Det är tur att skruttan Plutt har denna sängen som är dryga metern bred och ganska utdragen....
Ännu en sån natt.
Utan så där uber massa sömn och ryggen är som ett vrak.
Fast, som Anna sa, lite av tröttheten kan bero på järnbristen.
Aha...
Men inatt beror det på mina två barn.
Ingen skuldbeläggning i det, bara ett rent konstaterande.
Alice har vaknat och ätit tre gånger.
Hon är ingen långätare, hon är effektiv.
Äter det hon vill och somnar om.
Äter hellre ofta och lite, vilket underlättar alltid för man blir aldrig "fast" i ett läge på utflykter mm.
Men, när Alice fått mat och somnat om, då kom nästa lilla krabat och ville ha sällskap.
Och då det är bättre att få henne att somna om i sin säng fick det bli så.
Jag och Julia, igen.
Smyga tillbaka efter att så ludlöst som möjligt försökt ta sig ur sängen och dess höga knarrande kanter.
(vilket förklarar mitt stooooora blåmärke på låret)
Troligen hade jag inatt varit där inne ganska länge för lagom till jag kom tillbaka till min säng, gosat ner mig under täcket och ignorerat Jonas snarkanden så ville Alice ha mat igen.
Eller, hon hade en fis på gång, blev stålmannen, och mitt i allt viftande gav hon sig själv en snyting som gjorde att hon vaknade, tittade förnärmad på mig och började gapskrika...
Som om det var mitt fel...
Måste medge att jag fnissade, hon är rätt söt när hon gör så men mat var enda chansen att få henne att somna om.
När hon somnat, igen...
Då hör jag tassande små steg utanför dörren, igen.
Ännu en vända till Julias säng...
Så där höll det på.
Min rygg är öm och mör men humöret på topp.
Just nu sitter jag och tittar på Alice som ligger här i köket på golvet i puffen och fäktar med armarna så en fis är på gång....
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar