Sitter och tittar runt på mina favorit bloggar jag följer som mest dagligen.
Min lilla ritual när jag har fem minuter över.
På en utav dom, Heja Abbe, skriver Abbepappan om skolavslutningar och jag inser att Herregud, jag är ju lika hopplös.
Hopplös och gråtig.
Jag är en sentimental läckare.
Eller som någon sa.
- Du lider av Senimental inkontinens.
Japps.
Skyldig.
Hur ska jag om några år någonsin kunna ta mig igenom någon av barnens skolavslutningar med ögat torrt.
Jag som lipar till dom mest konstiga och för andra hopplösa saker.
Som gråter när jag hör Idas sommarvisa på den Hujjeda mig cd vi har i bilen.
Som inte ens kan säga - Hej och välkomna och TACK för att ni kom. På Julias Namnceremoni utan att jag totalt tappade fotfästet av rördhet över alla som var där, för vår skull, för Julias skull.
Så, hur i hela friden ska det gå.
Jag har i och för sig några år på mig att ladda och öva men inte tusan blir det bättre med åren.
Blir det?
kram Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar