Vi kom, vi såg och vi gick segrande ut ur regnet...Eller hur var det nu?
Låt mig se...
Vi packade fikakorgen med smått och gott och gav oss iväg mot Marstrand, tänkte vara ute i god tid, speciellt som vädret var så otroligt fint, solen strålade från klarblå himmel, vi fick parkering precis vid färjan, vi tog oss upp för den gigantiska backen, ngt jag ej skulle flåsat för förr men med 18,5 kg övervikt så blir det lite flåsigt. La oss i lä uppe vid fästningen, åt våran matsäck, slöade, njöt och hade sällskap av flera andra...
Hamnade bra i kön och lagom innan anstormningen som kom från ingenstans, insläppta, fick perfekta platser mitt framför scenen, 6 rader ned, solen sken, hittade både bajjamajjor (men hur i himmelsens frid kan dom tro att 8 st ska vara nog för 5000 st i publiken? Bara min lilla kissblåsa skulle ju kunna fylla kvoten liksom)
Hur som haver...köpte fika och satt och hade det hur bra som helst, Jonas håller koll på molnen, det han tycker ser ut som regnmoln tycker jag ser ut som klarblå himmel..
Skall tilläggas, vårt gigantiska golfparaply ligger kvar i bilen, eftersom solen sken och det var ca 25 grader varmt tog vi inte ens med oss regnkläder, varför väcka den Björn som sover?
Men den där Björnen, han väcktes, och inte så lite heller. Fem min innan ridån går upp så börjar det, dugga lite smått, det kan vi stå ut med, och tack till tjejen bakom oss som var preparerad med både ply och ställ så vi fick låna, tills ridån steg...
Tio minuter in i Perellis I will survive så öppnar sig himmlen..Det var bara att tralla i refrängen, så klart vi skulle överleva lite regn, med betoningen på lite, om det nu hade hållt sig till det. Efter 30 minuter var det bara att skratta, för då insåg man att det skulle hålla i sig. Och det började vinda, jag lovar att hade strumpstickan Perelli ställt sig med sina louibitan pumps ute på den lilla lilla avsatsen så hade hon blåst bort. Och om hennes Dolceklänning haft en volangvåd mindre hade vi sett hela Perelli-garden..
För övrigt var det Jessica Andersson som blev den stora stjärnan, vilken röst, form och ödmjukhet. Men vilka hemska scenkläder! Jag kan ju förstå att Perelli valde sin egen väg med privata kläder, och där var dom representerade och samlade i tropp.
Louibitan, Dolce klänningen, Lacroix, Wallins korsetter och många fler...Medans övriga "stars" hade guldlamé trikå med påsydda paljetter i dåligt snitt. Persikofärgade snibb-klänningar från la dolce vita 80 talet och saknades gjorde bara axelvaddarna så hade dom plyschklädda dansarna varit som tagna ur någon propaganda-rulle för Rädda Kollektivet.
Tillbaka till regnet, även om showen stundtals föll och ganska så brutalt så var nog mycket regnets fel. Smäktande ballader i all ära, och jag är den första att skriva under att jag njuter av dom, om solen visat sig, om regnet inte vindpinat blåste oss i ansiktet, om filten vi hade om våra ben inte var som en dränkt katt och om man med fnittrig insikt kände hur regndropparna rann nedför ryggen och bröstet, innanför tröjjan..Man kan inte koncentrera sig på smäktande skönsång då utan vill ha lite riv och lite Mountain High och river low och någon som bara kommer in och rockar röven av publiken..
Vi smet under extra nummret, då var kl 24 och vi hann med färjan tilbaka, snabbt in i bilen, rumpvärme på och 24 grader, blöta, dyngsura men summerade dagen galen, rolig och Jag-behövde-bara-gå-på-toaletten-tre-gånger. Dvs en väldigt bra dag trots allt.
Men nu får det vara nog med strapatser...Vi somnade väldigt gott när vi kommit hem och stått ihopkurade i duschen ett långt tag med alla våra kläder dripp-droppandes lite varstans här hemma..
Men, vi kom till Marstrand, vi fick sol, vi fick regn, vi fick exeptionellt bra platser och även om himmlens vatten bestämde sig för att ösa ned så höll sig mitt vatten på plats...
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar