTLIGEN FREDAG

Och så tar vi fredag all day long.

I gråblå paljett tröja med sötaste rosetterna bak.

Perfekt casual allday-long tröja må jag säga och perfekt som avslutning på en minst sagt hektisk vecka där ett litet mini ryggskott höll på att förstöra min torsdag något så alldeles men som mjukades upp utan den snöiga PW'n runt sjön.

En hektisk vecka ja, som inneburit ett fartfyllt körande mellan hemmet, dagis, intervjuer först i ena änden utav stora staden och sedan i andra änden. 

Och sen hem till dagis och hem med två barn.

För att göra om samma visa dagen därpå.

Fyra intervjuer på totalt fem dagar har känts i kroppen kan jag lova.

Nästa vecka har jag två inbokade.

Angenämt som attans.

Men nu tar vi fredag och mjukladdar inför morgondagens femårs kalas hos vännen för Julia och mig för att gå direkt från kalasutstyrsel till tjejmiddags-outfit.

Vännen och grannen Karin har minsann fylld en trea och en sexa, det måste ju tjejmiddags-firas minsann. 

Fredag är det och dagens besök hos tandläkaren med tjejerna och Julias återkommande pensling av emaljen gick lika smort som vanligt.

Ingen tandläkarskräck där inte.

Upp i stolen, gapa, fnissa och  fråga.

Och sen lillasyster, såklart.

Räkna tänder och sjunga Bä bä vita lamm och trycka på vattenknappen.

Välja present i lådan och off we go.

Dom är fantastiska dom där två.

Det brukar stanna tandläkarkollegor i dörren och avundas Margaretas mönster-patienter.

Tänk om jag hade barnens tandläkarmod!

Önskar alla en härlig fredagskväll och ni som kör.

Ta det försiktigt.

Kram

LÅT OSS PRESENTERA VOVVEN

Mitt namn är Vovven.

Den som gav mig namnet heter Alice, och det är hos henne jag bor och hör hemma.

Jag kom till Alice i ett paket med stort krusigt snöre på hennes ettårsdag och sedan dess är hon min och jag hennes.

Jag är tryggheten brukar Alice mamma säga.

Alice mjuka lurviga tröstetrygga ludna vän.

Men mjuka små öron och svart liten garnnos.

Mjuka tassar och liten vippande svans.

Jag är inte så stor, men alldeles lagom för Alice famn.

Jag är hennes ständige följeslagare, lite lik björnen Paddington, trots att jag är en hund.

Alice bjuder med mig överallt.

Ibland i famnen och ibland som en handväska under armen.

Det viktiga är att jag alltid är där.

Jag kom till Alice i det där fördelsedagspaketet i maj för snart två år sedan.

Och jag blev hennes värld av fluff och mjukt.

Ibland kan hon  tycka att jag lurvar ner, mitt lurv fastnar på hennes napp där i sängen men jag brukar bli förlåten väldigt kvickt.

Jag är med på bilresor och i butiker, på lekparken och i vagnen.

Med i leken och med framför filmmyset.

Jag är alltid där.

Speciellt är jag där hos henne på förskolan.

Ibland brukar fröknarna lägga mig på hatthyllan när dom tror att Alice inte ska märka det men det gör hon alltid och går och hämtar mig.

Tar mig i famnen och klämmer fast mig nära kroppen och visar mig världen.

Jag är Alice gosedjur och jag skulle inte vilja vara någon annanstans.

Kram

Vovven

SKRIDSKOR PÅ USPEN

Det var kallt igår.

Isande kallt.

Faktiskt på tok för kallt för alla inblandades bästa.

Men det visste vi ju inte riktigt när vi till slut, efter långfrukost och en väldig massa

- Jag ska bara...jag ska bara...

Och det där bara, det kommer från båda barnens munnar, eller handlingar.

Det ska ordnas med frukost för Prickar och Vovvar, och dockor ska badas och kläs på varmt och det ska läsas en saga innan man ens kan överväga att ta på sig understället och man vägrar (läs Alice) att ta det rosa i merinoull, det ska definitivt vara det lila som inte är lika varmt för att sedan basunera ut med den där starka vokabulären att det ska visst vara det jojj-jojj unnetälle.

Ja, det rosa alltså. Jojj-jojj...frågor på det? :-)

Och när barnen då fått på sig allt och man fått mannen att sluta pilla med den där telefonen han verkar ha ett väldigt intimt förhållande med dagarna i ända, ja då kommer det några nya

- Jag ska bara mamma....

Men till slut så, så kom vi iväg med stekta äggsmörgåsar (ala mannen) och oboy i så många termosar att det nog skulle räcka och bli över.

Och så kom vi då till kära Uspen.

Vårt smultronställe sommartid, där vi brukar vara nästintill allena även den varmaste utav sommardagar.

För det var ju det som var vårt mål.

Den där idén som jag och Julia finurlade ihop på väg hem från bion i lördags när vi såg att hela sjön nere hos oss var översållad med skridskoåkande människor men där jag inte alls känner mig trygg ens om det skulle visa sig att det vore bottenfruset.

Ändå har jag gått hem från stranden över den där isen, med båda barnen, och barnvagn, och mamma Karin, Adam och Elsa och hunden Sally som sällskap, hunden Sally som numera är i himmlen, och jag har nog sällan varit så rädd för små knakande ljud som jag var då.

Men bara för att man är rädd på en is behöver man ju inte vara det på alla.

Och Uspen, detta trygga ställe där man kan vada ut säkert 30 meter sommartid och vattnet ändå bara räcker dig till fotknölarna.

Ett sånt ställe är ju tryggt.

Så dit for vi.

Utan skridskor men med hjälmar.

Som Julia uttryckt det:

- Vi kan väl bara åka "skor" mamma?

Och skor åkte vi.

Tills Julia ramlat omkull två ggr och slagit hjälmen (tack och lov!!) i isen och Alice som halkade omkull varje steg hon tog och vrålade och ilskna tårar så nog även dom som åkte runt på långfärdsskridskor långt borta kunde höra henne.

Då åkte den där somriga strandmadrassen fram som jag stoppat in i bilen just för ändamålet att den borde bli sjutusan så hal på isen och jag känner mina barn.

Jag visste att dom skulle tröttna utav att det var så halt och att då bli dragna med full fart av pappas starka armar får ju vem som helst att tjuta av skratt.

Så också mina barn.

Tills Alice med bestämdhet talade om att nu var hon hungrig.

Jättehungrig.

Och så var hon: - Jätte,jätte huk i mim kjopp.

(Ja hon kände sig minsann Jätte jätte sjuk....)

Och: - Ja mim kjopp bja nä

Och om man nu då inte känner sig jätte jätte bra i sin kropp så kan faktiskt inte ens en helt termos med varm oboy hjälpa till, eller fem pepparkakor.

När kylan som vindade in bara isar varenda led i kroppen, detta trots att vi har så mycket lager på lager på oss att det borde vara stört omöjligt att känna något annat än värme.

Men det gjorde vi inte.

Så, vi packade in oss och for hemåt, tände brasan och åt det sista utav våran matsäck där framför medan tårna fick upp värmen och man blev lite mjuk i lederna igen.

Det var en söndag med frisk luft det kan jag lova.

Och sådana måste man ju också ha, även om utevistelsen inte blev riktigt så gyllene och harmonisk som vi kanske hade trott :-)

Kram

BAMSE OCH TJUVSTADEN

Spontanbio en lördag ägnade sig Julia och jag åt när halsarna gått åt det bättre hållet.

BAMSE OCH TJUVSTADEN

Vad vi gav den?

En himmelens massa plus.

Den var så bra animerad och härligt sköna skådespelare hade gett figurerna liv och karaktär.

Som härligt snälla Bamse hörde Peter Haber och sliskigt elaka Reinard Räv fick Magnus Härenstam ge röst åt.

Så vi satt där den där dryga timman, åt medhavda chokladlinser och hade extra kudde under rumpan.

Ja inte ja men Julia.

Bredvid oss mullekompisen Isak och raden framför fina vännen Ellen.

Till minibiografen i Lilla Staden hade en väldig mängd Bamsesugna kommit för döm om förvåning när nästan alla dom dryga 120 platserna var fulla.

Härligt för en småstadsbio och härligt för oss invånare, det betyder ofta att man låter bion vara kvar.

Filmen då?

Härlig och stundtals lite lagom småläskig men utan att vara för läskig.

Lagom Bamse-läskig.

Att vara fem år var en bra ålder.

Alice hade inte uppskattat den.

Rakt igenom filmen löpte hela tiden mantrat.

Om man är snäll mot alla blir dom snälla mot andra i sin tur.

Kort och gott.

Var mot andra som du vill dom ska vara mot dig.

Nog så viktigt att påtala lite då och då.

En mysig spontanbio-lördag blev det för storskrot och mig och lite kalas-present shopping inför Mys femårs kalas till helgen.

Och väl hemma gick Alice omkring och höll sitt eget lilla mantra hon:

- Ja sa-sa Mamma, Ja sa-sa Jujja!

Kort och gott.

Saknade var vi.

Bilderna i inlägget.

Ja dom har jag lånat olovandes från Google.

Ber så hemskt mycket om ursäkt för det.

Men filmen.

Klart sevärd med någon litenskrot ni tycker hemskt mycket om.

Kram