GYMNASTIK

Gymnastik med redskap.

Tisdagskvällar med fröken Annika.

Julias gymnastikfröken sedan tre år.

Uppvärmning, hinderbanor, grovmotorik och rörelse.

Och Julia älskar det.

När du börjar skolan sedan har man gymnastik där, brukar jag berätta.

Och Julia, hon tror inte sina öron.

-Va?!? brukar hon utbrista.

-Kommer jag ha gymnastik i skolan mamma?!?

-Det är ju bara i-n-t-e kloooookt!

Och så lyser ögonen av det där glada spralliga.

För tänk va, något så himmelens roligt som alla dessa plintar och ringar och lianer och krokodiler som simmar på golvet runt rockringar man ska hoppa i och ärtpåsar som ska prickas in mellan ribbstolar, tänk va, i skolan har man det på schemat.

Lycka.

Men tills dess, tills dess att man får lyckan att ha det på sitt skolschema, tills dess spenderar vi tisdagskvällarna hos Annika.

I en svettig gymnastiksal med idel oengagerade föräldrar som helst av allt verkar vilja vara någon annanstans än där med sina barn.

Men Annika, den där gymnastik-klippan som peppar, berättar och ställer lagom hårda krav och svåra stationer som dom här fem och sexåringarna kan grejja.

Ibland med hjälp och ibland utan.

Den där Annika som Julia nog gärna skulle vilja stoppa ner i fickan, rulla ihop henne som en liten boll och stoppa ner i sin overallficka och smuggla ut henne från gymnastiksalen och veckla upp henne först när vi kommit innanför dörren här hemma.

- Mamma, viskade Julia när jag stoppat om henne på kvällen.

Jag glömde visa Annika mina lösa tänder.

Åh bara jag inte tappat dom tills nästa gång, jag vill verkligen visa Annika hur dom vickar.

För en femåring, snart-att-bli-sex-åring är det viktigt att få visa och berätta och anförtro sig åt dom som skapar trygga zoner och dom som visar äkta och innerligt att dom bryr sig om och uppskattar våra små på lite korta och ibland snubbliga ben.

Tisdagar alltså.

Tillbringas i en svettig gymnastiksal.

Kram