Det var kallt igår.
Isande kallt.
Faktiskt på tok för kallt för alla inblandades bästa.
Men det visste vi ju inte riktigt när vi till slut, efter långfrukost och en väldig massa
- Jag ska bara...jag ska bara...
Och det där bara, det kommer från båda barnens munnar, eller handlingar.
Det ska ordnas med frukost för Prickar och Vovvar, och dockor ska badas och kläs på varmt och det ska läsas en saga innan man ens kan överväga att ta på sig understället och man vägrar (läs Alice) att ta det rosa i merinoull, det ska definitivt vara det lila som inte är lika varmt för att sedan basunera ut med den där starka vokabulären att det ska visst vara det jojj-jojj unnetälle.
Ja, det rosa alltså. Jojj-jojj...frågor på det? :-)
Och när barnen då fått på sig allt och man fått mannen att sluta pilla med den där telefonen han verkar ha ett väldigt intimt förhållande med dagarna i ända, ja då kommer det några nya
- Jag ska bara mamma....
Men till slut så, så kom vi iväg med stekta äggsmörgåsar (ala mannen) och oboy i så många termosar att det nog skulle räcka och bli över.
Och så kom vi då till kära Uspen.
Vårt smultronställe sommartid, där vi brukar vara nästintill allena även den varmaste utav sommardagar.
För det var ju det som var vårt mål.
Den där idén som jag och Julia finurlade ihop på väg hem från bion i lördags när vi såg att hela sjön nere hos oss var översållad med skridskoåkande människor men där jag inte alls känner mig trygg ens om det skulle visa sig att det vore bottenfruset.
Ändå har jag gått hem från stranden över den där isen, med båda barnen, och barnvagn, och mamma Karin, Adam och Elsa och hunden Sally som sällskap, hunden Sally som numera är i himmlen, och jag har nog sällan varit så rädd för små knakande ljud som jag var då.
Men bara för att man är rädd på en is behöver man ju inte vara det på alla.
Och Uspen, detta trygga ställe där man kan vada ut säkert 30 meter sommartid och vattnet ändå bara räcker dig till fotknölarna.
Ett sånt ställe är ju tryggt.
Så dit for vi.
Utan skridskor men med hjälmar.
Som Julia uttryckt det:
- Vi kan väl bara åka "skor" mamma?
Och skor åkte vi.
Tills Julia ramlat omkull två ggr och slagit hjälmen (tack och lov!!) i isen och Alice som halkade omkull varje steg hon tog och vrålade och ilskna tårar så nog även dom som åkte runt på långfärdsskridskor långt borta kunde höra henne.
Då åkte den där somriga strandmadrassen fram som jag stoppat in i bilen just för ändamålet att den borde bli sjutusan så hal på isen och jag känner mina barn.
Jag visste att dom skulle tröttna utav att det var så halt och att då bli dragna med full fart av pappas starka armar får ju vem som helst att tjuta av skratt.
Så också mina barn.
Tills Alice med bestämdhet talade om att nu var hon hungrig.
Jättehungrig.
Och så var hon: - Jätte,jätte huk i mim kjopp.
(Ja hon kände sig minsann Jätte jätte sjuk....)
Och: - Ja mim kjopp bja nä
Och om man nu då inte känner sig jätte jätte bra i sin kropp så kan faktiskt inte ens en helt termos med varm oboy hjälpa till, eller fem pepparkakor.
När kylan som vindade in bara isar varenda led i kroppen, detta trots att vi har så mycket lager på lager på oss att det borde vara stört omöjligt att känna något annat än värme.
Men det gjorde vi inte.
Så, vi packade in oss och for hemåt, tände brasan och åt det sista utav våran matsäck där framför medan tårna fick upp värmen och man blev lite mjuk i lederna igen.
Det var en söndag med frisk luft det kan jag lova.
Och sådana måste man ju också ha, även om utevistelsen inte blev riktigt så gyllene och harmonisk som vi kanske hade trott :-)
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar