DEN DÄR GRILLKVÄLLEN

Den där grillkvällen för någon vecka sedan kan vi ju inte låta gå obemärkt förbi minsann.

Kvällen som innehöll stora mängder vingelvatten, väldigt välgrillade cevapper, sisådär åtta nyanser svartare än vad som kanske kan anses normalt...dessert och stor godisskål, fyra otroligt härliga glada barn, skattjakt och dansuppvisning.

(av den lilla skaran, vi lite äldre satt som panelhönor och roades, tack och lov kanske)

...och mamma Ulrika som berättade att hon varit Lisebergs-Kanin för länge länge sedan blev om möjligt ännu mer populär hos mina barn kan jag lova...... 

Till det så adderar vi kvällssol och den där mängden skratt som satt kvar i mungiporna och kroppen länge.

Det där härliga som boostar energi och ger vänner.

När man vet att midnatt är förbi för längesen men man skulle ändå kunna sitta där flera timmar i kvällskylan med filten virad kring benen och det där glaset med rött i handen och bara prata och prata och skratta och skratta tills man har kråksparkar och djupa skrattgropar så inmejslade att dom är svåra att få bort.

Och så är dom så fina alla dom där barnen.

Leker och hittar på och rollspelar och myser och gosar och dansar och alla lika fullkomligt galna i godis och dessert....

(även om det var mest Alice som gick bazoka och struntade i alla vett och ettiketts regler vad det gäller att göra tabberas på gräddskålen..)

Och dansuppvisningen med sång och fart så inte ens sportprogrammet på kameran hängde med riktigt...

Och ja, jag erkänner såklart att nej, fokus och skärpa, det blev lite si och så med det.

Om det beror på vingelvatten, för mycket skratt i kroppen eller att objektivet gått bananas låter vi vara en smula osagt för jag vet inte vart skulden ligger 

Kan mycket väl vara det där procenthaltiga vattnet nämligen.... 

Men.

Inte kunde jag låta grillkvällen gå er förbi.

Den där vi satt till midnatt med röd kvällssol som gick ner bakom grannens björk och filten virad tätt runt benen och så mycket skratt kvar i kroppen länge efter.

Det är kvällar att räkna med det där.

När både barn och vuxna njuter av sällskapet.

Kram

DAGEN NÄR ALICE FYLLDE TRE

Den där dagen när Alice fyllde tre har ju passerat med råge och det har tagit en evighet att redigera bilder och få tiden att räcka till men självklart måste jag få bjuda på lite födelsedagskalas pics från Alice stora dag.

Den där dagen när hon fyllde tre.

Dagen hon längtade efter så länge så länge för man blev stor, och när man är stor får man göra en massa saker man inte får göra när man är liten..

Även om Alice på något sätt gör alla dom där inte-får-göra sakerna ändå.

Och vi hade ju kalas samma dag, med släkten som kom och firade med paket och sång och Alice som sprang runt hela morgonen och tjoade att snart kom alla hennes gäster.

- Nu kommej ajja mina gästej!!

Gastade hon för full hals och for ut på altanen när bil efter bil trillade in på uppfarten.

Och kalasdukat var det med alla dessa rosa pompoms som går igen år efter år och rosa ballonger och svävande fjärilar från lamporna och servetter med ugglor som Alice valt alldeles själv. 

Välkomna till bords ropade hon till alla gästerna och sprang runt med den där lilla mini-skolklockan.

Välkomna och äääääät.

Och så bjöds det på mat och tårta och vi sjöng och sjöng och Alice strålade som en sol och tacksam som hon är den lilla ungen var hon så glad för alla paketen och frågade om alla var till henne.

- Äj ajja paket mina??

- Ååååååå......

Som som skrattade när alla sjöng, inte för tonartsfelen eller något annat utan bara den där lyckan över att få sitta där och dagen bara var hennes och alla sjöng och hurrade för henne och det där glittret i ögonen som bara aldrig ville ta slut...

Så, det här fick bli det jag visar från Alice stora treårs dag.

Tre år.

En galen siffra.

Var det inte alldeles nyss som hon kom till oss.

Den där majnatten när det kom en snöstorm över sjukhuset där jag låg och var mer än väl drogad av lustgas och epidural och alla andra smärtstillande jag fått..

För till skillnad mot när jag födde Julia och inte fick något som helst smärtstillande och där dom fick ta ut henne med sugklocka så tjoade jag nog ganska tidigt med Alice att ge mig allt ni har!

Allt vill jag ha.

Sen vet jag ju att jag också tjoade saker som att nu vill jag inte vara med mer och nu vill jag gå hem.

och så var jag en smått aning lite överdrogad och trodde jag hade fött henne där en stund men det var ju helt fel för i magen låg hon kvar.

Så.

Var det alltså tre år sedan den där majnatten när det snöade och Alice kom till oss?

53 cm lång och med brutet nyckelben som gjorde att hon bara 24 timmar liten skrevs in på sjukgymnastik som vi sedan fick åka på med väldigt regelbundenhet.

Tre år sedan lilla Julia för första gången fick klappa på sin lillasyster och hålla henne i famnen, lika liten då som Alice är nu...

Tre år.

En smula galet.

Eller som Alice skulle sagt.

- De e int kloockt mamma!

Nä, du har baskemä rätt.

Kärlek.

Och tack alla ni som firade Alice på ett eller annat sätt.

Med ord och kramas och paket och insättningar och sms och hitskickade postpaket.

Kram

DET DÄR MODET

Höjden av mod är när man tycker att grannpojken O är en av dom sötaste man vet, med sitt ljusa långa hår som fladdrar under cykelhjälmen när han cyklar förbi, att man ritar inte bara en, utan två teckningar i lila och svart och rött, med hjärtan och figurer.

Skriver sitt namn omsorgsfullt intill hans.

Höjden av mod är att sedan knappt kan bärja sig fören man får gå över till grannhusets dörr och knacka på för att ge O sina teckningar som båda vittnar om att man tycker om honom.

Höjden av mod, är att just ta sig det där modet.

Fast hjärtat klapprar lite extra och fjärilar flyger runt i magen.

Att gå helt på egen hand, när man sett att familjen mitt emot precis kommit hem, gå över och säga Hej, och ge O sina teckningar, dom där teckningarna som vi hörde genom häcken att han tackade för, att han blev glad för, och att ha skulle hänga dom på kylskåpet.

Det där modet i mitt lilla barns hjärta som även fick en kram av fina O.

O som ser ut som tagen ur en saga med sitt axellånga ljusa ljusa hår.

Modet, och sen där där glittrande blicken när hon kom springande över gräsmattan och jag fick kupa händerna runt kinderna hennes och viska -Herregud så modig du är, jag älskar dig!

Beundran och tycka-om när man är sex.

Kan det bli finare.

Tänk om alla kunde ha lite av det där.

Att helt spontant till någon man inte ens känner så väldigt väl, kunde säga att Jag tycker om dig.

Samla ihop modet i kroppen precis som min lilla unge.

Höjden av mod.

Att våga.

Julia, min hjälte.

Kram

TJEJIGT KALAS HOS ELLEN

Dagen födelsedagskalas som var planerat att gå av stapeln nere vid badplatsen vid våran fina sjö, fick snabbt och raskt flyttas inomhus eftersom dagens väder beslöt sig för att bli en smula vått.

Men vad gjorde väl det när mamma Anna och pappa Ola förberett med lekar och skattjakt och godispåsar och mat och rosa prinsesstårtor och födelsedagsbarnet lyste av bus och stolthet i sin födelsedagsstol.

Även lilla Alice hade fått en speciell plats och fick vara del av kalaset, herregud så glad hon var för det och satt med beundrande blickar mot alla dom stora tjejerna som hon faktiskt träffar ganska ofta på förskolan men där hon nu fick ta en egen plats.

(tack till mamma A som så självklart räknade in henne i gruppen)

Kalas ja, vi gillar ju kalas, och liksom på alla andra var önskemålet att jag stannade kvar och fanns i närheten och bakgrunden fast ändå inte, så jag ställde upp som serveringspersonal för när 20 hungriga prinsessbarn vill ha mat, då finns inget som heter tålamod och vänta :-)

Grattis Ellen säger vi!

Kram

HOWARD X TVÅ

Nu står dom där äntligen...

Dom fina kritvita Howard fåtöljerna från The Home.

På platsen vid trappan som varit svår att möblera, men som absolut behöver möbleras för att rummet, där vi även har matsalsgruppen, ska kännas klar och varm och vacker och ha alla dom där faktorerna som gör det klart...

Där vi testat alla möjliga varianter och där det innan fåtöljernas ankomst helt plötsligt blev en parkering för barnens alla dockvagnar.

Nu står dom där, redo för ihopvikta ben och tillbakalutande.

Inga leksaker i sikte men ändå en plats för barnen.

Självklart.

Önskar alla en härlig fredag!

Här har vi njutit sol hela dagen, liksom igår.

Mannen har slitit hund med att slänga skräp och köra skräp och fylla två containers och tre lass till soptippen.

Lekrummet har mer eller mindre plockats ut på altanen och stundtals får jag mota in barnen i huset för solen konstant ligger på.

Jag kör marktjänst och roddar allt runt omkring, för det ska ju också göras, mitt i allt det där med rivningskaoset.

Det kommer bli bra.

Det kommer bara vara en aning mycket kaos där ute..

Nu tar vi kväll och avslutar med middag på terrassen jag och barnen medan mannen golfar sig i kvällsvärmen.

Så nä, han måste ju inte bara jobba på dom lediga dagarna :-))

Kram!

RABARBERKRÄM ALA ENKEL

Ute i trädgården växer rabarbern så det knakar i huset.

Som en regnskog står dom där dom största och dom små stackarna kämpar efter solljus och plats så det fanns ingen annan nöd än att gallra och vad gör man med det gallrade?

Jo man kokar kräm.

(med facit i hand lite onödigt eftersom jag trodde att det skulle vara uppskattat av barnen och världens smarrigaste mellanmål men nix)

Hur gör man då denna delikata anrättning som skall ätas lagom ljummen och med kall mjölk?

500 gr skivade rabarber. Jag lät skalet sitta kvar för jag är ju en smula lat.

5 dl vatten

1 dl socker

Koka så det kokar sönder,

3 msk potatismjölk blandas med lite vatten så det blir en smet och så häll på det  i en stråla och koka upp.

Klart!

Enkelt så det förslår.

Tur mannen gillade de iallafall....

Kram

KONSTEN ATT RIVA ETT GARAGE

Och så skulle det ner.

Äntligen!

Rivningslovet godkänt och demoleringen kunde starta.

Det börjades på lördagen, och så slängde vi in en grillkväll med vännerna däremellan, fortsatte dagen efter och så...

Hepps, var det klart.

Eller klart och klart.

Det ser ni ju själva att de inte är.

I skrivande stund står en överfull kontainer ute på gården.

Imorgon hämtas den och byts ut mot en ny.

Allt för att slippa köra evinnerliga mängder vändor till tippen.

Men nu är huset borta och kvar är plattan som ska bilas bort.

Sen börjar det roliga.

Eller roliga.

Hela uppfarten kommer se ut som att det briserat en handfull bomber och den där strukturerade pedanten i mig fattar ju att jag kommer få spader.

Inte bara engång om dagen utan tio.

Och att nej, man kan inte "plocka" på en byggarbetsplats.

Det får vara rörigt (med modifikation)

Men, garaget är jämnat med marken och kvar är nu en gigantisk uppfart på ca350 kvm.

Och nej.

Tyck inte synd om Jonas som fick slita med rivningen mol allena.

För säg den man som inte tycker det är high chaparall när man får gå lös med alla verktyg man liksom kan rota fram ur verkstan.

Slägga, hammare, motorsåg, tigersåg, you name it.

Ännu ett steg närmare carport.

Glad är vi.

Kram

GRATTIS ALLA FINA MAMMOR

Den finaste titeln man kan ha.

Mamma

Kärlek

Mamma

RABARBERSKÖRD

Det var ju det där med mig och mina gröna fingrar.

Vi fick en rabarberknöl för tre år sedan av Cia.

Första året gav den tre smala små stänger.

Förra året gav den kanske tio stycken om än lite tjockare rabarber.

Men iår.

Vilka rabarber!!

Ja ni ser nu.

Vi måste börja skörda dom, annars finns det risk att dom växer och slingrar sig om huskroppen och vi får tillbringa våra dagar i ett rabarber-näst.

Så igår denna sköna söndag med agenda full

(varför i hela friden tunnas aldrig den där Todo listan ut??)

gjorde vi slag i saken och skulle baka en rabarberpaj till eftermiddagsfikan där i sole.

- Mamma, det är ju en hel skog med rabarber konstaterade Julia när vi skulle dra några för att tjopa upp i pajformen.

- Jaaaa...det räcker nog med två....

( och ja, det hade tom räckt med en...)

Men visst är det väl härligt?

Syrenen blommar, blåbärsbuskarna börjar visa vad dom tänker ge oss för skörd i år, morötterna har börjat visa sin blast och sockerärtorna har vågat sig fram ut jorden, och så denna skog, denna skog av rabarber.

Dom där fingrarna kanske inte är så o-gröna ändå.

Kram