När jag fick gå in och väcka Julia idag strax före tiotiden,och satt där i hennes säng och fick upp henne i knät förmorgonmys så är det första hon säger, glad som en lärka.
- Hej mamma, va jojit att se dig, haj du sovit gott mamma?
- Har du det Julia?
- Ja, ja tjoj de...
- Kommer du ihåg att vi var osams igår kväll?
- Hm..nä ja tjoj fakjist inte det vet du.
- Du ville inte sova och du lyssnade inte på vad mamma sa.
- Äsch de jöj ju inge. De gåj övej.
- Jo Julia, det gör det ju för då blir ju mamma ledsen.
- Fast mamma, du vaj ju inte jessen, du vaj aij (arg)
Och så lutade hon sig mot mig, stryker mig på kinden och säger:
- Vijket fint nattjinne du haj mamma, och fint håj...haj du sett, däj äj mina fågjaj.
Vad svarar man på det utan att fnissa.
Hon minns inte gårdagen.
Hon ser ljust och glatt på tillvaron.
Det är ju skönt att mitt skäll och tillrättavisanden inte verkar ge men för livet :-)
/Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar